Flykten till landsbygden

eller

Lars Norén goes to Rattvik

 

Det vanligaste temat hos dem som i vårt land försökt sig på författarskap under det senaste seklet är den egna personen. Det är inget konstigt med det. Via skildringen av den egna utvecklingen kan man under lyckliga omständigheter, medvetet eller omedvetet, förmedla något om världens och samhällets. Och sådant är ju ofta betydligt intressantare att ta del av än författarens privata affärer.

I Sverige har vi som bekant varit ovanligt lyckligt lottade, såtillvida att läs- och skrivkonsten sedan sekler varit ganska allmänt spridd i samhället, såväl geografiskt som socialt.  Klyftan mellan tal- och litterärt språk har heller aldrig varit så oöverstiglig som t ex i franskan eller tyskan. Vi har alltså fått en viss social bredd på den svenska litteraturen, så ock på författarna.

Därför har vi också en ovanligt rik litteratur som skildrar landsorten, till och med dess mera proletära befolkningsskikt. Ty det var ju här de flesta utvecklingshistorier tog sin början. Under flera decennier före mitten av förra århundradet dominerades vår litteratur helt naturligt av arbetarförfattarnas gestaltningar av den omfattande urbanisering som på ett halvsekel förvandlade oss från bondtölpar och jordproletärer till stadsbaserad underklass, från drängar och pigor till industriarbetare och servicepersonal. Eller, som i fallet med författarna själva, till skrivande stadsintellektuella.

Så var det hos Eyvind Jonsson innan han blev fin, Harry Martinsson, innan han började ägna sig åt blommor, bin och världsrymden, Ivar Lo hela livet, Jan Fridegård innan han blev andeskådare och Vilhelm Moberg, innan han började ägna sig åt emigrationen  till USA i stället för till staden. Och Sara Lidman och Torgny Lindgren, vilka först relativt sent i livet återupptäckte sin lantliga hembygd och dess idiom, fast då inte så mycket som samtidsskildrare utan som medium för mera allmänna budskap.

Numera finns det inte längre så mycket folk kvar på landsbygden som kan urbaniseras eller utvecklas. Sjuttiotalets s.k. gröna våg var mera en romantisk krusning på ytan än en faktisk återinvandring av folk till landsbygden, som tvärtom fortsatt att tömmas så fort det varit politiskt möjligt. Landsbygden beskrivs nu mest som ett gigantiskt fritidsområde, skänkande s k livskvalitet åt den bemedlade ridande, rapphönsjagande och heminredande övre medelklass vi möter i glättade tidskrifter som ”Lantliv”, ”Gods och Gårdar” och ”Residence”.

 

Blott ett par-fyra procent av vårt folk lever ännu helt eller delvis av jorden och skogen och biter sig envist kvar vid sin landsbygdstillvaro, alltmer hårt trängda av nedrustade kommunikationer, s k grön (!) skatteväxling, strukturomvandlingar och av den kommersialiserade tele- och elmarknadens vägran att underhålla sina distributionsnät. Januaristormen 2005 visade för södra Sveriges skogsbygder klart hur långt man hunnit i detta stycke i frånvaron av effektiva motrörelser. Det skall bli intressant hur Lantliv, Gods och Gårdar och Residence kommer att tackla dessa erfarenheter. Två effekter kan man nog redan nu förutse: det blir fler älgar (som efter stormen -69), eftersom dessa får mera att äta, och ännu färre bönder, eftersom de får mindre.

Inom vår mest tidsbespeglande och trendkänsliga litteratur, filmen, är det inte längre migrationen från landsbygd till stad som är temat – det är, som så ofta påpekats, återkomsten till hem-, dvs landsbygden som är det vanligaste ämnet. Lustigt nog var det engelsmannen Colin Nutley som inledde denna genre med västgötafilmen Änglagård. Kjell Sundvall skildrade Norrlands skogsland med amerikanskt actionstuk i Jägarna. År 2004 fick vi minst två filmer på samma tema: Kay Pollaks  norrlandsfilm Så som i himmelen och  nu senast Maria Bloms rikligt guldbaggebelönade Masjävlar, som vi här något skall uppehålla oss vid:

Historien är kort och handlar om några dygn i ett litet samhälle i Dalarna, dit den numera stockholmsbaserade IT-systemarkitekten Mia (30+) återvänt i sin nya BMW för att återförenas med sina något äldre systrar Gunilla och Eivor, sin mor och sin far, som fyller 70. Mor och far är som så många äldre landsortsbor lite återhållsamma i sina manér och har t ex ännu inte tillägnat sig storstadsvanan att kramas i stället för att hälsa i näven.

