Tillbaka

Stanley Kubrick.

Historien om ett personligt förhållande.

 

Jag har en säregen svaghet för brottslingar och artister – ingen av dem tar livet som det är. En tragedi måste innehålla en konflikt med tingen som de är.

Stanley Kubrick

 

Natten till den 7 mars i år avled Stanley Kubrick –född i Bronx 1928, naturaliserad engelsman sedan sextiotalets början, i sömnen just då hans sjuttonde film avslutats.

Jag tror det skedde under protest – den man som filmat  år 2001 hade uppenbarligen ambitionen att vara på plats då och  upplevde säkert, likt många av oss,  tanken på en värld utan den egna  närvaron som stötande, orättvis och lite otäck. Och han hade säkert en hel del ogjort – det vara bara det, att med den arbetstakt han höll hade vi nog litet till mans liksom han själv blivit blåsta på de filmer han ännu hade i huvudet att göra, om han fått leva.

Den första Kubrickfilm jag såg var Ärans väg, 1957. Det är fortfarande en av de bästa filmer jag sett. Det tyckte jag då, men det säger inte så mycket, eftersom jag dessförinnan mest avnjutit Åsa-Nisse och Jerry Lewis´ filmer. Jag vet inte hur jag hittade till Kubricks film.  Den gjorde mig emellertid hatiskt inställd till krig och överhet för avsevärd tid framöver och den inställningen har fungerat bra för mig. Ärans väg var en ursinnigt pacifistisk film, som fick mig att tro att dess skapare var lika arg som jag själv blev av att se den. Filmen slutar med att ett gäng tyskhatande franska soldater, tillfälligt uppe ur Första Världskrigets skyttegravar sitter och lipar då en tillfångatagen fiendeflicka, därtill tvingad, sjunger ”Der treue Husar”. Jag grät med, ty då hade jag ännu inte sett så mycket elände, varken på film eller i verkligheten. Tyvärr har jag inte sett av flickan sedan dess. Kubrick måtte också ha fattat tycke för henne, (Suzanne Christian) ty nu får jag veta att de varit gifta allsedan, vilket förklarar saken. Att vi föll för samma statist får mig nästan att känna mig lite extra befryndad.

 

Under de 42 år som gått sedan dess har Kubrick åstadkommit nio filmer. Det är inte mycket, men det märkliga är att nästan samtliga dessa såväl av publiken (undantag Lolita och Barry Lyndon kanske) som kritikerna (undantag The Shining, kanske) fortfarande betraktas såsom tillhörande de hundra bästa filmer som någonsin gjorts – av några hundratusen totalt. Kubrick tillhörde den mycket exklusiva grupp  filmmakare  (tillsammans med förslagsvis Luis Buñuel, säkert John Huston, och några till) som inte bara tycks oförmögna att göra en dålig film, eller som haft en så stark ställning att de aldrig tvingats göra det - utan som därtill lyckas övertyga generation efter generation bland publiken om  sina förtjänster. Och alla vet ju hur snabbt smaken skiftar hos publiken.

Kubrick var en levande klassiker. Nu är han alltså en död klassiker.

“Det som kan tänkas och sägas kan också filmas”, sa Kubrick. Nog tänkte han mycket, men sa mycket gjorde han inte. Kubrick var alldeles ovanligt konsekvent när det gällde att knipa käft om sina intentioner. Han hade uppfattningen, rätt eller fel, att om folk inte av hans filmer kunde dra slutsatser på egen hand så var det dåliga och luddiga filmer – och varför skulle folk fästa avseende vid åsikterna hos en usel och luddig yrkesman?

“Hur i all världen skulle vi kunna uppskatta Mona Lisa om Leonardo nederst på målningen skrivit ‘Damen ler eftersom hon gömmer på en hemlighet inför sin älskare’?”

 Att Kubrick hämtar sina argument från en annan bildkonstnär (observera var han lade ribban!) är ingen tillfällighet. Kubrick började som fotograf, och fotograf förblev han.

Den som skulle sköta fotot i hans filmer hade följaktligen aldrig mycket att säga till om – Kubrick satt helst själv vid kameran, och  när han 1960 tog över regin för Spartacus (kolossalfilmen om det stora slavupproret i Rom) satte han till och med fotografen Russel Metty på en stol i ett hörn med stränga order att inte röra en finger eller öppna munnen, sedan han tröttnat på vad han ansåg vara Mettys inkompetens. Självfallet fick Metty sin enda Oscar för bästa foto för just denna film – utan att lyfta ett finger.

 

Hur ser då en typisk Kubrickfilm ut? Detta är, om inte ni vet det, en kuggfråga.

