Lilja 4-ever

Filmen kommer att ruska om hela Europa som den redan ruskat om den inåtvända svenska valrörelsen.

(Skakad, tidigare ovetande, DN-redaktör tar i så byxan spricker)

 

En komedi är en dramatisk framställning där huvudpersonen har det svårt i början, eller i varje fall efter en liten stund. Sedan svänger det och på slutet så löser sig det mesta, ofta med puss och kram på slutet. En tragedi är tvärtom en dramatisk framställning där hjälten/hjältinnan har det väl förspänt i början. Sedan svänger det även här och på slutet går det käpprakt åt helsike, om nu vederbörande ens får behålla livet.

Vad skall man då kalla ett drama där läget är helt åt helsike katastrofalt för huvudpersonen redan från början och där allting successivt blir allt värre tills han/hon dör?

Min hittills mest hoppfulla film” föreslår Lukas Moodyson beträffande sin kritikerrosade Lilja 4-ever, som har just detta förlopp. Vi återkommer till vad Moodyson möjligen kan mena med detta.

 

Lilja 4-ever lär bygga på en tidningsnotis om en lettisk prostituerad som dödshoppat från en viadukt i Malmö. Filmen är inspelad i Estland och utspelas, som ingressen lyder, ”någonstans i det som en gång var Sovjetunionen”. Man köper visserligen för kroonsedlar som i Estland, men alla talar ryska och platsen är nog avsedd att vara precis som det sägs, ”f.d. Sovjet”.  Det postsovjetiska nyliberala ”stålbadet” har pågått i snart tio år. Företag har lagts ned och det kapital folk slitit ihop under 70 år flyr utomlands. Naturtillgångar har sålts ut till utlandet. Arbetslösheten rusat i höjden.  Social välfärd – sjukvård, äldreomsorg, skolor - bulldozats ned.  Drogmissbruk och prostitution och gangsterism galopperat. Folk supit ihjäl sig i accelererande omfattning. Medellivslängden sjunkit med 7-8 år, Utdöda farsoter åter tagit fart. Friheten för ett lövtunt skikt av profitörer och andra gangsters – som hos oss presenteras som lovande steg/barnsjukdomar på vägen mot demokrati – har radikalt kringskurit friheten för vanligt folk, och kvinnorna ofta drabbats hårdast. Och barnen.

Men – nu kan, nej måste, man se mer amerikanska såpoperor, action- och slashfilmer, äta Big Mac, om man kan hosta upp en veckolön, eller köpa Nikeskor, om man nyss rånat en bank. USA, dvs det konsumerande medelklass-USA man ser på bio, är ungdomens – liksom de styrandes - oftast ouppnåeliga ideal. På diskotek och nattklubbar i storstäderna lever det nya borgerskapet och framgångsrika kriminella glada dagar och framför allt nätter – och svensk TV är där och filmar den nya friheten i f.d. Sovjetunionen.

Den redan före stålbadet lösliga familjestrukturen i Sovjetunionens europeiska delar, vilken tidigare kompenserats genom kollektiv social kontroll och d:o skyddsnät gör å andra sidan att en samhällskatastrof blir ett faktum för en stor del av befolkningen, då de gamla sociala stöttorna raseras. Liksom efter det första världskriget får vi t ex åter gatubarn. Lilja 4-ever visar ur grodperspektiv hur ett par sådana gatubarn produceras och går under – i ena fallet genom tablettdöden på hemmaplan, i det andra fallet genom att exporteras till den svenska köttmarknaden där hon malträteras till självmord.

Lukas Moodyson är en begåvad och originell konstnär som tar ansvar för världen och samhället, det har han visat i sina tidigare filmer, i intervjuer och i sin poetiska produktion. Även en misslyckad film från hans sida kan därför vara mera givande och intressant än en lyckad produkt från en likgiltig filmskapare.

Jag uppfattar den svenska kritikens reaktion på Lilja 4-ever delvis som ett utslag av detta: man talar om vad som är bekant och uppenbart – att Moodyson är/har en mycket skicklig rollbesättare och är en lysande barnregissör. Att han har progressiva åsikter, det vet vi ju. Man talar därför mera om vad man tror sig veta om Moodysons goda syfte med filmen än om vad filmen egentligen säger och vad man gör om man tror på den. Och man talar i regel tyst om det mest påtagliga, om än inte det mest allvarliga, felet med Lilja 4-ever: filmen avhandlar inte bara trista ting, den är tyvärr själv ganska trist.

Ty när en film med stort gravallvar ger uttryck för ståndpunkter som vi alla bara helt enkelt förväntas omfatta, nämligen att  prostitution, torskar och hallickar är vidriga, världen (i synnerhet utanför EU och USA) ond och att det är tragiskt när barn tar sina liv, då passar det sig liksom inte att klaga på träsmak under predikan. Då kan t om DN:s ledarsida skena iväg med våldsam entusiasm:

”Ingen har gjort en större insats för att berätta om den moderna slavhandeln än Lukas Moodysson….ingen som ser den kan blunda för människohandeln. Filmen kommer att ruska om hela Europa” (Niclas Ekdahl 1.9)

Nu är det ju så att det av någon anledning knappast finns någon yrkeskategori, vars göranden så mycket fängslat litteratur och media som de prostituerade. På varje film eller roman om snabbköpskassörskor eller stansoperatriser går det säkert hundra om fnask. Och på varje notis om rättslösa svarta hemhjälpar eller yrkesarbetare från Östeuropa har det gått tio om trycket från öststatshororna på den svenska och europeiska köttmarknaden. Men visst är det bra om Liljas öde kunde ruska om de styrande.

