När
England stod
på vippen
Armando
Iannuccis film ”In the Loop”
är egentligen en film, som borde ha tillägnats Alastair John Campbell – Tony Blairs något psykiskt instabile, fast kreative och
dynamiske, rådgivare och presstalesman. Vi har förut sett honom gestaltad i
filmer som The Queen, där han 1997 räddade såväl Blair som monarkin
undan ett debacle omkring begravningen av Prinsessan Diana och om liket myntade
det lika genomfalska som vinnande begreppet “Folkets prinsessa”.
“Mediadrev” är inget nytt. Själva ordet är det dock och företeelsen fruktas av alla politiker. Den s k fjärde statsmakten är för en regeringschef i vår del av världen viktig att hålla sig väl med, och om möjligt manipulera. Att för en regeringschef numera fatta större beslut, utan att avlöna en pressekreterare och rådgöra med vederbörande, vore tjänstefel. Omvänt kan en sådan person, om han klantar sig, ställa till mycket besvär för uppdragsgivaren. Reinfeldts presstalesman, ”skit i trappan”- Unsgaard är ett lokalt, aktuellt exempel.
In the Loop, som bygger på BBC-serien “The Thick of it”, handlar om
hur Englands regering ett par år in på det nya årtusendet, mot
befolkningsmajoritetens vilja och mot New Labours uttalade linje, slog följe
med USA i ett krig vilket de flesta på förhand borde ha anat borde bli
katastrofalt för det egna partiet, dess ordförande, för landet, och i synnerhet
för det angripna folket. D v s landet Irak, Saddam, Blair, Rumsfeld, Powell, Cheyney
eller Bush nämns aldrig vid namn.
Campbells alias i filmen är Malcolm Tucker
(genialt spelad av Peter Capaldi, som gjorde samma roll i TV-serien). Han regerar (med
sin premiärminister bakom ryggen) genom en en unik blandning av smädelser, hot
och obsceniteter. Men eftersom alla intresserade omedelbart ändå inser vad och
vilka det handlar om, och eftersom det
tyvärr inte rör sig om något enstaka olycksfall i regeringens arbete, är diskretionen
motiverad. Kanske är greppet det enda möjliga,
med hänsyn till Englands generösa lagar
beträffande möjligheterna att stämma journalister, media eller filmare för förtal.
I det riggade
politiska schackspel som enligt filmen avgjorde krig eller fred nämndes den person
som förde USA:s pjäser inte alls. För Englands del fanns spelaren långt utanför filmintrigens centrum och omnämndes
endast undantagsvis som ”premiärminstern”. Malcolm Tucker var Blairs starka dampjäs,
lika övertygande och ful i mun när han försökte hålla ministären och UD till
den officiella förhandlingslinjen, som när han efter ett telefonsamtal med
premiärminstern vände blad och övertygade (dvs skrämde) dem och media att
endast blekfisar och renegater skulle hålla fast vid den synbarligen återhållsamma linje man nyss hade
försvarat.
En bonde
i spelet var bl a den stackars fiktive ministern för Miljö och Internationell Utveckling,
Simon Foster, som i ett ovidkommande sammanhang, troligen till följd av
dålig språkkänsla, hade karakteriserat ett eventuellt krig som ”unforeseeable”,
dvs oförutsägbart. Detta valde Linton Barwick,
USA:s triggerhappy ”ställföreträdande samordningsminister” att
tolka som början till grönt ljus från Englands sida. Han presiderade i ”Kommittén
för framtida planering”, som trots sitt medvetet diskreta namn arbetade för
att förbereda kriget och om möjligt försöka få majoritet i FN för starta det.
Från USA:s utrikesdepartement tillhörde undersekreteraren Karen Clarke och från försvarsdepartementet Generallöjtnant George Miller (med pondus spelad av James Gandolfini) de främsta krigsmotståndarna, som valt en motsatt tolkning av Fosters och den brittiska regimens hållning. Argumenten mot kriget hämtade dessa från en ambitiös uppsats från Clarkes sekreterare Liza, en f d NGO:are, där USA:s dittillsvarande ”bevis” för att den tilltänkta fienden vore ett militärt hot kunde visas vara rena skojet. Fosters minst lika inkompetente assistent Toby såg till att Lizas text mailades över till Brittiska UD i ett försök att förse dess skeptiska jurister med ammunition.
