Tillbaka

 

"Baserad på en sann

 

 historia"

 

Att en berättelse bl a grundar sig på historiska fakta är varken nödvändigt eller tillräckligt för att en film, eller annan litterär text skall kunna säga oss något väsentligt om verkligheten. Om dess budskap är intelligent gestaltat kan den göra det - men ökar då samtidigt risken för att vi, utan att efterfråga den, köper dess underliggande ideologi.

För att exemplifiera detta kan man t ex ta den brittiska The King´s Speech  i regi av Tom Hooper och en aning långsökt jämföra den med Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult  i regi av Fredrik Boklund.  Den  Oscarsbelönade regissören är en respektabel man, fr a känd för  TV-kostymfilmer. Åsa-Nisses författare, Stig Cederholm, var däremot en känd mytoman, som i åratal satt inspärrad på hospitalet och skrev jakthistorier. När han hade frigång hjälpte han först Generalissimo Franco i Spanien och senare SS med att avrätta judar och kommunister i Ukraina.  Knohultfilmen är en fars, där gestalterna ibland lånat vissa drag från Cederholms  jaktkamrater och bekantskaper från norra Smålands landsbygd på 30-40-talet. Redan i inledningsscenerna, där Nisse och Klabbarbarn, ridande på "Djävulsälgen", hamnar på Knohults travbana och vinner första pris kan en sensibel publik ana att även resten av Knohultfilmen kommer att ha ett avspänt förhållande till verkligheten och för att kunna avnjuta resten av konstverket bör bortse ifrån densamma .

The King´s Speech är däremot en seriös, något smetig, d v s romantiserad historisk film, som uttyckligen gör anspråk på att skildra verkliga, ehuru nästan 90% kungliga eller adliga, personer och verkliga händelser i 1930-talets Europa och England. Då drogs frontlinjerna i det kommande kriget upp - såväl inom som mellan staterna. Och då lyste ännu solen dygnet runt över det Brittiska Imperiet med dess 58 olika dominions, kolonier, protektorat och andra territorier. Men 1936 fick den nytillsatte kungen av England, Edvard VIII avgå - enligt gängse veckotidningshistoria till följd av att han envisades med mesalliera sig med den internationella skörlevnadsmänniskan Mrs Wallis Simpson. Fast huvudsakligen, eftersom paret hade allför uppenbara nazisympatier - i Mrs Simpsons fall till den grad att hon hon ännu, och tyvärr inte bara sexuellt, västerprasslade med Nazitysklands utrikesminister, von Ribbentrop. Detta var kanske för magstarkt för överklassen i England, där sympatierna för den kontinentala fascismen ändå var utbredda. Edvard yngre bror Albert (Bertie) fick i stället bli kung under namnet Georg VI.  Den senare, som ur de styrande kretsarnas synpunkt hade fördelen framför sin storebror, inte av hysa radikalt andra åsikter än denne, utan av att han mindre förväntades lägga sig i statens affärer - bland annat genom sin grava stamning.

Bertie's eller kungahusets motstånd mot Hitler 1935-39 var inte ideologiskt. Det var inte mycket av de illdåd som Tyskland begick, som Imperiet inte självt redan hade prövat på. Tysklands folkmord på judar kom inte igång förrän ett par år senare, men var knappast (förrän efter kriget) casus belli.  Georg VI var själv inte främmande för antisemitism. Churchill, som i det längsta kämpade för Edvard och Mrs Simpson, framställs i filmen ändå som den som "haft rätt hela tiden" trots att han endast undantagsvis under sin redan långa karriär hade haft det. "Jag tackar Gud för en man som Mussolini" sade Churchill vid början av årtiondet eftersom det mesta för hans kretsar, liksom för kungahuset, i det längsta tydde på att det var män som Hitler och Mussolini som skulle rädda Storbritannien och Imperiet från Sovjetkommunismen, socialismen och den arbetarklass, som man endast fördrog när den fick uniform och platt hjälm på sig, helst utomlands.

