Italienska för nybörjare

Segui il tuo corso, e lascia dir le genti![1] (Följ din egen väg och låt folk prata sin skit!)

Dante Alighieri, italiensk skald (1265-1321)

 

När jag för sådär 30 år sedan arbetade i Libanon hörde jag en gång en  hemvänd palestinier, som gästarbetat i Danmark (sådant var ännu möjligt på den tiden, minns ni det?) inför klentrogna släktingar berätta om hur det gick till där uppe i Norden. Att det häruppe var ganska vanligt att folk inte trodde på Gud hade de hört förut, men den återvändande kunde nu bekräfta förekomsten av sådan andlig misär bland oss. Att man här ibland  satte sina gamla klena föräldrar på anstalt var konstigt nog, men då han berättade om hur folk i Danmark ofta bodde ensamma och till och med intog sina måltider ensamma vid bordet - då hade man svårt att tro honom. Då jag i god vulgärmarxistisk anda försökte förklara för palestinierna att en liknade samhällsstruktur nog vore att emotse även bland dem, när de väl fått fart på sin ekonomiska och sociala utveckling,  tenderade även de mest framstegsvänliga bland dem att vara benägna att avstå från all framtida utveckling.

"Blott i samhället kan människan isolera sig" skrev Marx, som hade för vana att tänka till innan han skrev och därtill ofta längre än näsan räckte. Ju mer ekonomiskt utvecklat ett samhälle blir, ju mer sammanflätade människornas verksamheter blir på en samhällelig nivå, desto mera oberoende blir de av varandra på ett personligt plan. Denna socialekonomiska utvecklingslag  slår märkbart igenom i familjebildningen, som i vår tid blivit alltmera instabil och temporär. Detta har å ena sidan lagt ökade bördor på kvinnorna, de vanligaste ensamföräldrarna, å andra sidan håller det på att göra männen överflödiga annat än möjligen som inseminatörer och bidragsbetalare.

Traditionella  samhällen, som t ex det palestinsk-libanesiska jag försökte reformera, är i global måttstock än idag  mera "normala" än de vi har i Skandinavien. I sådana samhällen saknas ofta annat socialt skyddsnät än familjens. Där är sexualitet utom äktenskapet, i synnerhet för kvinnor, tabu.  Därmed är i praktiken möjligheterna små för ensamma individer - i synnerhet kvinnor - att bryta upp från familjen utan att bilda en egen. Där är det svårt att leva ensam. I vår del av världen håller det på att bli svårt att slippa att göra det. Individens frihet, som få av oss i och för sig vill avstå ifrån när vi en gång vunnit den, har köpts till priset av isolering, och då nu åter de ekonomiska tumskruvarna dras åt och välfärden systematiskt  raseras visar sig Folkhemmets samhällskontrakt ("Lägg ner klasskampen så får ni äta oxfile!")  ha varit ett rivningsdito. Finns det någon väg tillbaka?

Temat individuell frihet kontra (familje)gemenskap är vanligt i nordisk film på senare år. Genom att vårt samhälle, inklusive dess filmvärld, blivit alltmera multikulturellt  framställs problemet och dess lösning på radikalt skilda sätt. I "Vingar av glas"  t ex skildrar Reza Bagher (med iransk bakgrund) en ung invandrarkvinnas frigörelse från familjen och dess traditionella normsystem som en entydigt positiv sak och i Jalla,Jalla! gör Josef Fares (med libanesisk bakgrund) detsamma med ett par libaneiska ungdomar i Sverige, om ock med en viss humoristisk distans till vår "utvecklade" syn på kärlek och sexualitet. Typiskt nog är det Lukas Moodyson (med skånsk bakgrund) som i Tillsammans genom att projicera 70-talsidealen på vår tid når bortom individualismen som lösning på alla problem. Han tycks ensam i sällskapet medveten om att det svenska folk som någonstans på 80-talet övertalades att hellre äta oxfilé ensamma än gröt kollektivt just härigenom idag alltför ofta i ensamhet får sitta och äta vidbränd gröt.

Moodysons film gestaltar hans idealgemenskap som en prestigelös fotbollsmatch i snömodd på bakgården. Den danska filmen "Italienska för nybörjare" (Dogma nr 12) av Lone Scherfig, här mest känd för sin TV-serie "Taxi", föreslår i stället en kommunal studiecirkel i italienska språket som metafor för, eller möjlig väg till, ny gemenskap.

