Tillbaka

 

Ingmar Bergman

”Allt kan ske, allt är möjligt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.”

(Ur företalet till ”Ett drömspel” av Aug. Strindberg, citerat i epilogen till ”Fanny och Alexander”)

Ty det är verkligen en enformig film, entonigt berättad, utan glädje och munterhet, utan spontanitet. Den har ingen kontakt med livet, den är inte vänlig, inte vardaglig, den

spelar på något sätt i en värld där inte bara ljuset utan också luften fattas. Den är artificiell……(DN)

..Hela den sociala aspekten på hans problem är borttrollad. Det som fängslat regissören…är ångestfenomen.(MT)

(Ur recensionerna till ”Musik i mörker” 1948)

Ingmar Bergman, film- och teaterregissör och -författare. Internationellt känd kulturpersonlighet. Minst åttabarnspappa. Prästson från Uppsala. F.d. chef för Kgl Dramatiska Teatern m.m, Sveriges Televisions dramaavdelning m.m. fyller 80 den fjortonde juli.

Alltsedan den första självständiga filmen  Kris (1946) har B. regisserat och/eller författat manus till mer än 50 filmer. Därtill kommer de insatser för marknadsföringen av Bristvålen som B. gjorde med sina reklamfilmer vid 50-talets början[1]  Sedan mitten av 50-talet och de stora internationella framgångarna med Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet och Smultronstället, har han oftast haft full kontroll över sina produktioner. Tre av hans filmer har oscarbelönats: Jungfrukällan, Såsom i en spegel och Fanny och Alexander.

Redan i en av sina första filmer, Fängelse (1949) anknyter B. till Strindbergs Drömspel.

I denna den första av B.s många metafilmer[2] får åskådaren en vision av en värld utan nåd. Enda ljuspunkten utgörs av en laterna magica som projicerar bilder av en stumfilmsfars på väggen. Farsfigurerna skräms av ett benrangel och ter sig komiska då de försöker komma undan. Därmed ger laternan författarens alter ego en stunds befrielse från verkligheten.

Liknande sekvenser upprepas därefter i B.s filmer fram slutpunkten, Fanny och Alexander, där Alexander (IB som ung) uppnår samma lättnad med hjälp av Isaac Jacobis camera obscura.

 

Bortsett från enstaka komedier i herrgårdsmiljö och med dito intrig och några salongskomedier i Gustaf Molanders anda (En lektion i kärlek, Djävulens öga, Sista paret ut, För att inte tala om alla dessa kvinnor...) har B:s filmer därefter i depressiv anda uppehållit sig vid dödens oundviklighet (det spelas schack med döden inte bara i Sjunde inseglet, utan även i Sommarlek), livets korthet (Smultronstället, Sommarlek, etc.), Guds eller Pappas tystnad (Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Tystnaden), människors kontaktlöshet (Tystnaden, Smultronstället, Viskningar och rop)  och, i synnerhet, konstnärens utanförskap och förnedring (från Ansiktet 1954  till Fanny och Alexander 1982).

Påtagligt ofta är B.s filmer ett slags förtäckta road-movies (Ansiktet, Gycklarnas afton, Sjunde Inseglet, Smultronstället, Tystnaden etc.) där resan som vanligt är en allegori över det ändliga människolivet. Påtagligt ofta går resan åt helvete – liemannen dansar bort med filmens personager som t ex i Sjunde inseglet (parodiskt reproducerat i  slutet av Monty Pythons ”The Meaning of life”).

Så småningom övergår problematiken i B:s filmer i en rent sekulär  form, med fokus på det borgerliga familjelivets emotionella konflikter (Scener ur ett äktenskap, Ansikte mot ansikte, Höstsonaten etc) och i rikt mått inspirerade av Jungs lära om Persona och Alma[3]. Alma har gett namn åt ett flertal kvinnliga rollgestalter och Persona åt såväl en film som ett produktionsbolag. Anglosachsisk familjepsykologi och  B:s eller skådespelarnas, stundom bådas gemensamma, personliga erfarenheter har förvisso också varit en viktig inspirationskälla.

Mot slutet av sin filmkarriär tar  B. i stor utsträckning  steget fullt ut och gör filmer om sina tidigare filmer och bakgrunden till deras tillkomst.  Härigenom flår han björnen tvenne gånger.

 

B. framhåller vid en retrospektiv analys, liksom förlagan Strindberg,  förutom sin auktoritära och glädjelösa uppfostran och sina upprepade äktenskap, ofta sin defekta, stundom nyckfulla, tarmfunktion som viktig faktor för förståelsen av hans verk. Utan tvivel har den senare stundom spelat stor roll för stämningsläget såväl i ateljén som på duken och torde ha spelat en stor roll för konflikterna kring hans person under tiden som chef för Kgl Dramatiska Teatern. B. har dock aldrig öppet gestaltat den på film.

På grund av ämnesvalet och den begränsade horisonten hos B:s filmer, som så småningom alltmera tenderat att övergå i kammarspel, där skådespelarens ansikte i närbild ofta är ett huvudmotiv (alltsedan Harriet Andersson tittar rakt in i kameran i Sommarlek 1952), saknas i hans verk i stort sett referenser till historiska och sociala förhållanden och till klasskillnader. Då B. t ex skildrar skyddshemsflickor är även dessa lika själsfina som de överklassdamer varav hans senare produktion domineras.

