Tillbaka

Du sköna fria värld!

”Vi försvarar kollektivavtalen, men det finns företag och anställda som väljer andra lösningar och det måste stå de anställda fritt att göra det”

Maud Olofsson, Näringsminister

 

En av de få filmskapare som sedan 25-30 år i en rad verk försökt gestalta varför folk verkligen borde överväga att göra sig av med kapitalismen – och varför man inte gjort det - är engelsmannen Ken Loach, född 1936. I filmens eller de blindas rike är en enda människa som han, som ofta åtminstone har ledsyn, guld värd.

I Loachs senaste film med den något spydiga titeln ”It is a free world” utspelas handlingen i vad som dessvärre är vår tid. Angie, huvudpersonen, är född i arbetarklassen omkring 1975 och uppvuxen i Thatcherengland. Hon har alltid haft lätt att få arbete, för hon är mycket driftig, på gränsen till hyperaktiv. Det är tur för henne, för hon har uppenbarligen lika lätt att förlora sina arbeten. Hon får vid handlingens början sparken från sitt trettiotredje – ett företag som under delvis falska förespeglingar rekryterar arbetare från det nya EU-landet Polen. Angies far, pensionerad arbetare, tycks mena att det är hennes individualism och otålighet som gör det svårt för henne att leva som anställd.

Angie har svårt att ta skit. De flesta av oss måste till och med lära oss att dagligen vid behov äta den, i hopp om att uppnå mera långsiktiga mål av varierande dignitet. Angie hatar män, som tror att de kan ta sig friheter mot henne, men ställer sig likgiltig när hela hennes klass behandlas på samma sätt – och behandlar själv folk som hon fått makt över, som köttstycken. Angie må hata överheten – men föraktar dem som är under henne ännu mera.

Det är en vanlig förhoppning hos yngre människor i arbetarklassen, att de skall visa sig ”ha det som behövs för att bli miljonär”. De vill oftast inte bli arbetare som föräldrarna – fråga folk i klass 9A! I Angies ålder har de flesta ändå upptäckt och försonats med det faktum att de sitter kvar i klassen. Men Angie har just de egenskaper som disponerar henne för en karriär som antingen kriminell eller företagare. Det ena utesluter som bekant aldrig det andra – det handlar i grund och botten om att vilja skörda där andra har sått. Angie är en företagande Duracellkanin, sådana som såväl av Maud Olofsson som av Mona Sahlin har hyllats som ”vår tids hjältar”.

Vi återgår nu i Europa med stormsteg till en arbetsmarknad som ser ut som i många länder i Tredje Världen eller i Europa vid 1800-talets slut.  Då stod folk utanför fabrikerna och bjöd under varandra för att få jobb. Idag och, som det ser ut, än mer i morgon går i stället alltfler runt med sina mobiler och väntar på samtal eller SMS, som skall ge dem en inkomst för dagen.

Det har blivit för dyrt att fast anställa folk” säger kapitalisterna bekymrat. ”Varför prenumerera, när man kan köpa lösnummer till lägre pris och utan sociala krav?säger glatt bordellkunden. I båda fall menar man att den som kan betala bör få sina behov tillgodosedda så billigt som möjligt och utan ansvar mot ev. kvarvarande fasta arbetare och d:o hustrur. Dessa gjorde också klokt i att vara billiga, ”flexibla”, tacksamma och sluta ställa krav.

Angie startar så småningom ett litet företag inom bemanningsbranschen. Det finns i och för sig regler, såväl i England som i Sverige, för hur sådana företag skall öppnas och drivas. Det finns också kollektivavtal, arbetstillstånd, sociala avgifter och/eller lag om minimilön. Men intresset för att beivra överträdelser är klent, det lärde sig Angie snart. Och om ett ”respektabelt” företag t ex inom industri, byggnads- eller servicebranschen, inte vill figurera inför domstol genom att öppet kringgå bestämmelserna, kan man hyra mindre nogräknade underleverantörer som gör sig en hacka genom att göra det. Och Angie ställer alltmera medvetet upp.

