Tillbaka

 

Mammut?

På den utomordentligt kalla och blåsiga Wrangelön i Arktiska Havet, norr om Ostsibirien  påträffades på 1970-talet kvarlevorna av de sannolikt sista mammutarna. Denna sena art var att betrakta som en dvärgvariant. Den beräknas ha dött ut c:a 1700 F.Kr.

 

När dess slut nalkas och bränslet börjar tryta sväller en stjärna ofta först upp till en röd jätte. Sedan krymper den ihop till en vit dvärg. Allra sist kan den sluta som ett svart hål.

I kristider, som dessa, skall man glädjas åt allt positivt, som med någorlunda säkerhet kan sägas om framtiden, t ex att vår egen sol enligt expertisen är alltför liten för att bli ett svart hål. Ty detta hade ju inte känts riktigt bra. 

Man kan tycka att dessa frågor inte borde bekymra oss, eftersom undergången av vårt solsystem ligger 4-5 miljarder år i framtiden. Å andra sidan märker man ju själv att tiden numera för varje år går allt fortare.

 

Personligen har jag länge funderat över vad denna astronomiska bild kunde användas till. Kanske i en essä om Rysslands eller SAP:s historia, om så redan inte har skett? Eller som en metafor för mänsklighetens öde, som ju inte behöver gå i fas med solsystemets? Först blev ju världen på Columbi tid mycket större. Ännu för några decennier sedan föreföll den därtill att bli allt rödare. Nu krymper den hastigt. Vi kommunicerar numera i realtid (på engelska!) med hela jorden, vare sig vi vill eller inte och världen har uppenbarligen kallnat och bleknat betydligt.

Lukas Moodysson förefaller i filmen Mammut (på engelska, förstås!) att omfatta en liknande, dyster prognos. Ännu vid millennieskiftet gav han oss ett visst hopp för mänskligheten: ”Tillsammans” slutar när ett boendekollektiv glatt spelar fotboll i snön mot samma mål. Till och med år 2002, vid Bush-erans början, i ”Lilja 4-ever”, förtröstar den stackars huvudpersonen intill slutet på sin Frälsare, även om det är tveksamt om Moodysson gjorde detsamma.

Hade man inte vetat att Moodysson är en så självständig konstnär hade man trott att han inför Mammut ganska utförligt hade sneglat på Walter Salles del av kollektivfilmen "Paris je t'aime" eller framför allt på Alejandro González Iñárritus Babel från 2006. Inget ont i det. Allt hänger även här samman och kanske är vi på väg att fara åt helvete. De problem som möter förstaklass- resenärerna på denna färd påverkas i någon mån av den majoritet som reser i tredje, eller rent av får klamra sig fast på tågets utsida – och framför allt vice versa.

Något har onekligen hänt sedan klassamhället på resande fot skildrades 1919 av Karl Asplund, som under dåtidens ekonomiska och sociala kris i Titanicdikten Hjältarna hyllade den arbetarklass som genom att offra livet hjälpte de bättre bemedlade reskamraterna upp på torra land.  Eller i Titanic 1999 – där den kortvariga kärlekssagan mellan första och tredje klass åter ansågs vittna om klassförsoningens möjlighet.

Om man tar i, kan man se Mammut som en fortsättning på Titanic. Den börjar där Titanic slutar.  Ett välbeställt, liberalt par, Leo och Ellen, och deras lilla dotter lever på Manhattan i kärleksfullt samförstånd med sin filippinska barnjungfru Gloria. Filmen skildrar hur denna symbios kläs av, lager efter lager.

Leo, den före detta ryggsäckbäraren, är fortfarande ständigt ute i världen, men nu för att tjäna fler miljoner på sina dataspel. Dessa spel låter människor – på pc-skärmen – styra virtuella händelser, vilkas verkliga motsvarigheter de inte anser sig ha tid eller kraft att kontrollera och med tiden lär sig att bortse ifrån.

Ellen är akutkirurg på en offentlig klinik och försöker fåfängt lappa och laga de mindre bemedlade våldsoffer som i en bättre värld aldrig skulle behövt hamna hos henne. Makarna jagas ständigt av sina mobiltelefoner och personsökare, som tycks hindra dem från att själva råda över sin tillvaro. Inte minst går detta ut över dottern Jackie, som efterhand lärt sig att Gloria är hennes verkliga förälder, med vilken hon kan diskutera metafysiska frågor och lära sig ”filippinska” (tagalog). Ellen är typiskt utbränd, eftersom hon aldrig får syssla med det hon vill, eller vara där hon vill. Till slut har hon glömt vad hon egentligen velat med både det enda och det andra.

