DDR i våra hjärtan
Alles, was entsteht, ist
wert, dass es zu Grunde geht
(Gråt inte över spilld mjölk)
J W Goethe, östtyskt Geheimeråd
Ich bin ein Berliner
(Ordagrant: Jag är en syltmunk)
John F Kenndy övar sin tyska på Västberlinarna 1961
Tyskland hade gjort gott och väl sin del för att kasta ut
Europa i två världskrig på 25 år när Jaltakonferensen på Krim mellan USA,
Sovjet och Storbritanniens ledare hölls en februarivecka 1945. Hitler skulle
snart självmördas, sovjettrupperna stod redan vid Oder, medan västmaktsarméerna
ännu inte nått Rhen. Arbetarrörelsen i Europa var visserligen fysiskt och
numerärt försvagad av kriget, men andligen stark. Alla med politiskt omdöme
betraktade, om än med skilda känslor, socialismens seger på kontinenten som
nära förestående.
Efter segern skulle Tyskland delas i fyra ockupationszoner
under en gemensam kontrollkommission och avkrävas krigsskadestånd. Tyskland
skulle avnazifieras, avindustrialiseras och avmilitariseras
– krav som av uppenbara historiska skäl inte minst låg Sovjetunionen varmt om hjärtat.
Efter kriget gick det som det gick. Det hade ju blivit fart på andra fronten
i Europa först då det var uppenbart att Sovjet annars skulle ha slagit Tyskarna
på egen hand. När Tyskland och Japan väl var nedlagda blev socialismen åter
huvudfienden även officiellt. Redan mitt
under kriget hade USA och Storbritannien planerat för efterkrigstidens
klasstrider genom att pumpa in pengar och agenter i den antikommunistiska delen
av arbetarrörelsen och såg nu till att alla broar till den kommunistiska
revs. I Tjeckoslovakien och Polen vidtog
Sovjet åtgärder för att se till att folk inte röstade sig över i
motståndarlägret. USA avbröt jakten på nazister i sin del av Tyskland och
började via Marshallhjälpen investera i den tyska industrin – precis som före
kriget. (om detta vet familjen Bush mycket). 1949
delar man de facto Tyskland genom att av västmakternas ockupationszon bilda
Förbundsrepubliken Tyskland mot tyskarnas önskan. Och mot Sovjetunionens, som
förväntat sig en tysk återförening med fria val i hela landet, som det
underförståtts i Jalta men nu alltså avböjdes av Västmakterna.
I slutet av år 1949 bildades som ursprungligen
provisoriskt motdrag den folkdemokratiska Tyska Demokratiska Republiken, DDR.
Här fullföljdes Jaltas program till punkt och pricka vad gällde avnazifiering
och avindustrialisering; som krigsskadestånd monterades industrier ner och
användes för Sovjets återuppbyggnad. Produktionen socialiserades – dvs man slog, till skillnad från i
Väst, sönder de karteller och storföretag som utgjort basen för Hitlertyskland
och överförde dem i samhällsägo som Volkseigene Betriebe.
Och när Västtyskland 1955 togs in i NATO och började upprustas anslöt sig DDR
strax därpå till Warszawapakten och gjorde sammorlunda.
DDR hade, trots demonteringarna och den stora
åderlåtningen av arbetsföra generationer i två världskrig, jämfört med övriga
Mellaneuropa en förhållandevis god industriell infrastruktur, ett gott
kunskapskapital och en utvecklad industriell tradition. Därtill resterna av en
arbetarklass med preussiskt sinne för organisation.
Landet utvecklades med tiden till en i många
avseenden avancerad social välfärdsstat med gratis, avancerad sjukvård, billiga
levnadskostnader, utan arbetslöshet, med hög utbildningsnivå och kulturell
standard. Surkålen, fläsket och ölet var lika gott och rikligt som i Väst. Att
vara antikommunist var i praktiken förbjudet – liksom kommunistpartiet var
förbjudet i Västtyskland. Särskilt roligt hade man inte alltid i DDR (var har
man det?), instängd och utestängd var man, men den nya
staten var präktig och mycket preussisk. Det låter otroligt idag, men stundom
sken solen även i DDR.
