Tillbaka

 

Med klasshatet som motor

 

Nyligen väckte en grupp Stockholmare en viss uppmärksamhet genom att företa en offentlig s k bussafari till ett överklassreservat, till de burgnare kvarteren i Saltsjöbaden, enligt utsago för att underhålla sitt "klasshat". Jag själv har för decennier sedan gjort utflykter i samma syfte, fast valde då Djursholm, vilket säkert för min egen del var lika effektivt, men de blev inte lika uppmärksammade i media.

Uppenbarligen trampade den aktuella safarin på ömma tår. Reaktionen uppifrån var antagligen, lik den överviktige grosshandlarens på teckningen i Naggen. Denne bar med avsmak ett exemplar av Taxeringskalendern till soptunnan med orden: "Varför ska di fattige ha reda på hur rika vi ä, vi ger ju fan i hur fattiga di ä?" Fast så sa kritikerna inte öppet. I stället försökte de skjuta in sig på ordet "klasshat" och frammanade bilden av ett slags populistisk jihad, som under ledning av en grupp vänsterimamer sökte hetsa massorna (65 stycken) till besinningslöst våld mot en fredlig och strävsam civilbefolkning på samhällets Solsida. Eller som den svenska liberalismens huvudorgan sade det:

"marxismens svepande generaliseringar ... kunde användas för att ursäkta våld, inte minst hos dem som uppfattade sig som 'exploaterade'.....(safarin hade) det uttalade syftet att så split mellan människor och ska därför ses för vad den var – ett farligt experiment i praktiskt grupphat."

Visst gav safarin en lektion i klasshat. Men utan den aktiva medverkan som Solsidans välbärgade husägare och deras avkomma erbjöd hade utflykten av allt att döma inte blivit så instruktiv. De infödda ställde generöst upp med äggkastning, skrän och fyndiga invektiv. Därmed illustrerade man sanningen att det inte bara är i tangon man måste vara två - även klasshat är ömsesidigt, även om de besuttnas hat mot underklassen sällan får samma publicitet och aldrig skulle ha kallats "farligt grupphat" av proffsapologeten Wolodarski i DN.

Margaret Hilda Thatcher (född Roberts 13 oktober, 1925), d v s Baronessan Thatcher, LG, OM, PC, FRS har nu under mer än 20 år fungerat som ett högerspöke långt in de borgerliga leden. Det är ganska belysande att Annie Lööf (född Johansson, långt senare), den nya C-ordföranden, vars karriär och åskådningar uppenbarligen är verbalinspirerade av Thatcher, nödgades stryka hennes namn från den översta platsen i listan över idoler på sin hemsida, innan hon vågade kandidera till partiledarskapet, trots att hennes parti borde ha varit ganska härdat efter Maud Olofssons ordförandeskap.

När det kungjordes att det var opera- och Mama Miaregissören Phyllida Lloyd som skulle regissera "Järnladyn" (The Iron Lady), filmen om Margaret Thatcher efter manus av Abi Morgan med Meryl Streep i titelrollen, kunde en sensibel person på ett ungefär räkna ut vad vi skulle få, d v s en bild av Kvinnan Margaret, den s k Människan och Personligheten bakom politiken och mycket närbilder med Streep i yngre dagar, innan hon gummsminkades.

Normalt brukar man inte porträttera en uppenbarligen välbegåvad, extremt karriärmedveten och handlingskraftig historisk person, först då han/hon sedan flera år genom sin demenssjukdom förlorat sin orientering i tid och rum och den identitet som hennes verk byggt på. Försåvitt man inte har haft ambitionen att göra en medicinsk fallstudie, vilket nog inte varit fallet här.

Snarare har en välvillig manusförfattare valt att visa hur en simpel specerihandlardotter - visserligen med dubbla akademiska meriter från Oxford i naturvetenskap och juridik och klokt gift med den likasinnade, sponsrande mångmiljonären Dennis - hela tiden hade att kämpa mot sociala fördomar inom torypartiets mansvärld. För att inte tala om den oförståelse som folkets bredare massor visade mot hennes politik.

