Tillbaka

Borat – ett sjabbigt och ovärdigt projekt

 

There was an old man from Darjeeling.

Who boarded a bus bound for Ealing

He saw on the door:

”Don’t spit on the floor!”

So he stood up and spat on the ceiling.

(Anonym, milt rasistisk limerick)

 

Det är svårt att vara rolig om man måste hålla sig ren.

Mae West

 

Om man vill göra omgivningen riktigt uttråkad skall man förklara det roliga i ett skämt. Det är som regel mycket klokare att skratta för säkerhets skull, om man av interlokutörens tonfall och åtbörder har dragit slutsatsen att han/hon just har skämtat och förväntar sig det.

Om man därtill har intellektuella eller folkbildande ambitioner och önskar en mera bestående effekt av sin förlaring finns risken han/hon annars utvidgar den till att gälla Humor eller till Det Komiska överhuvudtaget. Detta kan, om det utförs lege artis åstadkomma en ytterligare och permanent oförmåga hos eventuellt ännu kvardröjande lyssnare att längre se något roligt i den tillvaro, där våra mödrar i smärta föder grensle över en grav. Där livets smala näs mellan tvenne hav av evig tomhet för tänkande personerinnebär , när det är som bäst, fåfäng möda för en lidande mänsklighet. Intill dess att världen, åtminstone vårt solsystem, inom några ynka miljarder år (tiden går ju så fort, och allt snabbare med åren!) går under genom vår stjärnas värmedöd och gör slut på hela eländet.

För att inte hamna i religion eller metafysik, och för att i någon mån lätta upp stämningen, kan vår analytiker därpå ytterligare utvidga sin diskurs till att erinra om vedertagna modeller av skämtets psykologiska och fysiologiska funktion, som upplösare av psykiska spänningstillstånd. Eller till psykoanalysens tolkning av humor som en aggressionshandling, av all sann glädje som skadeglädje och av skrattet som en motsvarighet till rovdjurets vana att visa sina huggtänger mot en fientlig omgivning.

Är det inte bara alltför komiskt att den skrivna europeiska litteraturens humoristiska höjdpunkter, som tyvärr kommer alltför sällan, första gången handlade om en utfattig och ytterligt gravallvarlig spansk adelsman. Denne hade blivit galen och red omkring i terrängen på en utmärglad hästkrake, slogs med väderkvarnar och blev själv med jämna mellanrum föremål för spott, spe och misshandel innan döden kom som en befriare.   

I den andra höjdpunkten var hjälten en med måttligt förstånd och ytterst flexibel moral utrustad böhmare som försörjde sig på att stjäla, färga om och sälja hundar. Švejk tvingades ut på Första Världskrigens östfront, där han efter 600 sidors ständiga vedervärdigheter försvann.

Eventuellt har filmen övertagit bokens plats när det gäller humor. Inte för att höjdpunkterna tycks komma så mycket tätare inom detta slag av litteratur. Och det föreligger i någon mån delade meningar om f d Seinfeldförfattaren Larry Charles´ film Borat (Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan) huruvida det rör sig om den samtida filmens  humoristiska höjdpunkt eller om dess lågvattenmärke.

För att inga missförstånd skall uppstå måste vi för det första informera om att filmens handling faktiskt är på skämt. Eftersom redan en tredjedel av republikanska väljare (som ändå har visat sig ha humor, t ex då de valde president år 2000) ansåg att Forrest Gump var en dokumentärfilm ser vi oss nödsakade att informera om att den aktuella filmen, åtminstone delvis, är en ”mockumentary”. Det är alltså en film som ser ut som en dokumentärfilm, men likt spelfilmer, och för all del de flesta dokumentärer också, är lögn från början till slut.

Borat Sagdijev (Sacha Baron Cohen) är en 1.90 meter svartmuskig och magerlagd Kazak, som på uppdrag av sitt lands uppenbarligen omdömeslösa television i sällskap med sin smällfete, hälften så långe, men lika svartmuskige , producent för första gång lämnar sig by för göra en intervjuresa i USA. Han lämnar också sin elaka, monstruöst fula, svartmuskiga hustru och sin lillasyster, (landets fjärde mest framgångsrika prostituerade). Den sistnämnda kopulerar han med, men bara på byns årliga fest, efter den årliga judehetsen.

