Tillbaka

 

 

..Därmed skedde det, att den aktiva sidan, utvecklades av idealismen, i motsats till materialismen

(Karl Marx: från den första Feuerbachtesen)

Upp till kamp!?

Peter Birros sextimmars långa och mycket ambitiösa filmserie ”Upp till kamp!” i regi av Mikael Marcimain visades nyligen i TV1.
Serien har följt fyra senfyrtiotalistiska göteborgare, Lena, Tommy, Rebecka och Erik under åren 1966 – året för de första större Vietnamdemonstrationerna – och fram till hösten 1976.

Då filmens handling slutar hade FNL nyss segrat och – för att inte säga ”men” – Maud Olofssons guru Torbjörn Fälldin bildat den första icke-socialdemokratiska regeringen på 44 år. Nixon hade fått rött kort av kongressen. Att USA snart skulle vara i färd med att ladda om under den blivande fredspristagaren, liberalen Carter, och skicka vapen och instruktörer till reaktionära muslimer i Afghanistan samt sätta upp en enhet för ökenkrig under Carterdoktrinen, som syftade till att försvara oljan i Persiska Viken – det tänkte ännu ingen här hemma på.

”Om du jagar ut vargen ur ditt hus, se upp så att inte tigern smyger in genom bakdörren”, sade kineserna, men det skulle ta minst 15 år innan historien kunde övertyga oss om vem som var varg och vem som var tiger. Att Sovjetunionen snart skulle försvinna visste heller varken vi, kineserna eller ens CIA.

Lena är vid pjäsens slut missanpassad lärare med oklar anknytning till KFml(r). Hon skall återuppta en sångarkarriär, nu i Tältturnén. Tommy är nu en f d arbetare, f d  flummare. Nu är han AA:are och tystad radiojournalist. Rebecka är läkare, röstar VPK och tänker åka till Tel el Zatar. Hon är trakasserad av sjukhusspionen Lindqvist, som inom parentes sagt ännu i tjugo år gjorde fortsatt karriär under Göran Johanssons beskydd, till dess han åkte dit för porrsurfande, inte för spioneri.

I seriens epilog gifter sig Tommy och Rebecka efter långt buret lidande. Lena sjunger för brudparet i kyrkan. Bröllopsfesten går av stapeln – det enda som snart överhuvudtaget skall gå av stapeln i Göteborg - på Eriks ägandes krog, där nyligen arkitekterna bakom det historiska regeringsskiftet 1976 på hans inbjudan firat valvaka. Maten tillagas och serveras av Eriks underbetalda personal, som inte vågar vara med i fackföreningen. Erik, som dör alldeles på slutet och befriar därmed världen från en rätt störd, fifflande överklassbrat. De övriga är på väg att lämna den arbetarklass de delvis tillhört. Dags för nästa kapitel?

Birro har gjort så gott man kan begära för att reproducera dåtiden i Göteborg.  Att i en historisk film fyrtio år post festum för senare generationer förmedla de stämningar som bar upp 60-70talens rörelse blir dock lätt som att som när ett barn smygtittar på föräldrarnas sovrumsaktiviteter: ”Varför gör de på detta löjliga viset?”.

Tillåt mig att upprepa: Historisk tid är framför allt en fråga om nutidens historia. Oavsett om berättaren är Snorre Sturlasson, Herman Lindquist eller Peter Birro – speglas hans uppfattning om dagsläget. Är det därför som den framgångshistoria som Vietnamrörelsen i Sverige var, i Birros film närmast gestaltas som en tragedi? De nederlag som arbetarklassen och arbetarrörelsen, här och internationellt, upplevt under de senaste 30 åren, och som filmens hjältar aldrig kunnat ana, färgar hela serien. Men förhållandet att livet slutar med döden behöver väl inte förvandla alla biografier till elegier?  Titlar som ”Upp till kamp!ochArbetarklassens sista hjältar” med hänsyn till innehållet ironiska och får en att tänka på allsång av Internationalen på en studentskiva i Täby eller ”Working Class Hero” på ett  Reinfeldtmoderat valmöte. Nederlagen bejublas och hånas av överklassynglen i Täby och Djursholm.