Priset för att vidmakthålla denna utveckling blev
dock med tiden allt högre. Så länge det konkurrerande socialistlägret förblev
till synes intakt var välfärdspolitik parollen även i de kapitalistiska
avancerade industriländerna. Chrustjovs vision om att
socialistlägret genom sina sociala framsteg och ”genom kraften av sitt exempel”
skulle överflygla kapitalistlägret slog slint.
Att det ljögs om förhållandena på östsidan av
järnridån blev vi i väst, som ville veta, så småningom rätt vana vid. Till slut
trodde många av oss inte på borgarpressen ens om den råkade tala sanning. Men
vi hade ju viss tillgång till andra informationskällor. Mera påfrestande blev
lögnen när den som i DDR till slut blev statlig politik utan möjlighet till
någon stark opposition, annat än i trivselfrågor. För att använda samma
överslätande terminologi som i EU led man i DDR helt enkelt av ett påtagligt
demokratiskt underskott.
I DDR tröttnade folk så småningom på
överdrifterna, ensidigheten och lögnerna, och instängdheten i den statligt
förmedlade informationen. Folk glömde historien; att det inte var DDR, eller
socialistlägret som uppfunnit tyskarnas uppsplittring i två nationer och att
järnridån hade två sidor. Man började tro mera på västpropagandan än vad vi i
Väst själva gjorde. Till slut började man tro på Musse Pigg,
huvudsakligen emedan stats- och partiledning var emot honom. Och i
förlängningen därav på Helmuth Kohl.
Så kom det sig till slut, att DDR, som ett av de sista
länderna, 1989 efter en relativt bred folklig revolt bröt sig ur de ynka
resterna av socialistlägret och i 1990 års val röstade på att införlivas med
den reaktionäre mutkolven Helmuth Kohls Förbundsrepublik.
Wolfgang Becker, som tidigare gjort sig känd för utmärkta filmer som Kinderspiele och Das Leben ist
eine Baustelle har tagit DDR:s sammanbrott
till utgångspunkt för ännu en intressant film: Good-bye
Lenin! Den handlar om den historiska period i Tysklands historia hösten
1989-1990 då först muren, och därefter
DDR föll och landet återförenades på grundval av Västtysklands ekonomi, politik
och kultur.
Filmens hjälte, Alex, är en vanlig berlinsk yngling, född vid
slutet av sextiotalet och i avsaknad av det historiska perspektiv som skulle ha
gett honom möjlighet att se sitt socialistiska Vaterland
som något annat än ett hinder för hans fria utveckling som individ. Hans ensamstående
präktiga mor Christine, är SED-kader och arbetar med stor energi för landets
uppbyggnad. Hon vill tro att Partiet alltid har rätt, och tycks till
slut ha lyckats göra så. Fadern har hoppat av till Väst.
En oktoberkväll 1989 deltar Alex i den demonstration
som föregår murens fall och
statsöverhuvudets/generalsekreterarens i SED Erich Honeckers
avgång ( i filmen agerar folkpolisen
därvid på ett sätt som av Håkan Jaldung sannolikt skulle ha betraktats
som alltför mjäkigt). Han grips, och modern, som av en händelse blivit vittne,
segnar ned med hjärtinfarkt och faller i flera månaders koma. Medan hon är
borta från världen faller hennes DDR, och då hon, till förekommande av recidiv
och död, måste skyddas från alla sinnesrörelser skapar Alex vid hennes
uppvaknande och hemkomst runt henne en skyddande kokong av DDR-parafernalia
som skall lura henne att tro att allt är som förr. Som alla förstår erbjuder
detta svåra tekniska problem, inkluderande simulerade TV-program m.m. Då folk från väst börjar dyka upp på gatorna i mängder
förklaras detta för henne som att de nu insett att DDR erbjuder vanligt folk en
fristad undan arbetslöshet, nöd och kriminalitet och en masse flyktar över dit.