En Buñuelfilm känner man igen efter en stund –inte bara därför att Fernando Rey alltid var med under de sista decennierna, utan på dess surrealism och fyndiga, psykoanalytiskt och marxistiskt färgade samhällskritik. En Tarantinofilm känner man igen på de ändlösa, halsbrytande dialogerna och dess  våldsamma “smutsiga realism”. En Bergmanfilm känner man igen på att huvudpersonerna är välbegåvade, välställda och väl –digt deprimerade över skitsaker, vilket brukar vara smittsamt på åskådaren.

Kubrick hade däremot inget manér, inga särskilda käpphästar – utöver ett fruktansvärt pedanteri i detaljarbetet som lär ha drivit generationer av skådespelare och övrig personal till myteriets gräns – stundom över. Han var antiformalist:

”Jag tror att strävan efter originalitet vad gäller formen är något meningslöst. En verkligt originell människa med en verkligt originell hjärna kommer helt enkelt inte att kunna fungera i den gamla formen och kommer helt enkelt att göra något annorlunda”          

 

Dvs det är originella personer som gör originella saker – inte strävan efter originalitet.

Och Kubrick var mycket originell, och tvivlade aldrig på sin originalitet.

En Kubrickfilm känner man alltså aldrig igen såsom sådan: Det kan vara en ”film noir” om ett misslyckat brott, som hans första riktiga långfilm Spelet är förlorat (1956) (sedan blev de bara längre och längre), eller, som sagt, en skakade, men formellt konventionell, antikrigsfilm som Ärans Väg. Det kan vara en kolossalfilm med historiska masscener och lösskägg som Spartacus 1960. Det kan vara ett erotiskt drama om besatthet, som filmningen av Nabokovs roman Lolita (1962), en hårt skruvad, svartvit och galghumoristiskt sjuk film om krigsgalenskapen som Dr Strangelove 1964. En hyperestetisk, hypergravitetiskt framskridande meditativ filosofisk betraktelse som 2001- ett rymdäventyr (1968), en grällt färglagd , rovdjursvacker och våldsam nära-framtidsdystopi som A Clockwork Orange 1971 ,  en finstämt ironisk kostymfilm som Barry Lyndon (1975), en ockult Stephen King-skräckis med en våldsamt överspelande Jack Nicholson som The Shining (1980).

Eller en kolsvart krigsfilm i färg om hur (Vietnam-)krig deformerar människor – Full Metal Jacket 1987 – en rättvis loska i ansiktet på den liberalt psykologiserande humanisten Oliver Stone.

Var Stanley Kubrick den man, den arge själsfrände jag trodde han var då jag såg hans Ärans Väg?

Säkert får jag aldrig veta, ty Kubrick talade aldrig ideologi, han var en fotograf. Hans ilska resulterade inte som hos andra störda ungdomar i handgripligheter, och den tog sig inte som hos störda intellektuella verbala uttryck. Hans budskap låg i bilden, men inte i rollgestalternas ansikten – som hos Bergman - och hos honom användes därtill ofta en kontrastaterande filmmusik som en nästan omärklig, ironiserande kommentar. Tydligast framträder detta i filmer som Dr Strangelove – minns slutscenen med den glade cowboyen grenslande en fallande atombomb till tonerna av ”We´ll meet again…”, A Clockwork Orange (med den Beethovenälskande huliganen Alex) eller i Barry Lyndon, där rucklarens väg genom salongerna envist ackompanjeras av Schuberts pianotrio med tema från en svensk folkmelodi.  Han befann sig uppenbarligen i konflikt med ”tingen som de är” och ofta var det samma ting han och jag låg i luven på, så mycket är säkert.

Jag tror inte att en äkta konstnär någonsin har vägletts av viljan att lära andra något –även om han kanske trott det.

Detta är inte en bekännelse till Konsten för konstens egen skull. Det är bara en följdsats till hans syn på form och originalitet.

Kanske just genom att Kubrick levde efter detta recept – och var den han var - har han lärt mig mer än de flesta filmmakare genom åren. Bl a att förstå varför jag själv aldrig blivit någon konstnär, ens om jag hade velat. Han behandlade mig med respekt och det respekterar jag honom för.

 

 

Filmer, regisserade av Stanley Kubrick. Se dem, om du inte gjort det!

 

1.Eyes Wide Shut (1999 – ännu ej på biograferna)

2.Full Metal Jacket (1987)

3.The shining (1980)

4.Barry Lyndon (1975)

5. A Clockwork Orange (1971)

6.År 2001 –ett rymdäventyr (1968)

7.Dr. Strangelove  eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964)

8.Lolita (1962)

9.Spartacus (1960)

10.Ärans väg (1957)

11.Spelet är förlorat (1956)

12.Dödande kärlek (1955)

13.Fear and Desire (1953)

14.Seafarers, The (1952)

15.Flying Padre (1951)

16.Day of the Fight (1950)