I den gulaste pressen, SvD och i Expressen, allsångarnas husorgan, jublade man följaktligen över att blott 515 000 tittare såg första delen av Upp till kamp! – och därefter blev det än färre. I åldersgruppen 25-39 år var bara 4,8 procent av tittarna med.  Som vanligt drog man snabbt den önskade slutsatsen: unga människor vill numera inte göra uppror! Och eftersom alla revolutioner i alla tider förut initierats och dominerats av ungdomar blev den än mer lugnande konklusionen: Folk vill alltså överhuvudtaget numera inte göra uppror – dvs mot oss! Det är förstås bara en besvärjelse, alternativt en rekommendation, men som vanligt förklädd som en beskrivning av fakta. För att köpa denna analys måste man dock först tro på att Birros film verkligen propagerar för uppror!  Det finns mycket som talar däremot.

"It's not about politics - it's the characters, man! Det är hjärtat och det allra innersta som intresserar mig. Resten är bullshit.” säger Peter Birro i en intervju med ett gillande citat från den begåvade och alltmer omöjlige högerfilmregissören bakom bl a The Deer Hunter. Det var alltför lite av vad Michael Cimino och Birro kallar ”bullshit” (dvs politik) i denna serie, trots att serien interfolieras av tidstypiska journalfilmer, bl a från aktivisternas konfrontationer med polisen, spelsekvenser från Vietnammöten och en myckenhet proggmusik.

Peter Birro deklarerar att han har sitt hjärta i arbetarklassen. ”Även om jag har lyckats i mitt skrivande, så kommer jag alltid att slå ur underläge. …Det är min kreativa kärna som jag vårdar ömt.”  Det vare mig fjärran att rakt av ifrågasätta Birros självkarakteristik. Det är dock snarare regel än undantag att författare och filmskapare, för att inte tala om borgerliga ledarskribenter och finansministrar, hävdar att de står på småfolkets, och till och med arbetarklassens sida – i synnerhet i historiens backspegel. Sympatin utsträcks dock mera sällan till att gälla även arbetarklassens eller vänsterns organisationer: Frågan bör ställas om det tyvärr inte är just arbetarklassens nederlag, förödmjukelser och dess organisationers svek som utgör Birros ”kreativa kärna”. Den som han ofta vårdar alltför ömt, t ex i ”Arbetarklassens sista hjältar” och i ”Upp till kamp!” 

Slår Birro verkligen ur ”underläge” – eller slår han i stället på en som ligger?  Att i en tid, då arbetarrörelsen, inte bara i Sverige, synes vara nere för räkning, upprörs knappast den medelklass, som dominerar teaterpubliken, inte av att se ”proletära karaktärer” i Arbetarklassens sista hjältar i deras ynkedom och alkoholism, eller av att se SAP eller kommunister – snarare än USA:s fortsatta (och högaktuella) folkmordspolitik - kritiseras i den aktuella filmen.

Dessa bedömare drar måhända fel slutsatser av tittarstrejken – bl a genom att något förhastat förutsätta att Birros film vore revolutionär. Och å andra sidan genom att förtränga att klasskampen även idag faktiskt går vidare. Man behöver inte tillgripa någon nostalgi för att skildra den. Vi har faktiskt nya hjältar och (nygamla) skurkar. Såväl som FNL som vietnamaktivisterna segrade faktiskt – att inga segrar varar för evigt är inget att gnälla över. Vi är inte betjänta av att få de arbetandes och de progressivas nederlag gång på gång nedkört i halsen. Detta antingen det verkställs av moderater eller som närmast tragedi hos Birro. Då söker sig folk antagligen till kulturen på andra vägar, även där man minst anat den – t o m i den 70 år gamla farsen Söderkåkar, där arbetarklassen triumferade och som gick i TV4 samtidigt med avsnitt 1 av Birros film.

Ty man måste alltid ställa sig frågan om vad den gör, som tror på skildringens budskap – dvs inte på den titel som författaren välja att marknadsföra sitt alster under. Det är i föreliggande fall mycket tveksamt om åskådaren skulle ge sig på att ånyo gå ”upp till kamp”. Var det verkligen meningen?                                                                                Filmen är en drömfabrik. Filmer må allvarligt syfta till att skildra verkligheten eller historien. För att stora mängder folk skall ha glädje av dem måste de dock helst också gestalta våra drömmar. Drömmarna må vara individuella, banala, som att träffa den perfekta partnern. De må vara förljugna, kvasireligiösa, som när en grupp ”vanligt folk” utan mycket ansträngning vinner en internationell körtävling.  Eller kollektiva, framåtpekande, som att äta gröt tillsammans och sparka fotboll i snön mot ett mål – eller att rentav utmana makten och vinna.