Tillbaka

 

MANDELA

 

 

 

Just efter Mandelas bortgång hade en film som handlar om hans liv Svensk premiär : "Vägen till frihet" (Regi: Justin Chadwick), baserad på huvudpersonens självbiografi från 1995.

Naturligt nog har självbiografier en tendens att sluta lyckligt för författaren, i detta fall 1994, då ANC vid de första fria valen vann en övertygande seger med över 62% av rösterna och Mandela blev Sydafrikanska Republikens första svarte president. ANC, d v s African National Congress, var den befrielseorganisation som Mandela sedan fyrtiotalet tillhörde och sedan 1950-talet, fast ibland mera symboliskt, presiderat för.

ANC var nästan jämngammalt med Sydafrikanska Unionen (1912) men hade liksom många nationella medelklassrörelser i koloniala länder i trettio år hållit sig till högst modesta kampanjer och petitioner. Men sedan Oliver Tambo och Mandela bildat ett ungdomsförbud inom ANC gick man över till mera aktiva åtgärder, bland annat inspirerade av Ghandis självständighetsrörelse i Indien.

Det är en närmast freudiansk lucka i filmen att Sydafrikanska kommunistpartiet inte alls omnämnes . Kommunistpartiet (CPSA) bildades ursprungligen 1921 som en rörelse bland vita arbetare, som ofta invandrat från Europa sedan Sydafrikas stora fyndigheter av mineraler och diamanter upptäckts på 1860-70-talen och landet hade påbörjat sin industrialisering. Sedan partiet anslutit sig till Komintern började det även organisera svarta arbetare, som redan 1925 var i majoritet bland medlemmarna. 1928 började partiet öppet kräva majoritets- (dvs svart) styre i landet och påbörjade ett alltmera intimt samarbete med ANC vilket så småningom medförde att de båda tillsammans med fackföreningsrörelsen  så småningom hade en personalunion på toppen.  Mandela hade ju sedan 50-talet förnekat att han var medlem i CPSA, och fortsatte att neka till sin död, trots att han sannolikt, likt de flesta i ANC-toppen satt i partiets Centralkommitté, vilket partiet också officiellt bekräftade tre dagar efter hans död.

1948 hade boernas National Party Nasionale Party van Suid-Afrika (NP), efter de första större strejkrörelserna efter kriget, kommit till makten. NP genomförde en än mera konsekvent uppspaltning av folket längs raslinjer. Partiet stöddes också av många engelskspråkliga vita. Den svarta majoriteten ("bantu") betraktades av  NP och de vita "afrikanerna"  som gäster i landet. Den stod utan egentliga medborgerliga rättigheter och ålades att utanför "hemlandet" uppvisa pass . Medborgarskap tänktes "kaffrerna" på papperet endast åtnjuta i  sina "hemländer", de "bantustans", till vilka de fram till 80-talet förvisades i den mån deras arbetskraft inte behövdes. Medlemskap i ANC, och/eller CPSA och/eller  fackförening förbjöds 1950. Ett sådant vittnande enligt de styrande om att man samarbetade med socialistlägret - vilket under det kalla kriget var den enda logiska/möjliga alliansen. "Anklagelsen"  var därför inte helt gripen ur luften.

Efter Sharpevillemassakern 1960 insåg Mandela och ANC - liksom utbrytarorganisationen PAC redan gjort - att systematiskt våld mot svarta och otaliga, obestraffade förödmjukelser under det vita minoritetsstyret måste få ett slut, och bildade en väpnad gren, Umkhonto we sizwe. Man  började äntligen, efter 50 års politisk kamp, möta övervåld med våld - till en början framför allt med hemmagjorda bensinbomber och sabotage. Mandela blev denna armés överbefälhavare och fick militär utbildning i Algeriet.

Huvuddelen av den aktuella filmen upptas av Mandelas 27-åriga fängelsevistelse 1963-1990 för "högförräderi". Mandela dömdes för att med våld ha försökt störta regimen. Den rättsliga handläggningen av  motståndsmännen vid rättegången mot Mandela och hans vapenbröder var (i synnerhet som de efter 50 år skildras i filmen ) ett under av humanism och formell rättssäkerhet -  d v s jämfört med de  metoder som en annan fredspristagare nu använder för att bekämpa folk som använder vad som USA:s regim och dess allierade betraktar som terror. Eller som offentliggör exempel på USA:s egen statsterrorism.