Det är ingen dum idé. Studiecirkeln är en företeelse djupt förankrad  i nordisk folkbildnings- och folkrörelsetradition.  I stället för att gå på krogen eller diskoteket (det senare f.ö olämpligt om man är över 30) och söka sig en livskamrat kan man med fördel söka en sådan inom den frivilliga bildningsverksamheten. Mindre buller, nyktert och städat, mindre ångestladdat och inget köp/säljtvång. Passar alla åldrar, kön och plånböcker. Och samvaro kring ett gemensamt intresse utöver det sociala. En ideal form för den mindre bemedlade blyge och ensamme att knyta nya kontakter av vilket slag det vara må. Om detta inte skulle lyckas har man ändå lärt sig något, och så kan man gå en ny cirkel nästa vinter.

 

Scherfigs flerfaldigt prisbelönta film handlar just om en handfull mindre bemedlade, mer eller mindre blyga och framför allt ensamma 30-40-åringar i en förort på det grådisiga och vindpinade slättlandet utanför Köpenhamn:

Det är Andreas, nybliven präst och änkeman som hemsöks av sin bittre och aggressive företrädare. Där är den kvinnliga kyrkvärden, omskolad exnarkoman som aldrig kunnat förmå sig att råna vanliga hyggliga pensionärer på gatan och därför slagit in på den långt farligare karriären som bankrånare, tills hon åkte fast och fann sin gud. Där är Hal-Finn, en missanpassad yngling som funnit sin rätta plats som föreståndare för idrottshallens cafeteria, där han tillfredsställer sitt kontaktbehov på det enda sätt han behärskar - genom att skälla ut och trakassera alla människor som har fräckheten att besöka hans perfekt skötta etablissemang. Där är den hjälplösa och motoriskt klumpiga Olympia som aldrig kan klara ett jobb och som varje kväll passar sin misantropiske och sjuke gamle far, tills denne hänsynsfullt nog avlider framför sin TV och efterlämnar pengar i madrassen. Där är den präktiga hårfrisörskan Karen som aldrig får vara i fred för sin gravt nersupna mamma, tills denna dör av sin utslitna bukspottskörtel. Där är den frånskilde och impotente receptionisten Jörgen med hans till synes hopplösa förälskelse i det fagra italienska restaurangbiträdet Giulia.

Som var och en, som kan räkna på fingrarna, inser, går ekvationen ihop, alla får varandra, de nedtryckta upprättas, de bittra försonas och de som måste bort avlider och begravs, efter vissa komplikationer, av Andreas. Det är en snäll, dansk Short Cuts med lyckligt slut runt ett långbord på en restaurang i Venedig i stället för med fotbollsspel på gården. Om Robert Altman haft tillgång till studiecirkeln som redskap att sammanlänka sina gestalters öden i Short Cuts hade de kanske inte behövt interagera med ofta så ödesdigert resultat?

 

Trots avlidna lärare och andra vidrigheter lär sig de flesta av filmens cirkeldeltagare italienska förunderligt snabbt och väl och får därigenom ett kommunikationsmedium som är otillgängligt för dess fåtaliga osympatiska karaktärer. Att snälla, nedtryckta och gemenskapssökande danskar idag söker sig ett nytt eget språk känns på något sätt riktigt.  Ty det måste ju finnas gränser för hur mycken skit som kan yttras på ens modersmål innan det blir nedsmutsat och oanvändbart. I dessa dagar ligger danskan tyvärr i farozonen i detta avseende. Med tanke på att Italiens regeringschef nu heter Berlusconi hade det dock varit mera långsiktigt av cirkeldeltagarna att satsa på esperanto.

Denna vinkling tror jag dock inte Lone Scherfig avsett, ty Italienska för nybörjare är en film som vill få åskådaren att må bra. För att lyckas med det vid en skildring av danskar vid början av 2000-talet får man inte vara för konkret, inte blanda in politiken och samhället för mycket utan hålla sig till det skenbart individuella och tidlösa. Och det gör hon och hennes förträffliga aktörer onekligen med bravur.


[1] Med detta citat väljer Karl Marx att avsluta förordet till Kapitalet 1867. Medtas här, eftersom det enligt min mening är en utmärkt sats för nybörjaren att börja sina språkstudier med)

Tillbaka