Tillbaka

Lock, stock….etc.

En tjuv är en person vars drift att tillägna sig andra människors egendom stegrats till den grad att han inte gett sig tid att bilda aktiebolag

Okänd tänkare

 

Quentin Tarantinos succe med Pulp Fiction  (och i efterhand därmed med Reservoir Dogs ) tycks inte lämna epigonerna någon ro. Kombinationen sinnrikt flätad intrig, , åtminstone skenbar avsaknad av moralism i budskap och rikligt med blod och hjärnsubstans  har, då det kombinerats med snabb, klyftig och fr a riklig dialog gått hem långt utanför den vanliga actionpubliken – dvs grabbar mellan 12 och 25. Smartnessen har gjort denna variant av splatterfilm intellektuellt rumsren och gett den ökat marknadsvärde.

Nu har konceptet anammats på vår sida Atlanten.

En 30-årig brittisk yngling vid namn Guy Ritchie har nyligen sadlat om från reklambranschen och gett sig på spelfilm. Försöket har hittills slagit väl ut. Hans förstlingsverk ”Lock stock and two smoking barrels” (titeln anses inte behöva svensk översättning) har redan utnämnts till fjolårets bästa film i Storbritannien. I USA, där man svartsjukt bevakar förstfödslorätten till Tarantinokonceptet, har filmen fått ett mera blandat mottagande – bl a har man klagat på att den inte i större utsträckning varit textad på amerikanska (!) – som t ex Ken Loachs senaste. I USA förstår man shakespeareengelska – men den brittiska underklassens och tjyvarnas mera tidsenliga och dynamiska språk  får man inte lära sig i skolan.

 

Lock, stock… är en rätt ovanlig film. Någon har t ex räknat ut att det finns 6 grupperingar och cirka 25 roller i filmen med väsentlig funktion för intrigen. Den första halvtimman får man samma känsla som vid läsningen av en gammal rysk roman – det kryllar av folk med konstiga namn som alla ser ut och låter likadant. Man vet inte var man skall fixera blicken. Så småningom utkristalliseras dock en handling som i korthet är följande:

Småfifflargänget (A) hamnar i spelskuld på en halv miljon pund hos Yx-Harrys gäng (B) och måste skaffa pengarna inom en vecka.  Eftersom man inte bildat bolag och kan göra fondemission återstår bara en stöt. En möjlighet därtill öppnar sig då man genom väggen avlyssnar storskurkgänget (C) som planerar ett rån av knarkargänget (med stor haschodling och d:o försäljning) (D). Samtidigt enrollerar Yx-Harrygänget B  Dumskallegänget (E) att göra inbrott och stjäla 2 svindyra antika gevär. Gäng A rånar nu gäng  C på pengar och knark och bereder sig på att betala gäng A och att sälja knarket till storlangaren (F) som utan att de vet om det är huvudman för knarkodlarna D. Vid rånet använder de sig av de två bössorna som gäng E av misstag, dum- och snikenhet sålt till dem och för vilka gäng E nu jagas av gäng Yx-Harrys gäng B.

Både gäng C och storlangaren F är nu ute efter småfifflarna A, men skjuter i stället ömsevis av misstag ihjäl varandra.  Dumskallarna E och  Yx-Harrys gäng B skjuter också ömsevis ihjäl varandra, utom torpeden Chris (övertygande spelad av fotbollsproffset Vinnie Johnson,  engelska ligans mest utvisade spelare och berömd för att under pågående match handgripligen försökt kastrera en motspelare) som får pengarna och ädelt (?) lämnar de dyra bössorna till gäng A som eventuellt av misstag kastar bor  dem.

Mera berättar jag inte, för att hålla spänningen uppe för er som till äventyrs inte hunnit se filmen.

 

Man kan alltså lugnt säga att det rör sig om en gangsterfilm. I filmen finns 2 personer som inte klart försörjer sig på brott, varav en trafikvakt. Ordningsmakten, liksom det civila samhället är i övrigt helt frånvarande.