Och visst är väl Liljas historia väl värd att berätta? Nog skulle väl Liljas och Volodjas öden kunna hjälpa oss att se vad den världsomspännande kapitalistiska kontrarevolution, som med förskönande omskrivningar kallas ömsom ”globalisering”, ömsom ”den fria marknadens triumf”, kan innebära för underklassen där den får fria händer? Och vad den kan innebära för våra egna barn och barnbarn? Och för kulturlivet i små länder som Sverige, där man nu tydligen måste göra filmer på utländska språk för att finna marknad för sina produkter.

Jovisst. Desto mera synd att Moodyson inte berättar denna historia i filmen– det var bara jag som just gjorde det. Det är typiskt att DN, då de ändå pliktskyldigt skall distansera sig från honom, inte kan göra detta utifrån själva filmen, utan från hans uttalanden i intervjuer.  Ty där kan han vara frispråkig intill slarvighet:

”Vad beror det på att många män beter sig såhär? Mitt svar är kapitalismen. För att kunna köpa en kropp måste människovärdet devalveras. Och det kan bara ske när kapitalismen dominerar och bygger klyftor” (Citerat ur DN 1.9) eller ”Västvärldens bolag gör de gamla kommunistländerna till nya låglöneländer…De betalar inte löner som kvinnorna kan leva på, och det föder prostitution” (Ibidem)

Moodyson har förvisso utifrån denna något förenklade modell bl a svårt att förklara varför det är just kvinnor –inte män – som prostituerar sig en masse. Eller varför de flesta kvinnor på svältgränsen ändå inte gör det.

Det är visserligen sant att det inte är förmögna borgardöttrar som utövar det. Men kvinnans äldsta yrke är, liksom kvinnoförtrycket i allmänhet, faktiskt betydligt äldre än kapitalismen och utövades – om än i mindre skala – t.o.m.  i Sovjetunionen och andra socialistländer långt före de jeltsin-gorbatjovska reformerna. Fattigdom ensamt räcker inte till heller till att förklara vare sig drogmissbruk eller könshandel, även om det inte gör dessa saker lättare att bekämpa. Prostitution har mera allmänt med människans utnyttjande av människan att göra, varav kapitalismen bara är den mest moderna och raffinerade formen. Det räcker, sedan slaveriet avskaffades, inte med att människornas arbetsförmåga behandlas som en vara att köpa, sälja och förbruka – människorna måste också förmås att själva betrakta sig själva, i detta fallet sina könsdelar, som varor på en marknad. Och betrakta sin kropp, inte som en del av ett kollektiv eller som en Guds okränkbara skapelse utan som privategendom att fritt förfoga över.  

Men handlingen i filmen är helt fokuserad på Liljas och Volodjas privata törnestig och den som inte är väl orienterad om den politiska och ekonomiska utvecklingen i fd Sovjetunionen kommer bara att se två vackra men vanvårdade och delvis vanartiga barn som utsätts för och utnyttjas av en rad alldeles osedvanligt osympatiska och hänsynslösa vuxenindivider. Inte ett specialfall av social dumping, där årligen en halv miljon kvinnor årligen med olika medel flyttar –eller flyttas- från Östeuropa för att utnyttjas av den västeuropeiska över- och medelklassen som köns- och/eller hushållsslavar. Låt mig få gissa att en god del av de skenradikala skribenter som nu förfasar sig över det som skildras i Lilja 4-ever har en billig svart hemhjälp från  f.d Sovjet eller använder en billig polsk rörmokare. Om så inte redan har skett kommer det inte att dröja innan Liljas öde kommer att användas som argument för EU:s östutvidgning, eller, i avvaktan på detta, för underlättad import av arbetskraft – ty det råder inget tvivel om att legala invandrare har en starkare ställning på såväl arbets- som köttmarknad än vad illegalt importerade slavar har.

För svenska politiker och ämbetsmän gäller sedan gammalt följande regel: har man väl nått viss nivå kan man aldrig falla djupare och hårdare än till ett direktörskap för Svensk Bilprovning. Mutatis mutandis gäller något motsvarande för framgångsrika filmkonstnärer. De åtnjuter några års smekmånad i förhållande till de kloka kritikerna. Skulle de göra något halvtaskigt eller rentav dåligt kan det vara förståndigt att ändå vara högaktningsfull, ty nästa gång fortsätter kanske triumftåget och då vill man inte bli ihågkommen av konstnären som den som kastade första ägget. Därför, men mest därför, vill jag ändå avslutningsvis betyga Moodysson min högaktning.

Men ”Min hittills mest hoppfulla film”?  Ja, nog hoppas det en del i Lilja 4-ever, dessvärre mest från broar. Jag uppfattar Moodysons utsaga uteslutande som en ironisk anspelning på detta tragiska förhållande.

Flickorna i Fucking Åmål klev då aldrig över räcket på Trollhättebron.

 Tillbaka