 När Åsa-Nisse och Knohult nu efter 40-års bortvaro ånyo uppträder på vita duken sker det som en pastisch över en serie berättelser som parodiskt skildrade ett Sverige som sannolikt aldrig funnits. Wälkom to Knohult är som sina föregångare ett rent komiskt spekulationsprojekt finansierat av Strix Drama, Lester Film samt en rad kändisar - Martin Timell, Tomas Ledin m fl, som haft pengar över. En rad folkkära skådespelare, som haft tid över för att agera i filmen, medverkar utan att överhövan behöva förbereda sig.  Man saknar visserligen den geniale Gustav Lövås, men slipper i gengäld höra den Rockande Samen, Bertil Boo och Ingeborg Nyberg.

Det ligger något i vad Björn Wiman sade i DN 13/2: "För den som har rätt skaffning i bagaget är det kanske just i en utskrattad kalkonfilm som man kan hitta det mest väsentliga om både dagens och gårdagens Sverige."  Knohultfilmen  erbjuder kanske inte ensam, trots sina många aktuella anspelningar, något övertygande belägg för Wimans tes. Henrik Berggren hade nyss i samma anda gjort en  exposé i DN över innehållet i Åsa-Nissefilmerna, och hur dessa oavsiktligt speglade Sveriges utveckling från 1949-69. Retrospektivt utgör  de tillsammans, enligt Berggren, ett slags realismens triumf. Inte ens Nissehataren Roy Andersson - har hittills lyckats spåra något i Åsa-Nissefilmerna, som övertygande skulle tyda på de skulle vilja vinna oss för någon särskild politisk agenda, utöver ett normalt mått av drift med fruntimmer och lantisar. Wälkom to Knohult håller upp en mer eller (mest) mindre begåvad skrattspegel över Sverige en bit in på 2000-talet, och här finns en del att skratta åt, om man inte har bestämt sig för att avstå.

The King's Speech begär däremot av oss att bli trodd och utger sig för att sanningsenligt skildra en kritisk period i Europas förgångna - men gör det genom att mest tala om hur man behandlar ett talfel och informera oss om att kungliga personer också har en mänsklig sida. Varför?  I filmen får vi bevittna hur Hertigen av York - Bertie -sedermera Georg VI med hjälp av en talpedagog - med uttalade drag av en rojalistisk Crocodile Dundee - och sin tillgivna, ambitiösa och handlingskraftiga fru lär sig att med hjälp av manus och BBC:s redigeringstjänster hålla ett nio minuter långt tal till nationen vid julen efter krigsutbrottet. Härigenom blev den stammande, urreaktionäre överklassaren Bertie enligt filmen galjonsfigur i "England stoltaste stund" när de tyska bomberna började falla över London. Att filmen överdriver logopedterapins framgång hos Georg VI gör mindre. Att filmen fjäskar för  Englands kungahus är numera britternas eget problem. Men att man ännu okritiskt kolporterar den officiella brittiska versionen av historien och ånyo framställer Storbritannien som ljusets riddarvakt i världen drabbar även oss, även idag.

England anser sig ha vunnit kriget, om än med med hjälp några hundratusental amerikaner, av koloniala undersåtar och möjligen med någon hjälp av 179 divisioner ryssar. Men om detta var en framgång - hur skulle då ett fiasko ha sett ut? England ville bevara Imperiet - och förlorade det. Man ville krossa Sovjetkommunismen - som efter kriget stod mäktigare än någonsin. Man ville sätta den brittiska arbetarklassen på plats - men dess parti kom vid freden omedelbart i regeringsställning. Och förloraren, Tyskland, förblev visserligen delat i många år, men levde snart bättre än England, och gör så än idag.

Titeln The King´s Speech har, även översatt till svenska, vilket kanske inte varit helt ogörligt, en dubbelbetydelse: "Kungens tal" kan tolkas både som syftande på kungens (hämmade)talförmåga eller på hans patriotiska tal till nationen som manar till nationell sammanhållning och segervilja i kriget. Men detta tal spelas nu åter upp, efter 70 år, när England som USA:s Junior Partner ånyo för orättfärdiga krig i Afghanistan, Mellanöstern och nu även i Libyen.

Skrönor, som den om Åsa-Nisse, struntar visserligen i sanningen - men kan därför heller aldrig ljuga, vilket definitivt filmer "baserade på verkliga händelser" nästan alltid gör. I detta enda, men viktiga, avseende skiljer Wälkom to Knohult sig positivt från The King´s Speech.