Filmen gör inte allför hårda anspråk på realism – den skiljer sig här från en annan inspirationskälla: Danny Boyles Trainspotting. Och den rubriceras som (svart) komedi. Eftersom man kallar den svart måste någon ha ansett att något moment i handlingen ändå vore tragiskt. Man undrar vilket? Det kan inte vara att folk skjuts och misshandlas i ett – ty sådana är regler och rättssystem i den värld som skildras där fångar inte tas, och människor är inte så värdefulla och väsentliga i denna historia.. Och  slakten sker i former som väcker publikens munterhet. Aggressorn har i varje läge de roliga replikerna.

Det tragiska skulle i så fall vara den mängd misstag som de kriminella begår under handlingens lopp, och som ofta kostar dem livet eller, värre,  en massa pengar (som de dock aldrig arbetat sig till – med vårt synsätt). I den värld där merparten av oss anser sig befinna sig brukar tragik beteckna ädla strävanden som stäcks av ett oblitt öde. Låt oss alltså tills vidare bortse från det här med svart – det rör sig om en komedi.

Det är alltså roligt när folk för pengars skull slår ihjäl varandra och blir liggande i stora blodiga travar? Ja, det är roligt större delen av tiden. Det hade varit lika opassande att tala om moral, lag och/eller rättvisa i detta sammanhang som det varit att tala om rättvisa och jämlikhet på en bolagstämma eller på Handelshögskolan. Grundvärderingarna och människosynen hos de inblandade är nämligen desamma som i dessa miljöer, det är graden av sofistikering som skiljer sig.

Och från reklamfilmen har Ritchie hämtat en bedövande skicklig kamerahantering och klippteknik.

Filmer som Lock, stock ligger rätt i tiden. Den bredare gangsterfilmgenren, som vi får ta del av i TV-serier m.m. är däremot avsedd för en mindre avancerad publik, som inte hunnit dekonstruera  moralen och begrepp som jämlikhet och rättvisa. Det är pengarna som har huvudrollen, de är mål, medel och mening i handlingen precis som i Bingolotto och precis som de är det i det allt råare moderna samhälle, varur de kriminella framfötts  och varav de utgör en allt råare subkultur – det samhälle  som avlöst efterkrigstidens kuschade kapitalism.

 

I Gamla Testamentet, där man är lyckligt omedveten om termodynamikens första lag,  påstås det att korpens ungar lever genom att plocka löss på varandra. Och den rena marknadens agitatorer talar stundom som om de trodde att samhället kan överleva genom att vi säljer skosnören eller knark till varandra.  I underhållningssfären har sedan länge denna vanföreställning upphöjts till ekonomisk grundsyn. Redan i filmens barndom var det en sällsynthet att hjälten betalade för sig då han steg ur en taxi. Den bara fanns där då den behövdes.

Ingen efterfrågar i filmen, eller på börsen, varifrån de värden kommer som striden gäller. De människor som i sista hand alltid producerat dem är irrelevanta, tråkiga och föga attraktiva som föremål för en underhållningsfilm – undantag gäller här endast haschodlare. Blott som konsumenter eller utlevare av  intressanta drifter kan produktiva människor tillfälligt få ett underhållningsvärde.

De motsättningar som präglar handlingen i vår film går inte längre, som i den klassiska kriminalgenren, mellan brottslingen (den fria individen) och samhället, utan blott mellan tjyvarna, vilka här skildras, inte som ett samhälle i samhället, utan som Samhället.

Att säga detta är ett konstaterande, det är inte att moralisera.  Den moraliska referensram utifrån vilken man, utan att te sig förstockad, skulle kunna fördöma de inblandade lever på undantag i officiell retorik och i arbetarrörelsens högtidstal. I underhållningsfilmen och i styrelserummens maktcentra saknas den helt.

Det som i högtidstalen skildras som subkultur är således egentligen redan den förhärskande och härskande – är det vårt genom den offentliga lögnen undertryckta medvetande därom som filmer av detta slag förlöser,  vilket får oss att  skratta?

Jo, så kan det vara. Frågan är bara vilka slutsatser man för egen del drar av budskap som detta, om man tror på dem?

Någon undrar kanske om ett stycke våldskomedi verkligen på detta sätt förtjänar att tas på allvar. Det må så vara. Den som frågar så bör dock tänka efter om Aktuellt, Rapport eller dagspressens ledarsidor förtjänar det.