Motståndsmännen mot Apartheid  bedrev sålunda bland annat en berättigad och tidvis framgångsrik terrorverksamhet. Att man under 60-80-talet till stor del stod under kommunistisk ledning, beväpnades av socialiststaterna och så småningom fick baser i Angola och Mocambique tycks få numera ha intresse av att erinra om - varken i öst eller väst.

Huffington Post skrev nyligen att ANC medgett att rörelsens kamp kostat 18000 människoliv. På fiendesidan  hävdade försvarsministern på 80-talet att "terrorn" bara under "de senaste fem åren" skördat fler än 40000 civila och 83000 militära offer. Sant eller osant - det kunde ha komplicerat 2000-talets syn på det aktuella kriget mot terrorismen. Om detta visar filmen mycket lite.

Om man idag bara hämtar sin bild av befrielsekriget i Sydafrika från denna  film kan man lätt tro, att den vita regimens undergång huvudsakligen beror på att motståndet styrdes av en mäktig, merendels pacifistisk, ledare, som samtidigt under de avgörande decennierna satt inlåst och sällan kunde träffa folk från omvärlden (formellt leddes det illegala ANC av Oliver Tambo från London). Man förleds lätt att tro att det var demonstrationerna i västvärldens metropoler från 60-talet och framåt som var avgörande.

Den solidaritetsrörelse som många av oss tillhörde spelade säkert sin roll. Den var inspirerad av upprorsrörelserna i Tredje Världen, inte minst i Afrikas södra del, och  påverkade regeringarna i västvärlden till bojkotter mot Apartheid, i synnerhet så länge socialistlägret var en seriös rival till Västkapitalismen.

Men framför allt var det den växande rörelsen bland Sydafrikas arbetande folk som tydliggjorde för den vita minoritet som ägde jord och industri i landet att det inte skulle vara möjligt att hålla majoriteten utanför den politiska makten så länge till. Och att man därför måste släppa den moraliska ledare fri, som man åtminstone sedan 1985 år hemligen hade förhandlat med.

Storkapitalet i Sydafrika insåg på 80-talet att det var ANC som man i framtiden tala med - detta skildras delvis i filmen - och började markera distans till den regim som så länge hade tjänat det. Apartheidregimens internationella huvudsponsorer  i Väst började få kalla fötter och såg  till att landet gjorde sig av med sitt atomvapen till den "fria världens försvar" för att undvika en svart atombomb inom kort.

Samtidigt hände något, som inte gynnade den mera radikala uppgörelse med västkapitalismen och den vita jordegendomen, som landets majoritet så väl varit betjänt av: Sovjetunionens och socialistlägrets kollaps vid början av 90-talet och den nyliberala kontrarevolutionen i Sydafrikas närmaste, nyligen självständiga grannländer. Tidens ström hade börjat vända. Dessa betydelsefulla faktorer        berörs knappast i filmen.

Att det var två delvis vingklippta parter som förhandlade om Sydafrikas framtid vid 90-talets början förklarar säkert mycket av de eftergifter som befrielserörelsen medgav - och som Mandela och hans motståndare båda fick fredspriset för.  

Sydafrika har under ANC:s och IMF:s regim sedan 1994 förblivit fast inlemmat i imperialismen. Den ekonomiska makten och 90% av jorden kvarstår i vita händer. Landet sägs vara bland de minst jämlika och mest korrupta staterna. Ett land där strejkande gruvarbetare mejas ner och vanliga, d v s svarta, medborgare ofta mördas. Vi slipper att i filmen bevittna hur grisar, som hos Orwell, lärde sig gå på bakbenen. Hade filmen visat också detta hade den blivit en tragedi och kunnat ge den okunnige en förhastad uppfattning att revolution inte skulle löna sig.

Det finns problem med att skildra en långvarig historisk utveckling genom en person och hans tolkningar.  Det är i allmänhet inte ett bra tecken när ett land gång på gång behöver hjältar. Det är ju aldrig enstaka genialiska hjältar eller martyrer som skapar historien, inte ens den bibliska. Det är tvärtom historien som skapar helgon eller hjältar, som ter sig genialiska och minnesvärda då de  färdas med tidens ström. Och det gjorde Mandela i det längsta.

Nelson Mandela var en av många hjältar i Sydafrikas 1900-tal och förblir ett föredöme för miljoner.