Vem lade minan?

  

Serben, kroaten och bosniern har var och en sitt eget språk. Men när de talar med varandra förstår de varandra perfekt, eftersom det rör sig om samma språk.

Danis Tanovic

 

Då historien en dag skrivs, fruktar jag att den kommer att lika hård mot den
tidens internationella aktörer som den förvisso kommer att vara mot lokala
krafter och aktörer i regionen.

Carl Bildt

 

Du visste väl att krig är en av de löjligaste aktiviteter vi människor ger oss in på?

Visst kände du väl till det? Men låt oss vara rättvisa - kärlek, som vi ju stundom uppmanas att i stället syssla med, ser inte heller alltid så klyftig ut. I synnerhet inte utifrån betraktat, på sin fysiska höjdpunkt och utan kännedom om aktens bakgrund och syfte.

Bosniern Danis Tanovics oscarsbelönade film ”Ingen mans land” (Nikogarsnja zemlja) skildrar kriget i Bosnien sommaren 1993 just på detta sätt – på dess fysiska höjdpunkt och utan bakgrund och syfte. Eftersom han är bosnier och i första hand filmar för en publik som alltför väl känner krigets upprinnelse, förlopp och såkallade slut, är det hans fulla rätt att koncentrera sig på dess löjliga/tragiska sida. Tanovic anser därtill att han härigenom driver hem vad han anser vara sina huvudpoänger – brödrakrigets absurditet, omvärldens dvs. västvärldens passivitet och medias hyenakaraktär.

För oss som inte befunnit oss i skyttegravarna därnere, och som kanske rentav har ambitionen att efter förmåga bidra till att i framtiden skapa en värld utan krig, står problemet annorlunda. Ty..

Absurt eller inte – folk för krig. Och varje krig – det må sen utlösas av ett felaktigt domslut i en fotbollsmatch eller av att någon gör hål i en ärkehertig – har sina konkreta underliggande orsaker. Även kriget i Bosnien.

Det finns inga som helst belägg för att folk på Balkan i något avseende är mera krigiskt lagda än andra. På Balkan har trots detta förts många krig. Skapandet av Jugoslavien på ruinerna av ett par kollapsade imperier 1919 innebar ju inte att Jugoslaviens folk fick leva i fred – två miljoner medborgare slaktades av de tyska fascisterna under Andra världskriget. Att skapa ett Jugoslavien som en federation av delrepubliker där serber, kroater, slovener, ungrare, albaner, montenegriner och makedonier under 70 år kunde leva i inbördes fred var ändå en genial prestation. En viss hjälp hade man av omvärlden. Vad som under långa perioder av historien varit områdets olycka – läget mitt emellan rivaliserande stormaktsblock – förvandlades under kalla kriget till en fördel. Ingen makt med inflytande önskade fram till 80-talet Jugoslaviens sönderfall.

De inre förutsättningarna för Jugoslaviens återbalkanisering skapades av landets ekonomiska kris, som accelererade under 70-80-talen. Man hamnade, som andra f.d. socialiststater, snabbt i klorna på Världsbanken och dess vid det här laget ökända recept för hur nya lokala utsugarskikt skapas till priset av arbetslöshet och fattigdom. De kvardröjande socialistiska inslagen i delrepublikernas ekonomi monterades ned i fullt samförstånd mellan Västvärldens långivare och de nya lokala rovkapitalisterna. Gamla ideologier – som nationell chauvinism, separatism och rasism blev redskap i de senares strävan att ersätta socialismen med ett annat socialt kitt som var bättre förenligt med Världsbankens direktiv. Och sist, men inte minst, Sovjetblockets kollaps minskade radikalt Västmakternas intresse av att hålla ihop Jugoslavien, samtidigt som den spirande nationella separatismen skapade nya möjligheter att införliva Balkan med den egna intressesfären.

Det nyligen återförenade ambitiösa Tyskland var först på plats, med Österrike och Vatikanen i släptåg. Bildtregimen i Sverige var inte långt efter med att erkänna Sloveniens och Kroatiens självständighet[1], i fullt medvetande om vad detta innebar t ex för de stora serbiska befolkningsgrupper som tidigare kunnat leva sida vid sida med majoritetsbefolkningen i flera av Jugoslaviens delstater i skydd av federationen. Men vid Bosnien satte ledande västmaktspolitiker stopp. Inte bara emedan det aldrig hade existerat något sådant som en bosnisk nationalitet. I Bosnien bodde vid 90-talets början 1,7 miljoner muslimer, 1,3 miljoner serber (ortodoxa katoliker), 700 000 kroater (romerska katoliker) och  300 000 som vid folkräkningar definierade sig som ”jugoslaver” – alla talande samma språk.

