Lantana

 

Det är den tiden, då t o m ting, som hittills har meddelats, men aldrig utbytts, givits, men aldrig sålts, förvärvats, men aldrig köpts: dygd, kärlek, övertygelse, vetande, samvete o s v , då med ett ord allt har blivit handelsvara…tiden då varje föremål, fysiskt eller moraliskt, föres till marknaden som handelsvärde för att taxeras till sitt rätta värde.

( Karl Marx beskriver det fulländade marknadssamhället i Filosofins elände .)

 

Kan hon lita på dig?

(Ur kondomannons från slutet av sextiotalet)

 

Där jag bor, dvs skogsbygden i södra Kronobergs län, hälsar man ännu på alla man möter oavsett man känner dem eller inte. Man ser dem i ansiktet, sätter upp handen (om man har någon över) och säger hej, eller möjligen goddag, fast det sistnämnda genom sin något formella klang ibland nästan riskerar att uppfattas som ett avståndstagande.

Helt annorlunda i storstaden. När Crocodile Dundee bibehåller sitt lantliga beteende, söker blicken på, och lyfter på hatten för alla han möter på New Yorks gator leder det både till tennisarm och till att han stämplas som efterbliven och kanske rentav farlig.

Är denna skillnad mellan stads- och lantbefolkning möjligen en kvarleva från den tid då den uppsträckta handflatan hade funktionen att visa att man inte bar vapen – något som kan vara viktigt att veta om man möts ensamma på en skogsväg och som därför dröjt sig kvar längre här? Knappast.

Lite sammanhänger det nog med att det bor så pass lite folk i skogen och att sannolikheten därför är stor att man känner den man möter, eller borde göra det. Att i det läget riskera att verka sur eller högfärdig genom att inte hälsa vore nästintill katastrofalt ur social synpunkt.

Att vi som bor i skogen hälsar även på okända vi möter bör nog också tolkas som ett tecken på en kvardröjande rest av tillit, som kommer även främlingar till godo. Om att det förhåller sig så vittnar även vår ännu fortlevande vana att inte låsa dörren på natten och att ostraffat inleda samtal med okända på en busshållplats, ofta i form av någon synpunkt på väderleken.

Om just tillit som en social bristvara handlar den australiska filmen Lantana, som med välförtjänt framgång hos publik och kritiker gått på våra biografer ett tag. Regissören heter Ray Lawrence och är en originell filmskapare. Bl a genom sin föredömligt sparsamma produktion. Det har gått 17 år sedan han kom med sin förra film, Bliss, en av allt att döma intressant produkt även den, som TV borde passa på att visa om så ej skett. Att Lawrence denna gång gjort en film av short-cut typ, dvs. där flera till från början till synes orelaterade människoöden vävs samman mot slutet (som t ex i Short-cuts, Magnolia, Pulp Fiction) är dock numera inte helt originellt.

Filmen är ett drama, eller, om man så vill, en bakframvänd thriller, där genrens konventioner och åskådarens förväntningar bygger upp en övertygelse om att vi människor har ett helvete här i samhället, men att detta bara är början på eländet. Denna aning stegras intill visshet då en kvinna försvinner och anträffas död i ett snår. Arrangemanget visar sig ha en viss poäng, så jag får be om skärpt uppmärksamhet inför denna resume:

Den utbrände polisen Leon Zat går på sin danskurs,

där hans fru Sonja också deltar.

Leon träffar på kursen den uttråkade Jane.

Jane har lämnat sin olycklige man Pete.

Leon  bedrar Sonja med Jane.

Sonja söker tröst hos psykoterapeuten Valerie, och yppar sina misstankar om makens otrohet för henne.

Valerie, ser sitt äktenskap med Universitetsrektorn John falla i kras, sedan deras dotter påträffats mördad. Ty John håller sig undan från hemmet på kvällarna och har slutat vara intim med henne.

Valerie misstänker att hennes provokative homosexuelle patient Patrick har ett förhållande med maken.

Valerie försvinner en natt då hon fått motorstopp på en enslig väg och John inte orkat svara på hennes nödrop via telefonsvararen.

Jane ser den arbetslöse grannen

Mik samma natt kasta hennes sko i Lantanabuskaget vid bostaden då han kommer sent hem med sin pickup.

Jane varskor polisen –exälskaren Leon, av en händelse, ty världen är liten. 

Men det visar sig att inget brott har begåtts – Valerie, som fått lift av Mik, hade bara trott att denne försökte mörda henne och sprungit utför ett stup i sin skräck. Leon, som tjuvtittat i Valeries journaler, förstår att frun, Sonja trots allt är mycket fäst vid honom, bekänner sin skuld och de försonas.

John hade ingen homosexuell älskare – han hade bara varje kväll lagt blommor på dotterns dödsplats och sörjt där, i stället för att som hustrun skriva en bok om sin sorg.