Detsamma gäller nog även Leo. Hans agent presentar honom inför en Bangkokresa med en ofantligt ful och opraktisk reservoarpenna för 25000 kronor. Den har skaft av mammutbete (sådana lär finnas!). Gåvan får honom så småningom att för ett tag fråga sig vad som i hela friden håller på att ske med världen och samhället.

I Bangkok får han andas syre, som hotellet tillhandahåller på sprayburk, ty inte ens malariamyggen står längre ut med luften där. Under en övergående nostalgitripp i Thailand donerar han pennan, jämte en klocka, till en stackars lokal prostituerad som ersättning för hennes tjänster och som kompensation för de förhastade utfästelser han i sängen gjort, beträffande ordnat jobb och till och med en gemensam framtid. Hon får senare 250 kronor för rubbet.

Om man frågar Ellen eller Leo vad de helst skulle vilja, skulle de säkert svara att de vill ha mera tid över för varandra och i synnerhet för dottern. Det säger f ö alla framgångsrika personer i vår del av världen i intervjuer, framför allt sedan de avslutat sin karriär och aldrig mera behöver leva upp till det. Det hör liksom till att man skall ljuga om sådant.

Vanligt, i synnerhet fattigt, folk, som inte har några val, brukar inte svara så, i den mån de blir tillfrågade. Gloria, t ex, som är ensamstående mor, har tagit arbetet som barnjungfru på andra sidan av jordklotet och har måst lämna sina båda pojkar i mormoderns vård i Manilas stadsdjungel. Hon avstår från att träffa dem, för att i stället passa en rik amerikansk unge. Hon hoppas att tjäna ihop till en egen bostad och utbildning till sina barn, så att de slipper försörja sig på sjoxning på soptippen eller som stjärtgossar åt västerländska turister. Hon försöker hålla kontakt med pojkarna per mobil, men att besöka dem måste anstå till i framtiden. Hon försöker trösta dem så gott det går, t ex genom att posta dem en basketboll, Made in the Philippines – vilken, precis som hos själv, av kostnadsskäl fått fraktas till USA för att säljas där.

Gloria ger upp sina ambitioner och far hem till en osäker tillvaro i Manila, sedan hennes 10-åring, i ett försök att hjälpa hennes ekonomiskt, råkat illa ut hos en tydligen sadistisk pedofil. Vad som sedan händer med henne och hennes familj får vi inte reda på. Ingen kommer nog att intervjua henne i TV och hon skriver nog inga memoarer. Hennes barn hör man väl bara något ifrån, när, och om de blir lite större, ifall de (förhoppningsvis) spränger något mera betydande i luften. I annat fall är det fråga om de alls har funnits till?

Leo, Ellen och Jackie återförenas däremot på slutet hemma i familjens master bed-room. När Jackie har somnat i deras armar blir Leo filosofisk ett tag och undrar, om det inte är med mänskligheten som med mammuten – den dog kanske ut för 5000 år sedan, eftersom den helt enkelt tappade livslusten? Man får gissa att hans existentiella skov snart kommer att gå över, om han bara inte blivit smittad med någon skit. Likt Faust, strax innan Fan hämtade honom, uttrycker Leo redan nämligen ett ögonblick senare en from önskan, att ”Livet är så skönt. Jag önskar att det får förbli såhär!”

Snart kommer han att konstruera dataspel igen. Basketbollar, pedofilturister och barnflickor kommer att fraktas fram och åter över Stilla Havet. Barn kommer att lemlästas i New York, i Manila och i Gaza. Någon kommer att fortsätta att försöka lappa ihop deras kroppar och humanitära intellektuella att indignerat skildra eländet. Om inte...

Ellen avslutar filmen med den sammanfattande reflexionen, att man nu måste skaffa en ny barnflicka.

En och annan bedömare har kallat detta filmslut en hyllning till den moderna västerländska medelklassfamiljens värden. Det kan man göra, om man, i likhet med Ellen och Leo, inte har begripit eller lärt sig någonting. Andra bedömare har förebrått Moodysson för hans ”övertydlighet”. Det kan man visst också göra, om man anser att man redan visste allt om den kapitalistiska globaliseringens effekter på familjer i Sydostasien och USA. Men den som hävdar att han faktiskt redan på förhand känt till allt detta bör i så fall åtminstone förklara varför i hela friden han inte har försökt göra något åt det?

 

Om dessa ting kan man uppenbarligen aldrig vara för tydlig.