Nu var det dags för USA, som riskerade att komma på efterkälken och tappa sin ledarroll i Västeuropa, att träda in på arenan. Man hade i det längsta motsatt sig tyskarnas ambitioner att stycka av de norra delstaterna – nu drev man tvärtom (till en början i hemlighet) med lock och pock de muslimska ledarna att utropa Bosnien-Herzegovinas självständighet, och påbörjade hemliga vapenleveranser till dem, uppenbarligen i fullt medvetande om att detta skulle medföra inbördeskrig – och därtill öka trycket på albanerna i Serbiens Kosovoprovins. Samtidigt började vi i västmedia få rapporter om bosnienserbiska massakrer på muslimska byar och om serbiska koncentrationsläger. Detta var, milt sagt, inte hela sanningen.

En världsopinion fabricerades snart, som krävde amerikanskt ingripande (under FN-flagg) ty ingen får idag föra något större krig utan USA: s deltagande, eller åtminstone godkännande. Efter insatser av USA: s bombflyg och FN-marktrupper framtvingades Daytonöverenskommelsen, som vid nittiotalets mitt avstyckade Bosnien från Jugoslavien som ett USA-dominerat FN-protektorat vilket fullbordade den etniska rensningen på serber. I krigsförbrytartribunalen i Haag skall nu i efterhand bekräftas att serberna var ansvariga för kriget i Bosnien och att de därvid ensamma betett sig så brottsligt att USA: s intervention var rättfärdigad. Och Tyskland-Frankrikes planer på en större självständighet för Västeuropa inom NATO kom av sig, vilket var ett av USA:s huvudsyften.[2]

Det dröjer nog tyvärr innan någon gör en svart filmkomedi om krigen på Balkan ur detta fågelperspektiv, som skulle visa att dessa krig varken var mer eller mindre löjliga och onödiga än andra – ur deras synpunkt som utlöste dem och som profiterade på dem.

Tanovics film är i första hand en allegori med ett pacifistiskt budskap – brodermorden på Balkan skulle inte ha behövt ske:

Två bosniaker och en bosnienserb hamnar av misstag i samma skyttegrav mellan frontlinjerna. Den ene bosniaken dessvärre liggande ovanpå en trampmina som briserar om han flyttas. Minan är ditlagd av en bosnienserb som en booby trap. Männen ömsom grälar och hotar varandra med vapen, ömsom talar om gemensamma flickbekanta. FN-trupp tillkallas för att lösa situationen men väljer till slut att avstå pga. risk för politiska komplikationer. Bosniaken och bosnienserben skjuter, halvt av misstag, ihjäl varandra och mannen på minan lämnas ensam kvar. Chefen för FN-styrkan tillser, som en humanitär gest, att båda sidor senare skall bombardera skyttegraven i tron att motsidan intagit den.

 

Tanovic, som deltagit i kriget på bosniaksidan och som säger sig mycket väl veta vad han står i konflikten, hävdar att han gjort en film som inte tar ställning i densamma. Det hade varit mycket begärt av honom. I ett har han rätt - ur offrens synpunkt, på skyttegravsnivå oberoende av sida, var Bosnienkriget bara ännu ett absurt och onödigt mördande. Men vad hjälper det oss att veta detta, som vi kunde ha räknat ut ändå, utan att känna till någonting om detta krig?

Och kriget ägde faktiskt rum. Jordmånen må bosniaker, serber och kroater ha stått för, men sådden, vem stod för den?

Genom att framställa kriget som ett kammarspel, där bosniakers och bosnienserbers (vart tog kroaterna vägen?) ömsesidiga och irrationella misstro utgör enda förklaringen till slaktandet  kommer han helt fel i kritiken mot Väst (på detta stadium av kriget FN-trupperna, dominerade av fransmän, britter). Det är deras påstådda inaktivitet och brist på engagemang som är huvudfelet, enligt Tanovic. Vilket, om min, och numera även Carl Bildts, historieskrivning är tillnärmelsevis korrekt, är att vända världen upp-och-ner, eftersom Västmakterna sedan länge varit hårt engagerade i att genomföra den återbalkanisering av regionen som utlöste kriget.

Man kan, om man så vill, i Tanovics budskap läsa in en het men outtalad önskan om den USA-intervention på bosniaksidan, som då filmens handling utspelas redan pågick längs illegala kanaler, utan att på minsta sätt återspeglas i filmen, och som året därpå skulle komma i full dag.

Det var ju USA som egentligen lade minan under Bosnien. Varför glömmer Tanovic det – han var ju med?

Att samma nation nu (i och för sig helt välförtjänt) prisat Tanovics film som ”bästa utländska” kan för känsliga personer möjligen inge ett visst obehag.

Men man är väl som vanligt paranoid?


 

[1] Eller som samme Bildt idag uttrycker det i sitt månadsbrev: ”..Europeiska Unionen hade rusat åstad med erkännandet av Kroatien och Slovenien ”

[2] Den historiska framställningen ovan följer i stora drag Peter Gowan: Irrväg till Kosovo – stormaktsspelet bakom krigen i Jugoslavien (Manifest förlag 2000)

Tillbaka