Tillbaka

 

 

 

 

 

 

LEVIATHAN

- om aborterade revolter från Adam&Eva till Pussy Riots

 

Dima till Kolja: Du är bara en insekt!  Du har aldrig, du behöver inte, och du kommer aldrig att ha 'rättigheter'....

Biskopen till Dima: All makt kommer från Gud. Så länge som det behagar honom, frukta inte.

 

Det behövs nog ingen förklaring om vad Andrej Zvjagintsevs senaste, i Väst kritikerhyllade film Leviathan handlar, men kanske om varifrån den fått sitt namn.

Om människor, som samfällt eller individuellt gör uppror mot makten, eller i varje fall, som i denna film, borde ha gjort det, har vi genom tiderna läst om, sett och hört en hel del. 

Vanligast är i sådana berättelser att vi skall lära oss att opposition, eller till och med revolt, antingen är livsfarlig, meningslös eller omoralisk - ofta alla tre. Först då folk inte inser detta måste Makten handgripligen hamra in budskapet. Redan på 500-talet f Kr lyckades romkonsuln Agrippa, intala "Roms mage"  (de upproriska plebejerna)  att det vore helt fel att revoltera mot huvudet, som Agrippa och hans patricier ansåg sig vara. Och i sak  används vid varje nutida avtalsförhandling samma bild av näringsliv och finansdepartement .

 

Zevs straffade titanen Prometevs, som till mänsklighetens gagn stulit elden från hans Olymp. Guden lät en örn i evinnerlighet hacka på den fjättrade upplysningsmannens lever. Sedan dess har cirka hundra generationer av intellektuella upprorsmän påstått sig till föredöme ha martyrer som  Prometevs, eller den alltför högtflygande Ikaros. Karl Marx, en senare titan, skrev redan i späd ålder dikter till Prometevs ära. Huruvida  leverlidandet Karl på äldre dagar ständigt brukade klaga på rörde sig om en sympatisjuka, eller hade en mer prosaisk bakgrund, kan man bara spekulera.

 

Adams och Evas ödesdigra revolt mot sin Skapare har framför allt samma syfte som hos Prometevs: paret åt av den kunskapens frukt som medgav för dem och deras avkomma att bilda ett eget omdöme om Hans verk. Kunskap är makt - därför bör den vara Maktens monopol.

Myten om det kunskapstörstiga paret i Paradiset började sannolikt nedtecknas ungefär samtidigt som den om Prometevs. Fast någon motsvarande postum hyllning som Prometevs'  har våra revolterade första bibliska upplysningsmän ännu inte vederfarits - vilket kanske inte är en händelse. Ljusbringaren (lat. Lucifer) eller ormen i Paradiset har nämligen hos oss inte samma renommé som den ädle grekiske kollegan.

 

Syndafallets upplysningsfientliga och maktdevota moral har uppenbarligen, liksom för dagens kristna höger, betytt så mycket för Gamla Testamentets författare, att man bl a  låter Jobs bok utveckla temat i skrönan om den rättfärdige Job, som gjorde misstaget att fråga Gud om varför Han lät alla tänkbara olyckor drabba just honom - t ex att berövas hälsan, en avsevärd egendom, hustru och barn. (Jfr Bröderna Coens Jobparafras "A serious Man" )

 

Vad jag kan förstå  hade det som svar till Job räckt för Gud att citera Karl IX:s stående slutfras i sina dekret: ”Det rätter och packer Eder efter!”. Men Jobs författare låter Gud dra en lång, mycket rörig, fabel i fabeln. Han refererar därvid till den i vår bibel oändliga, men försummade, tid, som föregick den skapelsevecka, där Han slutgiltigt förvandlade kaos till kosmos.

Leviathan var det hebreiska namnet på ett djävulskt, fruktansvärt sjömonster - religiösa fundamentalister träter ännu om monstret var av Loch Nesstyp eller en val - som jämte landmonstret Behemot (flodhästen) hemsökt kaos före skapelsen.  Dessa monster hade först skapats, därefter nedkämpats (!!??) och tämjts  av Herren.

Gud understryker att han genom detta för den klentrogne bevisat sin absoluta makt. Han anser sig därigenom ha visat vår egen svaghet och uselhet, bjuda oss att vörda Hans Gudomliga majestät, att inta och fylla vår tilldelade plats, upphöra att tro på vår privata  visdom och  att vandra i ödmjukhet inför Herren. Och att hålla käft i stället för att komma med kritik.