Jane har förstört sin grannrelation med Mik genom att inte lita på honom och fortsätter att i morgonrock dricka whisky och dansa solo i sin lägenhet.

Pete fortsätter att längtansfullt kryssa utanför hennes bostad med sin bil. 

Det enda brott som folk begått var att inte lita på varandra och därför känna sig ensamma, rädda och aggressiva.Till skillnad från mord och dråp är detta en form av brottslighet de flesta av oss gör oss skyldiga till varje dag, året runt och den kan också få dödliga konsekvenser. Misstro och bristande tillit får i filmen förödande följdverkningar:

Leon orkar inte engagera sig i sin fru och söker stimulans genom tillfälliga förbindelser. Frun märker att han har hemligheter och litar inte på honom, han tror att frun liksom han är otrogen och litar inte på henne. John orkar inte med att stöda Valerie i hennes sorg, då han har nog av sin egen. Frun tror att han är otrogen och litar inte på honom. Hon litar inte heller på sin räddare, Mik, vilket blir hennes död. Jane litar inte på sin granne Mik och blir än mer isolerad och självföraktande då hon märker att hon haft fel.  

Varför gör folk på detta viset? Inte beror det på att de vill ha det så. Inte heller på någon mänsklig natur som driver dem in i en isolering så fort det utvecklade samhället ger dem en chans därtill – men det är, som Marx säger, först i samhället som människan kan isolera sig. Ty det är först den utvecklade kapitalistiska produktionen som förvandlat oss till atomiserade varuproducenter, i stånd att överleva –inte leva - som sådana utan andra band till andra människor än de som knytes via marknad och samhällsorgan.

Att atomiseringsprocessen kanske inte fortskridit lika långt i glesbygden bör i så fall bero på att vårt beroende av medmänniskornas direkta stöd här fortfarande är större. Vi litar ännu lite mera på andra människor eftersom vi ännu är så illa tvungna. Tilliten till makten i Stockholm och Bryssel blir uppenbarligen desto mindre. 

Låt oss inte idealisera det förflutna eller vår lantliga oskuld. Marx’ karakteristik av det fulländade borgarsamhället i inledningscitatet må låta som en mördande kritik – men är i sitt sammanhang lika mycket en lovsång. Något vi måste igenom för att komma vidare. Mycket av tilliten och sammanhållningen i bondesamhället baserades på personliga men auktoritära relationer mellan husbonde och dräng, mellan man och kvinna och på en strikt social kontroll, där människors moraliska handlande framvingades genom yttre tvång, egendomsband, brist på alternativ och på mytologiska föreställningar om den rådande ordningens gudomliga ursprung. Vi skogsbor må ännu åtnjuta vissa positiva kvarlevor av denna sk  gamla goda tid – men det är det nya dåliga som driver utvecklingen framåt. 

Nu bor folk i städer, och Gud är död, eller har åtminstone tappat huggtänderna. Kampen för ett mänskligt, socialistiskt samhälle har tagit time-out ett tag. Vad kan hålla oss samman? Skall man tro Lantana, och ett otal andra populärkulturella alster från det senaste seklet är det Familjen, som är molekylen i det atomiserade samhället. Men den ekonomiska utvecklingen har gjort de flesta av oss egendomslösa (bil, DVD-spelare och andra varaktiga konsumtionsartiklar är ingen egendom att leva av). Den har därmed undergrävt grundvalen för den borgerliga familjen och undan för undan berövat den dess funktioner – fostran, vård och omsorg och förvaltning av egendom. 

Återstår enligt populärkulturen Kärleken, framför allt den mellan man och kvinna. Men heta kärleksrelationer har i regel ett bäst-föredatum och upphör med tiden. I lyckliga fall övergår de i – tillit. Så bör nog Lantana tolkas. Den kapitalistiska marknadsekonomin bygger på motsatsen – allas konkurrens med alla. Tillit, det är därför svårt, som Lantana visar. Är det ur maktens synpunkt ens önskvärt att vi hyser tillit till varandra?

Den alternativa sammanhållande metod som överheten åter tycks lita till är i stället fruktan, som gör det möjligt att i ny form återupprätta ett auktoritärt samhälle, där vi ställer vår lit till makten i stället för till varandra.

Ett terroristdåd då och då gör susen. Den får oss – med lite mediahjälp - att titta snett på alla mörka personer med sjal eller fez.

Att låta media inbilla oss att det är vanligare att bli nedhuggen i bankomat- eller krogkön än att bli träffad av blixten, när motsatsen i själva verket är fallet, kan också vara effektivt. Det får oss att stanna inne om kvällarna.

Ett ministermord då och då är en skänk från ovan, som - med lite hjälp - kan få oss att kollektivt söka hoten mot demokratin på annat håll än det verkliga.

Tillbaka