Sannolikt var draget att sända den fredlige, försagde och högst inkompetente miljöministern och hans assistent över till ormboet i Washington ett snilledrag, som medgav att man syntes göra motstånd utan att göra det, för att strax därpå komma ut ur garderoben som allierade med USA. Bushs manskap, en blandning av arroganta Harvardvalpar och lika arroganta ärrade kongresspolitiker, spisade nämligen varje dag sådana individer som Foster och Toby till frukost. Konfrontationen mellan den gamla och den nya världen är inte något nytt på film – om man hänger med i undertexterna och f-orden.
Man kan väl knappas anklagas för att otillbörligen föregripa filmslutet, om man säger att hindren för krig till slut undanröjdes. NGO:arens kritiska uppsats blev föremål för en mycket kreativ omredigering av Malcolm Tucker. Den fick en annan signatur och utpekade nu tveklöst tvärtom som ett hot mot världsfreden den regim man genom en invasion önskade ersätta. Ett och annat huvud, t e x Simon Fosters för en ovidkommande skitsak, rullade visserligen inom Labourregimen och i Washington. Men överraskande många kröp till slut till korset och stöttade det olagliga krig, som deras överordnade uppenbarligen sedan länge hade planerat.
In the Loop är en mera verklighetsnära och mycket elakare version av TV-serier som Vita Huset eller Javisst, Herr Minister. Lika cynisk och mordisk som verkligheten kunde man, trots Malcolm Tuckers medverkan, dock inte göra filmen. Hollywoodkomedin Wag the Dog slutade faktiskt med att en inhyrd spindoktor på slutet fick en dödlig ”hjärtinfarkt” av CIA för att inte avslöja att regimen fört folket bakom ljuset. Englands och FN:s icke-fiktive vapeninspektör i Irak David Kelly ( Englands svar på Carl-Fredrik Algernon[1]), självmördades av mycket att döma sedan han börjat läcka om
Blairregimens smutsiga spel för att få igång kriget.
Malcolm Tuckers förlaga, spindoktorn Campbell, som spelat stor roll för att med alla medel får tyst på Kelly, var därefter förbrukad och fick avgå strax efter Kellys död. Det är med pressekreterare som med DN-redaktörer eller tamhöns. Tuppen må stå på dynghögen och gala högt – men när räven tröttnar på oväsendet knipsar han huvudet av honom. Eller för att ta ännu en träffande bild från schackspelet – damen må härja vilt på brädet, men då det passar spelföraren att offra henne kan han låta en sketen bonde (en svart piga eller en skit i trappan) slå henne ur brädet. Clare Short, den olycklige ministern Fosters verkliga motsvarighet, stödde under tandagnisslan Blairs krigsproposition, men avgick i juli 2003 och är numera oberoende parlamentsledamot och författare av memoarer om eländet.
Nyss
har, bakom dubbla poliskedjor, Storbritanniens premiärminister emeritus, Tony
Blair vittnat inför en undersökningskommission om regeringens uppträdande före
och under invasionen, som bl a ska utröna hur mycket
han har ljugit beträffande motiven för landets deltagande vid USA:s sida i senaste överfallet mot Irak. Och om vilka hot och
påtryckningar han utsatt Englands juridiska expertis för när det gällde att mot
dess bättre vetande få den att acceptera ett aggressionskrig. Imperiets
trognaste bandhund, Lord Hutton, som av Blair sattes att utreda David
Kellys död, passade en vecka före veckans förhör med Blair på att förlänga den
30-åriga hemligstämpeln på utredningens resultat, inklusive obduktionsprotokoll,
till exceptionella 70 år. Ett märkligt förfarande vid ett dödfall, som Lord
Hutton bestämt karakteriserat som självförvållat.
Den mest relevanta frågan, om invasionen innebar aggressionkrig, har Chilcotkommissionen inte instruerats att behandla, eller snarast av regeringen instruerats att inte behandla. Ej heller fick Huttonkommittens slutsatser i fallet Kelly ifrågasättas. Och oppositionen, som också stött kriget, opponerar i dessa frågor inte. Eftersom aggressionskrig är förbjudet skulle ett fällande utslag i en domstol innebära att England regeras av krigsförbrytare. Just därför, inte emedan bevis skulle saknas, är det otänkbart att Blair någonsin kommer att fällas i en västlig domstol denna sida om en revolution. England ligger ju inte på Balkan eller i Sydostasien!
[1] Krigsmaterielinspektör Algernon,
en nyckelperson i utredningen kring Bofors mutaffärer med Indien, dog, när han
föll baklänges framför ett tunnelbanetåg 15/1 1987 strax efter ett samtal med
en Boforschef. Kammaråklagare Torsten Wulff lade ned utredningen om dödsfallet
i mars samma år, eftersom ”brott inte kunde styrkas”.