Modern inser så småningom, utan Alex’ förskyllan, ungefär vad
som hänt, men är så rörd av hans omsorg om henne att hon aldrig berättar det.
Däremot berättar hon att pappan alls inte flytt från henne, utan från DDR, och
att hon från början varit inställd på att komma efter med barnen, men inte
vågat.
På moderns dödsbädd ger Alex en sista TV-show, där en kopia
av den gamle förre taktäckaren, sedermera kosmonauten Sigmund Jähn, av honom fantasirikt utsedd till Honeckers
efterträdare, meddelar att Partiet nu kommit till insikt om att socialismen är
en alltför fin sak för att stängas in bakom murar, och att man därför rivit
dessa och öppnat gränsen. Försoning på denna grundval sker innan mamman dör och
hennes aska sprids över det forna Östberlin, Hauptstadt
der DDR..
Redan under månaderna efter DDRs
fall hann Alex bli varse begränsningarna i den av honom på avstånd så beundrade
västkapitalismen. Sedan händelserna i filmen utspelades har f.ö. många av hans
landsmän haft anledning till eftertanke. Självfallet vill och bör tyskar som
alla andra folk höra samman, kunna umgås med varandra fritt och utbyta tankar
och idéer gränslöst. Men var det såhär man hade velat att det skulle gå
till? Den resulterande
ostalgin är en stark strömning i dagens
östtyskland. Få vill kanske ha
det realt existerande DDR tillbaka. Men man har helt enkelt en mer nyanserad
syn på närhistorien och DDR än i yran 1990. Allt var inte skit.
Sannolikt har förhållandet att välfärdspolitiken i Europa nu,
efter socialistlägrets kollaps och arbetarrörelsens andliga exil, fyllt en stor
del av sin historiska funktion och monteras ned bidragit till denna nyvunna
insikt. Arbetslösheten i det östra, återförenade Tyskland börjar närma sig
polska nivåer. Levnadskostnaderna har mångdubblats. Man kan numera visserligen
öppet säga vad man tycker inom vida gränser, men ingen bryr sig om det.
Pengarna talar nu i stället för Partiet. Och i gamla Västtyskland behandlas man
nästan som invandrare. En stark materiell grundval existerar för ostalgin.
Man behöver inte vara östtysk, eller ens tysk, för att förstå
hur Alex och hans mor kände det. Beckers film speglar stämningarna hos
miljoner, och åter miljoner, europeer som idag
vandrar omkring i ruinerna av vad som för inte så länge sedan var ett slags
välfärdsstater, där socialismen visserligen på intet sätt förverkligats, men
där man i alla fall tvingats att i någon mån efterlikna den.
Och som inte slutat att, åtminstone i hjärtat, vara
socialister bara för att denna vision inte för tillfället tycks möta någon
effektiv efterfrågan på marknaden.
Ty det är nog så att en mycket stabil majoritet av
befolkningen i Europa och världen fortsatt hyser de varmaste sympatier för
socialismens grundtankar och mål. Till och med i ett land som USA, där ett
konservativt parti aldrig någonsin lyckats samla mer
än 25% av de röstberättigade bakom sig i ett val -
tycks detta vara fallet – om man ställer de rätta frågorna.. Att socialismen inte visat sig vara
tillräcklig innebär inte att den inte är nödvändig. Den är ju ändå det minsta
vi människor kan begära och hoppas på.
Om inte annat kan man döma vår styrka efter den energi och de
kostnader som fortfarande läggs ner på att i ord ,
eller med tystnad , och handling bekämpa oss – en lika rimlig princip som
balansvågens. Med detta mått mätt väger vi fortfarande mycket tungt.
Auf Wiedersehen, Lenin!