Hur de kunnat ge upphov till så pass dynamiska och temperamentsfulla döttrar är en gåta. Den som styr och ställer i den hemmavarande släkten är den ambitiösa och perfektionistiska hemmafrun Eivor (c:a 48). Hon är ständigt missbelåten över att omgivningen aldrig tillräckligt uppskattar hennes ofta opåkallade insatser för släkt, familj och barn. Hon är omedveten om sina egna motiv och drivkrafter, ständigt stressad av sitt sisyfosarbete med att underhålla, och om möjligt förbättra, familjens fasad. Samt av att fostra en stackars fiolspelande dotter till att bli likadan. Hon är utbränd innan hon ens blivit medveten om vad hon brunnit för.

Gunilla, mellansystern, den något misslyckade, emedan frånskilda från många års tåligt buret lidande med en lösaktig karl, upplever nu en lätt hysterisk andra vår efter ett erotiskt äventyr med en avsevärt yngre ryggsäcksamerikan på Bali under sin första semesterresa. Vad som händer då hon på riktigt landar på jorden igen får vi aldrig veta.

Det typiska för denna nya genre är att det alltid är den återvändande storstadsmänniskan som är huvudpersonen. Genom hans/hennes ögon förväntas vi få landsbygden främmandegjord åt oss. Vi får betrakta dess vardag som något snarast exotiskt och ovanligt – vilket f.ö. snart stämmer med verkligheten. Så ock i Masjävlar.  Det är genom Mias ögon vi ser resten av personerna. Det är hon som brutit upp från masriket. De synliga tecknen på hennes framgångar sticker samtidigt i ögonen. Det är illa nog att komma åkandes i en ny BMW och lämna far ett presentkort på Clas Ohlsson i Insjön för 5000 kronor i födelsedagspresent. Om man därtill markerar sitt utanförskap genom att tillägna sig en kommersiellt och (i Stockholm) gångbar stockholmsdialekt får man faktiskt skylla sig själv.

Det enda den kvarvarande familjen vill veta om hennes öde är att det gått bra för henne.  Systemering begriper man sig inte på. Vad gäller hennes uppenbarligen flerfaldiga och misslyckade karlaffärer, som aldrig resulterat i något, utom nu i dagarna möjligen en abort, är det ju ingenting att tala om.

Den flashiga lägenhet i Stockholms Centrum Mia skaffat som ett tecken på verklig social framgång kommer man inte och hälsar på i, ty åtminstone för mors och fars del vore detta att erkänna att älsklings- och sladdottern lämnat dem och etablerat en egen tillvaro långt hemifrån. Man tar det för självklart att Mia är intresserad av vad som händer i hembyn, eftersom hon ju ”hör hit”. Lika självklart skiter man i vad som händer i Stockholm, eftersom man själv inte ”hör dit”. Detta väljer Mia att betrakta som lantlig självbelåtenhet och hon väljer att känna sig kränkt och utanför.
När så mor och far i ett sista försök att behålla Mia i den närmare familjekretsen, nu tillkännager att de för hennes räkning styckat av sin finaste sjötomt, då grips den duktiga och träget arbetande Eivor av känslor, jämfört med vilka Kains eller Esaus gentemot sina oförtjänt gynnade bröder ter sig som tämligen ljumma sinnesrörelser. Eivor hade ju själv tänkt lägga beslag på tomten som en ringa ersättning för allt hon säkert gjort därhemma. Och för att binda upp sina egna tonåringar med, eftersom dessa väl bara väntar på chansen att lämna byn. Men framför allt är det ju så jävla orättvist!

 

När man så, i samband med födelsedagsfesten, som brukligt är i finare matlagning och svensk scenkonst (jmf Lars Norén) häller alkohol på anrättningen och tänder på bryter ett sorglustigt helvete löst. Om detta skall vi bara här avslöja att katten inte kommer undan med livet i behåll han heller.

 

Det Maria Blom egentligen säger i sin pjäs/film och vad hon vill få oss att göra med vår kunskap är nog inget märkligt. Man skall se till sin nästa och om man hyser varma känslor för henne skall man inte dra sig för att meddela henne detta på störten, ty i morgon kan det vara för sent. Det vore dock orimligt att begära av Blom att hon skulle skriva en ny Ivar Lo-roman eller Mobergpjäs eller en Lars Hårdserie, där huvudpersonerna bara vänt om och nu utvecklas genom att återvända från stad till landsbygd. Men

om man föredrar lingondricka framför Coke ,

knäckebröd framför sockerkaka och

en något strävare folklig rättframhet framför alltför öppen spekulation och lätt svulstig känslosamhet,

då gör man som Guldbaggejuryn gjorde i år – överlåter på Hollywood att premiera Pollaks sockerkaka och satsar helt på Bloms film.  Masjävlar är kanske inte decenniets svenska film, men jag är nästan (jag hade den som tvåa efter Fyra Nyanser…) enig med juryn om att den var nästan bäst 2004.

Fast helst hade jag velat ha den dubbad till småländska.

Tillbaka