 I en värld där rikedomen är så ojämnt fördelad mellan klasser och nationer, och där alla regler som skulle inskränka deras handlingsfrihet undanröjts, befinner sig kapitalisterna i en ”win-win situation”. Antingen blundar myndigheter, och t o m stundom facken, för exploateringen av legala och fastmer ”illegala” utomeuropeiska arbetare.  Om inte, flyttar kapitalet för att bedriva den på bortaplan.

Den svenska regeringen har sett till att företagen själva vid instundande årsskifte skall börja få bestämma över importen även av utomeuropeiska arbetare – som samtidigt skall garanteras ”lön efter kollektivavtal och sociala förmåner” – så länge de har sin anställning kvar. Därmed ökar lönepressen på de arbetande och skapas en än mera beroende arbetarklass. Maximalt lönsamt är, och blir det, att per vecka, dag eller timma hyra rättslösa ”illegala” invandrare eller folk som fått avsked av importören, då de inte längre behövs. Sådana ”papperslösa” arbetare finns redan nu överallt. De sitter i snabbkassan. De städar sjukhuskorridorer eller medelklassens hem. Steker hamburgare och diskar på krogen. Det finns troligen tiotusentals av dem i Sverige. De är t o m tillfälligt uthyrda att jobba vid vaktmästeriet på Riksdagen. De är ideala arbetare, eftersom de inte kan få någon alternativ försörjning från trygghetssystemen och inte kan/vågar gå in i facket (som därtill först nyligen vågat ta i dem) och måste acceptera de villkor företagaren erbjuder.

Vår Angie utvecklar så småningom sin affärsidé och värvar uteslutande ukrainska arbetare. Därmed försäkrar hon sig om att hon uteslutande kommer att importera illegal arbetskraft, som i synnerhet efterfrågas av många brittiska företagare, och som ger henne själv maximal vinst. Hur det går för henne sedan får vi inte reda på. Åt helvete kan man hoppas, men saken är inte avgjord. Hon kommer säkert att slukas av en ännu större och fulare fisk…

Idag är EU-konsensus om arbetsmarknaden långt borta och mycket talar för att regeringar vill ha kvar den ”flexibilitet” som bl a folk som Angie tillförsäkrar. Man ser i svenska regeringskretsar med hycklande beklagande, hur den svarta och grå arbetsmarknaden underminerar den vita, reglerade. Det allmänna fenomenet idag är inte att den förra närmare sig den senare. Tvärt om; det vita arbetet börjar mer och mer likna det svarta eller grå, med temporära anställningar, brutalare arbetsledningsmetoder och hetsjakt mot facklig aktivitet. Det som för borgaren är ”en fri värld” är för proletären just motsatsen.

I filmen ”It´s a free world” representerar Angies far en vanlig ”hygglig” reformistisk inställning – troligen Ken Loachs egen. Han menar att de utländska arbetarna skall stanna kvar i sina hemländer och bygga upp dem och ev. göra revolution där.  Han vill vidare ha en ”reglerad invandring” för att komma tillrätta med rovdriften på invandrade arbetare. Men det förra receptet är oftast ett frasradikalt hyckleri, eller i bästa fall ett önsketänkande. Och att bygga Schengenmurar runt våra imperialistiska ”städer” som rasister och oupplysta reformister av olika skäl sedan länge önskat, och som imperialistländerna såväl i Europa som USA nu gör i praktiken, har visat sig vara en återvägsgränd för arbetarna här. Den aktuella filmen visar i grund och botten också varför.

Kapitalisterna behöver faktiskt såväl ”fritt” tillflöde, som ”murar” för att maximalt kunna utsuga arbetare och hålla dem splittrande.

Lin Piao profeterade i Leve segern i folkkriget 1965, 30 år före Schengen, att ”världens städer”, d v s Nordamerika och Västeuropa, skulle omringas av dess ”landsbygd”. Arbetarnas rörelse här hade ju ”av olika skäl tillfälligt bromsats upp”.

Men om vi vill komma vidare, och skall kunna lätta på det som bromsar oss, måste vi inse, att det lika litet som det finns ”oäkta” barn bör finnas ”illegala” arbetare.

Det är inte arbete som borde vara illegalt, utan exploatering av arbete.