Titelsidan på den första upplagan av Leviathan or The Matter, Forme and Power of a Common Wealth Ecclesiasticall and Civil, som den rojalistiske filosofen  Thomas Hobbes utgav från sin förtänksamma exil 1651 under Cromwells republikanska styre, porträtterar samhället i en gigantisk mänsklig form, byggd av kropparna av sina medborgare, med en krönt kung som sitt huvud. (EWK:s prisbelönta bild av Mao och massorna har uppenbarligen varit i 300-årig säck). Hobbes kallar sin tvetydiga, monstruösa figur "Leviathan"  som  utgör en slutgiltig metafor för Hobbes' perfekt totalitära regim.

 

Hobbes'  text försöker logiskt bevisa nödvändigheten av Leviathan, för att bevara freden och förhindra inbördeskrig och för att hindra den korkade mänskligheten att följa sin natur, d v s  att skära halsen av varandra. Hobbes' idealsamvälde styrs av en totalitär, absolut, vid behov grym, makt, dock enligt ett "socialt kontrakt" ansvarig för att skydda säkerhet och samhällsfred. Hobbes beskriver detta samvälde som en "konstgjord människa", vars politiska organ efterliknar människokroppens. Leviathan var som sin bibliska förlaga skapad - men inte längre av Gud, utan av människan själv. Denna sort av statsklokskap var ett idéhistoriskt framsteg och på modet bland de styrande i Europa i uppåt hundra år  efter Hobbes, tills de enväldiga kungadömena på allvar började krackelera under andra halvan av 1700-talet.

 

Zvjagintsevs internationellt prisade Leviathanfilm är delfinansierad av ryska staten - dvs uppenbarligen  av Leviathans monstruösa huvud - och har uppenbarligen visats i stor upplaga i hemlandet, sedan censuren enligt rysk filmcensurs rutin klippt bort vissa svordomar (synd på en gammal fin rysk specialitet!) och en och annan obscenitet.

Regissören har stundom påstått att handlingen inspirerats av en verklig konflikt mellan kommun och medborgare i Colorado, USA. Påståendet må ha varit en opportun halvsanning, men ingen normal åskådare kan rimligen missa att det framför allt rör sig om en  bitter anklagelse mot dagens postsocialistiska och ryskortodoxa samhälle. Zvyagintsev har också sagt att "vi lever i ett feodalt system när allt är i händerna på en person, och alla andra är i en vertikalt underordnad ställning."

 

Filmens Nikolai (Kolja) är en modern Job. Han är bilmekaniker och egnahemsägare och kämpar en fåfäng kamp mot staten, företrädd av en magnifikt korrupt lokal borgmästare, Dima - Leviathans yttersta finger. Denne vill billigt expropriera Koljas hem och strandnära egendom vid Vita Havet utanför Murmansk.  Han vill i stället bygga en kyrka på platsen. Ty borgmästaren  har, förutom polisen och rättsväsendet, även Guds ställföreträdare i fickan - eller snarare vice versa. Dima peppas, när han någon gång tvivlar på sin makt att regera, av en minst lika korrupt och än mera hycklande biskop i Rysk-ortodoxa kyrkan.

 

Kolja krossas självfallet som en insekt. Han blir, liksom en gång Job, av med sin egendom, sin son, sin hustru och hamnar i fängelse. Hans  kamrater drabbas med honom, då de valhänt försöker hjälpa. Kolja och hans vänner beter sig som invånare i ett arktiskt Vilda Östern. De knorrar en del, men när trycket blir för stort väljer de  att åka jeep ut i naturen, hejdlöst halsa vodka - ryska folkets traditionella opium - och i fyllan skjuta prick på porträtt av Lenin, Brezjnev och Gorbatjov. Längre fram i ledarsuccessionen vågar de (eller filmskaparen?) sig inte. Kritiken än sannerligen befogad, men förblir privat. Den har nått samma nivå av samhällskritik som hos en svensk högerpopulist eller Pussy Riots.  Och snart 100 år efter Revolutionen tycks Gud och vodkan för  Zvyagintsevs ryssar , som en gång hos Gogol, vara den enda trösten.

Bibelns Leviathan är bara en best som Gud nerkämpar och tämjer.

Hobbes' Leviathan är en best, på pappret kontraktsbunden  i folkets intresse.

Zvyagintsevs ryska Leviathan påminner åter mest om Bibelns best. Ett multnat valkadaver vid Vita Havets strand påminner om detta.

Någon gud som förr välvilligt skulle ingripa på Mänsklighetens sida tror inte Zvyagintsev eller ens den ortodoxa kyrkan på.

Det framgår tyvärr inte av hans film, men folket i Ryssland  har faktiskt förut visat att detta land ändå kan gå framåt utan Hans hjälp.