Tillbaka

Att vara liberal är inte lätt

Som Hillary Clinton säger : ’Om jag vetat då, vad jag vet nu.’

Men vi visste. Det är bara skitprat…vi bara lade oss på rygg

Robert Redford

 

”Att vara liberal är att vara kluven. Att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats.” Detta yttrande av folkpartiledaren Gunnar Helén är vad vi på sin höjd minns av honom. Förutom att han lät spola vatten på den ”offentliga” trappan till residenset för att hindra ortsbefolkningen från att sitta och sola där, när han ett tag var landshövding i Växjö.

Det ligger, eller låg en gång, säkert något i det Helén sade. När ”tredje ståndet” gjorde sin franska revolution fanns nämligen det ”fjärde” redan där. Liberalernas pionjärer ställdes omedelbart inför dilemmat att garantera Rätt åt Alla, och att samtidigt se till att Efterrätten för Några inte äventyrades. Med få historiska undantag har liberaler prioriterat den sistnämnda uppgiften, först nationellt, sedan globalt. Vad gäller makten inom samhälle och ekonomi, svävar t ex svenska liberaler aldrig på målet om vem som är fienden – arbetarklassen och dess rörelser.

Att var ”liberal” i USA betyder delvis något annat. För USA-högern är det t ex ett skällsord. Majoriteten i detta liberala mönsterland finner det meningslöst att rösta i politiska val. De två enda partierna därborta uppvisar tillsammans i stort sett samma politiska spännvidd som den svenska alliansregimen. Skillnaderna dem emellan är  övervägande historiskt betingade – vilket förvisso inte innebär att de är helt oväsentliga.  Eftersom arbetarklassens partier sedan mycket länge varit marginaliserade, spelar USA-liberalerna för Demokraterna på sin höjd samma roll som vänstern inom och utanför socialdemokratin brukar spela för SAP-regimer – en permanent, frustrerad, men i sista hand lojal, opposition.

Sahlins parti vinner nu opinion genom att inte uppträda i dansen, och i stället ligga under dansbanan och skära en och annan hälsena. På samma sätt hoppas Demokraterna tydligen att Bushregimen snart skall ha misskrediterat Republikanerna tillräckligt mycket för att de stackars amerikanerna inte skall bekymra sig så mycket om huruvida deras eget parti har så mycket annat att erbjuda, t ex att avbryta de krig de från början med var med om att starta.

Robert Redford är sedan länge en av USA:s mest kända frustrerade demokrater och liberaler.  Nyligen regisserade han filmen Lejon och lamm med sig själv, Meryl Streep och Tom Cruise – alla, liksom så många andra Hollywoodstjärnor, demokrater - i huvudrollerna. Detta är en relevant film.

Redford spelar en smygliberal Kaliformisk collegeprofessor, som undervisar i statskunskap. Streep är en 57-årig, likaledes smygliberal politisk journalist. Under en timma intervjuar hon Cruise, en republikansk senator. Denne står nära Bushregimen och aspirerar på att bli presidentkandidat, om inte i kommande val, så i valet därpå. Redford försöker i samma stund övertala Todd, en begåvad, men välbeställd, överklasstudent att ”engagera sig” politiskt. Han framhåller som föredöme två av sina proselyter bland studenterna, en latino och en afroamerikan, som tagit värvning i den amerikanska ockupationsarmén i Afghanistan. Det var inte vad deras liberale professor i första hand hade menat med engagemang, men han måste nu hålla god min. Dessa två underklasstudenter hade samma skeptiska inställning till det politiska systemet i USA som Todd påstod sig ha. Militärtjänstgöringen skulle emellertid, hävdade de, finansiera fortsatta studier, och ge dem makt och kunskap att förändra systemet. Deras veteranstatus skulle göra att man sedan borde lyssna till dem – ty alla var inte födda till oljemiljonärer, för vilka aktivt deltagande i krig uppenbarligen inte har varit lika nödvändigt.

Streeps ”Intervju” med Cruise visar sig under tiden vara en presskonferens på tu man hand, där Vita Huset syftar till att läcka sin senaste strategi för att utvidga, och eskalera kriget mot Afghanistan. Härigenom skulle man förhindra att talibanerna via Iran (!) kommer sina sunnifränder i Irak till hjälp. Taktiken skulle vara att med framskjutna fasta smärre posteringar locka ut fienden och göra dem till måltavla för flyginsatser – ”om det krävs” med atomvapen. Och framför allt motivera ökade truppinsatser. Samma självmordstaktik hade kostat USA 58 000 stupade i Vietnam (tre miljoner döda vietnameser skall vi, likt filmen, tala tyst om), men då var senatorn, till skillnad från intervjuaren, knappt född.

