Tillbaka

Idiotokrati

 

 

 

Fredagen den 11.12.2009 var det final i TV4:s Idol i Globen. Slutomröstningen ägde rum kl. 22.25 på fredagskvällen. Ett antal förhoppningsfulla flickor och ynglingar hade under hösten hade tävlat om vem som bäst kunde sjunga och mer eller mindre rytmiskt, förföriskt och energiskt röra sig i takt med diverse anglosachsiska melodier. Den båda finalisterna, Erik och Calle, var inkallade på scen. En stafett av redan utslagna Idolsångare förmedlade med språng guldbrevet med resultatet av omröstningen till Peter ”Beskriv dina känslor!” Jidhe. Denne hade i och för sig redan högtidligt kungjort att han för sin del just fått utgången meddelad i sin öronsnäcka.

Publiken i Globen var gravt upphetsad. Jidhe såg ovanligt outgrundlig ut. Programmet hade i röstningsshowen. en tittarandel av målgruppen 12-59 år på 57,5 procent. 1 840 000 tittade på runtom i landet. Då…

 

var det för sjunde gången i sändningen dags för 10 minuters REKLAM. För det franska, multinationella L´Oreal, som säljer dokumenterat verkningslösa skönhetsmedel för 3-500 kronor burken eftersom ”ni är värda det” (i tillverkning hade smörjan, fritt från tankbilen, kostat uppskattningsvis högst 1,50, inklusive burk). För El-giganten, Pågens bröd (”Bakat med kärlek” i två enorma helautomatiska fabriker i Malmö och Västra Frölunda) samt för den alltmer fårade ICA-Stigs 299:e film, för mobilslaven Telia-Gunnar och hans stackars gotländska fästmö. För Tele2:s svarta får Frank, som bräker på amerikanska. Samt för Mekonomens entusiastiska Karin som pratar i headset och skådar i fjärran, medan hon försöker sälja en kupévärmare. För RUSTA, som erbjuder årets julklapp, spikmattan, för 99 kronor. För Fånen från Eniro som ligger under bordet och med falsettröst försöker få oss att ”messa eller ringa”. Många hade redan för ett ockerpris av 5,60 messat in sin röst på Calle eller Erik till TV4. Om detta berodde på tyngden i fånens argument är svårt att bedöma. M m, e t c. tills man spyr.

I den tänkvärda C-filmen Idiotrepubliken (Idiocracy 2006; regi Mike Judge) utsätts en yngling, jämte en viss miss Rita - utövaren av ett mycket gammalt kvinnoyrke - av US Army för ett nedfrysningsexperiment. Som regeln är vid skildringen av sådana experiment, går något snett och paret vaknar ur sin dvala först 500 år senare. De finner då till sin häpnad att den framtid, som de utan förskyllan blivit förvisade till, i övrigt utan undantag befolkas av kompletta fårskallar. De båda nyupptinade f d medelmåttorna märker snart att de numera är överlägset slugast i USA.

FramtidsUSA:s huvudstad är i filmen ett enda varuhus. Politik vet man inte vad det är. Men kommersen blomstrar. Om en framtida Peter Jidhe skulle fråga en framtidsmänniska om hans känslor, skulle vederbörande i regel endast svara ”Jag gillar pengar”. Språket har förtvinat tillsammans med intellektet och det mera utvecklade känslolivet och är helt byggt på reklamslogans. Pengar och ständiga samlag är det enda som tänder folk. Kulturen består av filmer om fjärtar och skitande – ungefär som hemma hos Al Bundy. TV-shower, där folk tävlar om vem som kan se gladast ut när man sparkar honom i skrevet, anses vara höjden av underhållning.

Hela landet är belamrat av enorma sopberg.  Alla grödor har vissnat bort, eftersom något världsomspännande läskedrycksbolag (inga namn!) hade övertygat presidenten att de skulle växa om, och endast om, de vattnades enbart med dess produkt.

Till president – ty så bottenlöst efterblivet var folk ändå inte, att de skaffat sig ett kungahus– hade man valt den minst begåvade grobianen av alla. Detta bevisar för alla, som till äventyrs tvivlat, att inte ens Science Fiction kan göra annat än att anspela på den tid då den skapas, i föreliggande fall Bush II-regimens.

Mike Judges (och Ethan Coens) framtidsskildring behöver kanske inte vara så verklighetsfrämmande som man skulle ha velat hoppas. Det befarade, av allt att döma, även finansiären Fox, som nästan helt lyckades förhindra att filmen gick upp på biograferna. Man kan i alla fall i Sverige se den på video och på Canal+.