Snart emottar den glädjestrålande Borat i exilen ett telegram om hans hustru äntligen blivit uppäten av en björn.  Den nyvunna friheten medger honom att (föremålet ovetande) hänge sig åt den heta förälskelsen i Bay Watchikonen Pamela Anderson. Han beslutar sig att enligt kazakisk sed att enlevera henne till Kazakstan.

Borat ger sig ut på vägen till Kalifornien i en glassbil med en björn där bak, för att värja sig från judarna, i den mån han inte skulle lyckas köra över dem med bilen, som ändå valts för att fungera i sådant syfte. Pamela Anderson visade sig tyvärr inte vara helt jungfrulig (det fick Borat erkänna sedan han på video hade sett henne utföra ett Blow Job) vilket han nödgas förlåta. Men hon visar ändå sig inte alls benägen att låta sig enleveras, och tar hjälp av ordningsmakten för att eftertryckligt bevisa det .

På vägen har Borat emellertid mött en massa mer eller mindre dokumentära amerikaner, vilket nog varit en minst lika stor chock för dem som för honom. Han delar genereröst med sig av sina typiskt kazakiska synpunkter på kvinnors mentala nivå och vad man bör göra med dem, på homosexuella och framför allt på judar. Genom sitt goda humör och sitt vinnande sätt möter en hel del , om än inte alltid, förståelse bland USA-medborgarna för sina ståndpunkter.

Han försökte förgäves övertyga en grupp intellektuella feminister om att kvinnor hade mindre hjärnor än män och varför det skulle inte skulle vara fel att begå våldtäkt på dem, om de inte ställde upp frivilligt. Han hamnar i en gatufest av en massa lätt klädda, sällsynt kärvänliga unga män och förstår med viss bestörtning först på morgonen efter det party de bjöd på varifrån han fått ömheten i analregionen. Han blir frälst på ett pingströrelsemöte och försöker lära sig tala med tungor. Han får undervisning av vänliga upper-middleclass människor i konsten att använda sig av ett WC, framför allt hur man använder pappret. Han hedras genom att få sjunga ”The Land of the Free” på en rodeogala, där till och med hästen får dåndimpen när han byter ut texten och hyllar USA:s krig i Irak, manar till hårdare tag mot terrorister och till och med att asfaltera  Irak för gott. Han får undervisning av en komiker om vad man i västvärlden menade med ironi (vilket visade sig vara svårt, eftersom han som kazak varken känner till begreppet eller företeelsen.)

Hans dövhet för ironi förenar Borat med sina något större litterära föregångare, t ex Don Quijote och Soldaten Švejk, merparten av personer under 12 år samt synbarligen med en del högst seriösa kritiker, t ex David Walsh, som i en utförlig recension på den ambitiösa trotskistiska filmsajten WSWS allvarligt konstaterar att

Som ett medel att bedriva samhällsforskning är den metod som skaparna av Borat använder totalt utan värde” och sammanfattar sitt omdöme:  ”På det hela taget är Borat ett  sjabbigt och ovärdigt projekt”.

”På det hela taget” är det märkligt att en kritiker av en komedi kräver att just denna film, och inte t ex Ett päron till farsa, skall ha en korrekt metod för ”samhällsforskning” och vara en exponent för ”värdighet” och ”renhet” i ett sammanhang där själva poängen är att huvudpersonen är utformad just för att ge uttryck för motsatsen. Det är också betecknande att samtliga kritiker, till och med Kazakstans regeringschef, är noga med att understryka att de för egen del förstår att den provokative kazaken Borat inte representerar ett folk av påstått incestuösa, homofoba och antisemitiska våldtäktsmän.  De förstår, att filmen som vanligt säger något fr a om USA:s civilisation, precis som den ”noble” Don Quijote sade något om (eller åtminstone till) spanska ädlingar på 1500-talet, eller den ”ultrapatriotiske” Svejk om Österrike 1914-18.

För att inte göra det jag i inledningen starkt avrådde från, skall jag inte driva analysen längre. Den som inte har sett Borat bör se den. Men glöm det här med värdighet och korrekt samhällsanalys – ty det får man inte i filmen, men kanske av den