Att USA: s krig baserats på lögner (”bristfällig underrättelsetjänst”) må vara sant, medgav senatorn, men erinrade om att USA:s mediaindustri, däribland liberaler som Streep, genom sin krigsaktivism varit synnerligen uppmuntrande och aldrig synat krigets premisser, så länge ”kriget mot terrorismen” gått bra.

Streep ställs av sin producent inför valet att sprida Vita Husets utplanterade lögner – eller att som 57-åring bli arbetslös. ”Fakta är det enda som gäller” – och det är ett faktum att USA bytt taktik, att Vita Huset påstår sig vara övertygat om att denna taktik leder till seger och att (tyvärr hemliga) underrättelser anses styrka att detta därvid är den enda vägen. Och att varje annan utgång, (enligt samma hemliga källor), skulle leda till katastrof.

Först om, eller snarare när, för 50-e gången, underrättelserna och presidentens analyser[1] bevisat sig falska blir detta ett faktum, värt att sända i TV. Men då har säkert Vita Huset kommit på en ny strategi, som man vill ha stöd i media för. Och att se bakåt, mot historien, är något som endast losers sysslar med.

Det är inte lätt att vara liberal, snart 60-årig, TV-journalist. Och man måste ju tänka på pensionen, om man har någon.

Professorns två föredömliga studenter blev samtidigt i mörkret och snön på en bergstopp i Afghanistan de första bondeoffren i Vita Husets ”nya” taktik. Därmed aborterade deras projekt att förändra USA:s sociala och politiska system innan det ens kommit igång.

Hur skall professorn formulera sig nästa gång han skall övertyga en student att ”engagera sig”?  Hans tro tycks ha varit att om en frisk människa kan uppnå kunskap och fås att fungera intellektuellt – kommer hon att bli ”engagerad” och handla, och därtill politiskt korrekt (utan citationstecken). Det är tveksamt. Att kvalificera sig för att bli en reformator och vrida USA rätt igen genom att slå ihjäl afghaner i bergen, eller araber i öknen, visade sig i alla fall inte vara en framkomlig väg för de två idealisterna. Men att motsatsen, att som nu, t ex genom massmedia, med alla medel hindra folk från att fungera intellektuellt och få kunskap, i stället för bara en massa     s k information och sinnesgodis fungerar tydligen utmärkt – för reaktionen.

Men att helt tala klarspråk med studenterna är inte att tänka på. Det är inte lätt att vara en liberal, snart 60-årig, collegeprofessor.

Och Todd då? Professorns tredje begåvade student? Han vet, liksom läraren, att han har ”potential”, inte bara pengar. Men han har nu skitit i det mesta, sysslar i stället med s.k. studentliv, d v s tjejer, bilar och öl.  Todd säger sig trivas med livet och strunta i politiken. Han anser sig berättigad till det, eftersom politiken är korrupt och utgör ett ruttet system. Har ni hört det förut från någon?

Men kanske kan professorn under samma timme ha lyckats så ett frö. Todd inser att det inte är aktiviteten hos de dedicerade högerkrafterna eller korrupta politikerna som bär upp systemet – det är faktiskt passiviteten hos den stora majoriteten av mer eller mindre liberalt sinnade, ”desillusionerade”, som han själv. Det är de som utgör systemets verkliga stöttepelare, som högern litar till. När han tvingas inse detta står han svarslös inför frågan hur han som tänkande människa kan trivas, njuta och roa sig i ett ruttet system. Och han inser att hans ”potential” har ett bästföredatum – i morgon kan den vara försvunnen.

TV-nyheterna berättar för Todd att USA just startat en ny och lovande kampanj för att äntligen utrota talibanerna och säkra fred och demokrati i Afghanistan. I nästa inslag frågar en popsångerska glatt en intervjuare hur lång tid det tar att åka buss mellan Tokyo och Beijing.

Uppenbarligen har Todd fått något att tänka på.

Bara det inte går för honom som för en annan överklassyngling där borta i Texas, som en gång slutade supa, knarka och leva runt och i stället blev frälst, nykter, engagerad och gav sig in i politiken med förskräckande resultat!

 

 

 

 

 

 

 



[1] Huruvida dessa analyser baseras på underrättelserna, eller vice versa, finns det goda skäl att ifrågasätta, men hur som helst måste Vita Huset ha någon att skylla på.