 

Visst har filmen sina brister vad gäller realismen. Framför allt torde den rejält överskatta den tid som måste förflyta innan mänskligheten blir så fördummad, som befolkningen i Framtidslandet ter sig. Det kan gå på långt mindre än 500 år. De som år 2010 har makten över Sverige och präglar dess kultur utgår (likt kollegor på många andra håll) nämligen uppenbarligen från övertygelsen att den framtid som befolkas av dumskallar, och därför också bör styras av sådana, d v s idiotokratin, redan är här. I den mån de ännu inte helt är övertygade, arbetar de i alla fall för att snarast förverkliga detta tillstånd.

 

Tydligare än i Idolfinalen blir det sällan att de som tittar på kommersiell TV - och mot vederlag uppträder i den - av mediaföretagen betraktas som boskap. Tydligare än så kan man knappast se att kommersiell TV-kultur fungerar som de flottiga tidningar som man förr slog in korv och böckling i.

TV4 har förmågan att lyssna till vad kunden verkligen behöver, och de gör det proffsigt.”sammanfattar Ragnar Tingström på Scream sin undersökning bland 101 marknadschefer, som för andra året i följd utnämnt TV4 som Sveriges bästa – d v s på att få folk att titta på reklam.

Med dragplåster som Idol, Let´s Dance, Robinson och Bonde söker fru m fl som omslagspapper anses TV4, den dominerande reklamfinansierade kanalen f n, även vara den (för ägaren) mest givande sedelpressen, medan dagspressen har kronisk kris p g a konkurrensen om reklamintäkterna från TV och Nät.

 

Idolerna Erik och Calle har med råge fått sina 15 minuter i ljuset. Många av deras jämnåriga avundas dem utan att veta bättre, ty det är en hård resa som väntar även de nyblivna idolerna. Detta, även om resan ett tag går i första klass innan glömskan drabbar dem, ty mediabolagen äter minst ett par B- eller C-kändisar till frukost och skiter ut dem på kvällen.

Det finns nämligen numera ingen brist på förhoppningsfulla ungdomar runtom i världen, som kan sjunga och mer eller mindre rytmiskt, förföriskt och energiskt röra sig i takt med diverse anglosachsiska melodier.  De har till och med blivit en stor exportartikel på tjänstemarknaden, som likt kungahuset tjänar och höjer varumärket Sverige. Program som Talang, Idol och till och med Robinson sörjer för återväxten.

I Calles och Eriks åldersklass står numera 25% utan arbete. Media och dess kändisar är i många fall deras huvudsakliga referens varifrån de kan hämta kunskap, värderingar och ideal. Frågan är vad de sedan skall kunna använda dem till i det verkliga livet.

Samma regim, som ständigt talar om hur ungdomen blir alltmera korkad och kanske rent av obildbar och kräver ökade krav på den, gör samtidigt allt för att genom sin politik främja folkfördumningen. T ex, och framför allt, genom att avlägsna allt som står i vägen för en totalkommersialiserad kultur – som inskränkningar i den tid av varje TV-sändning som upptas av reklam. Folk är verkligen beundransvärda, ty visst gör vi efter förmåga motstånd! Allt i TV är därför inte ännu alltid skit.

Samma kväll samlade det intellektuellt något mera krävande På Spåret 1 920 000 tittare – visserligen i SVT och designat för en något äldre tittargrupp. Ändå blir man lite fundersam, och undrar om inte Framtidslandet i alla fall kryper närmare. De mera mediakända respondenterna – varav flera av Göran Hägglund säkert hade beskyllts för att tillhöra ”eliten” - hade visserligen utmärkt kunskap i många frågor. Dock huvudsakligen i sådana, som rörde andra kändiskolleger och beträffande popgrupper. De hävdade å andra sidan att Östergötland gränsade till Vänern och verkade osäkra beträffande Dalslands eller Västergötlands existens eller belägenhet. Till och med den enväldige domaren hade före sin utnämning dokumenterat sin okunskap, t ex om namnet på Maltas huvudstad. Men i alla fall.

Ett dumt och okunnigt folk är lättare att exploatera. Och ju mera exploaterad man blir, desto dummare riskerar man att bli o s v. Säga vad man vill om det samhälle som präglas av kapitalets marknadskultur, det må vara det mest fördummande system som finns – men det finns i alla fall system i eländet.