Att den skildring av hennes 11 år vid makten vi i tillbakablickar bestås med uppvisar betänkliga luckor framstår som helt naturligt, eftersom den först hade filtrerats genom en dement gammal dams hjärna. Detta är ett fyndigt sätt att avsvärja sig ansvar för skildringen av en historisk epok. Man slipper att ta ställning till hennes stöd till Apartheidregimen i Sydafrika eller till Pinochet. Eller till hennes vurm för hängningsstraffet - som till och med blev för mycket för meningsfränden Dennis - och till hennes första framträdande i Underhuset i början av sextiotalet då hon till och med bland tories utmärkte sig genom att kräva spöstraffets återinförande i England.

Hon blev en de första borgerliga politiker efter Andra Världskriget som inför valet 1979 framgångsrikt (+ 11 procent enligt opinionsundersökningarna) spelade ut ras-kortet:

"Den brittiska karaktären har gjort så mycket för demokratin och rättsstaten och om folk

befarar att de kommer att dränkas i mängden av dem som kommer in så kommer de att reagera och bli ganska fientliga mot dem."

Detta medförde att National Front nästan man ur huse gick över till Tories - ungefär som när moderaterna i Vellinge gjort SD överflödigt.

Margret Thatcher, vars politiska reptilhjärna stundtals (möjligen hjälpt därtill av en livslång och ymnig whiskykonsumtion) verkade ha tagit över de funktioner som normalt bland politiker sköttes av högre nervcentra, kunde ibland offentligt yttra sig på ett sätt som man sällan möter utanför slutna högerextrema sällskap. Vad som ryms i en borgares politiska reptilhjärna har vi i allmänhet ingen direkt metod att iaktta. Margaret Thatchers oförblommerade yttranden och politik erbjuder dock, till skillnad från den (numera) verserade arvsförvaltaren Fredrik Reinfeldts, en liten observationsglugg i den:

"Jag är bostadslös, regeringen måste ge mig tak över huvudet!" Och så vräker de över ansvaret på samhället. Och vad är samhället? Det finns inget sådant? Det finns enskilda män och kvinnor och det finns familjer och ingen regering kan göra något utom genom människor, och människor ser först till sig själva".

Man kan knappast förvänta sig av en människa med denna syn på människor och samhälle skall arbeta med någon större energi för att befrämja folkets välfärd. Och hon betraktade med rätta den stora massan, enkannerligen arbetarklassen, som sin svurne fiende, vilken man måste föra krig emot:

"Vi måste föra krig mot den yttre fienden på Falklandsöarna. Vi måste alltid vara medvetna om den inre fienden, som är långt mera svårbekämpad och som är farligare för friheten".

Ord och gärning var ett för Thatcher. Hon lyckades vid mitten av 80-talet med att krossa stora delar av den brittiska fackföreningsrörelsen, vars ledares "svepande generaliseringar" och "grupphat" hon med rätta betraktade som det stora hindret för fortsatta, massiva överföringar av folkets egendom till privatkapitalet.

Thatchers makt tog formellt slut för mer än 20 år sedan. Men den rörelse hon initierade slutade inte med hennes respass 1990, och den gjorde som bekant inte halt vid landets gräns.

Thatcherismen/Nyliberalismen framställs alltför ofta som en samling ekonomiska reformer, d v s monetarism, privatiseringar och frisläppandet av marknadskrafterna. Men Thatcher visste självfallet att det ytterst inte handlade om ekonomi:

"Ekonomin är metoden - syftet är att förändra själen"

Hon visste att man inte kunde förändra den ena utan att påverka den andra. Tragiskt nog har merparten av arbetarrörelsen inbillat oss, och möjligen sig själv, att de s k reformer man övertog från nyliberalerna inte skulle "förändra själen".

”Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land" noterade helt korrekt Maria-Pia Boëthius 1997, då Thatcher sedan länge var pensionär och på väg ut i dimman. Ett belägg för att borgerligt klasshat existerar, erbjuder de senaste årtiondenas sociala och ekonomiska politik bl a i Sverige, då "marknaden" och dess propagatörer alltmer tillåtits att regera och förändra. Förändringarna skulle inte ha kunnat genomföras om inte dessa Några hade hatat oss. Den som mer än de flesta bidragit till att det borgerliga klasshatet fick ett modernt ansikte var Margaret Thatcher.
Mest tragiskt av allt - en av de få positiva recensionerna av Järnladyn i svensk press fanns i Situation Stockholm - de hemlösas tidning.