Att helt frånkänna B. politiskt sinne vore dock missvisande. Under 30-talets ungdomsår var B. nationalsocialist, liksom många av hans generation och sociala bakgrund. I sin enda uttalat politiska film Sånt händer inte här (1950) skapade B. en av de få aggressiva kalla krigsfilmerna i svensk filmhistoria, där svenska kommunister anklagades för att för Sovjets räkning bedriva spioneri på flyktingar från Baltikum. B. insåg dock redan i en intervju 1973 att han nog aldrig borde ha gjort denna film. Därefter  har B. stått utanför den politiska debatten, men uppges, åtminstone fram till sjuttiotalets skatteaffär kring produktionsbolaget Persona, ha stått regeringspartiet SAP nära. Möjligen  erhöll B härigenom, och genom sitt omfattande kontaktnät i styrande kretsar och i kraft av sin internationella position alltsedan sextiotalets början ett oproportionerligt stort inflytande på svenskt kulturliv.

Då B. 1968 trots allt kände trycket på sig att filmiskt gestalta ett politiskt ställningstagande gjorde han Skammen. Där associeras till flykten undan ryssen från Baltikum (mitt under Vietnamkriget). I Nattvardsgästerna  mardrömmer IB om Kinas atomvapen och i Ormens ägg  (1977) kritiserar han påtagligt abstrakt förnazismen i Tyskland. B. anser i övrigt inte att politik och samhällsfrågor hör hemma i konsten. 70-talets kulturklimat var honom outhärdligt: ”En FNL-flicka i regnrock som sjunger om Vietnam” är något av det jävligaste han vet.

 

B. kombinerar tidigt på ett numera icke ovanligt sätt en elitistisk inställning till kulturen med en stark antirationalism, och tycks stundom sväva i föreställningen att hans personager ”lever sitt eget liv”, en gång skapade. Ondskan i hans filmer har från femtiotalet ofta framträtt i gestalten av skeptiker eller vetenskapsmän. Hans filmproduktion från femtiotalets mitt påminner om  Balzacs  Mänskliga Komedi såtillvida som samma personager (Jacobi, Vergerus, Vogler etc) återkommer i film efter film i olika roller med enbart lätt förändrade personligheter.

 

Hos DN:s och MT:s kritiker möter vi i ingressen till denna artikel redan 1947 en bra förklaring till att B. blivit så föga älskad av den bredare publiken:

De uppdagade redan för femtio år sedan B.s största brist: karlen saknar totalt humor så fort han gör film (i intervjuer och i självbiografier gör han däremot ett charmigt och humoristiskt intryck). I de komedier av B. som har humoristiska inslag, t ex Djävulens Öga och Sommarnattens leende ligger humorn uteslutande på ytan, i språket, aldrig i handlingen, på djupet.

På grund av sitt hantverkskunnande, god rollbesättning och personinstruktion, högklassigt foto (bl a till följd av ett långt samarbete med den likasinnade Sven Nykvist)  och på grund av det okontroversiella (dvs allmänborgerliga) motivvalet har B:s filmer rönt stor internationell uppmärksamhet och uppskattning, i synnerhet bland filmkännare. Detta gäller inte minst bland sådana med egen produktion, emedan han ju ofta uppehåller sig vid det konstnärliga skapandets vånda och ofta producerar metakonstverk.

Under 80- och 90-talens politiska reaktion har B. till följd av sin kultursyn ånyo kanoniserats och blivit höjd över den svenska kritiken, eftersom många av de kulturarbetare inom teater och film, som under tidigare decennier hemfallit åt oren politisk konst nu hyllar honom som en av dem som aldrig vacklat, i varje fall aldrig åt vänster.

Det föreligger en oförtjänt stor litteratur kring B:s filmproduktion och kring hans intill oöverskådlighet omfattande familjeliv. Och nu har alltså även jag bidragit därtill.

Ingmar Bergman har kallats den vita dukens Strindberg. Det ligger något i det.

Om vi kan föreställa oss en Strindberg utan klasskänsla, utan kritik av överheten, utan humor och ironi men med bibehållna neuroser, besatthet av kvinnor, självupptagenhet och pubertal ångest – då kommer vi B.s tankevärld nära.

Har den äran på födelsedagen, IB!

 

 

Filmografi Ingmar Bergman:

1944: Hets. 1946: Kris; Det regnar på vår kärlek. 1947: Kvinna utan ansikte; Skepp till Indialand. 1948: Musik i mörker ; Hamnstad; Eva . 1949: Fängelse; Törst. 1950: Till glädje ; Sånt händer inte här. 1951: Sommarlek; Frånskild . 1952: Kvinnors väntan . 1953: Sommaren med Monika; Gycklarnas afton. 1954: En lektion i kärlek . 1955: Kvinnodröm ;  Sommarnattens leende. 1956: Sista paret ut. 1957: Det sjunde inseglet; Nattens ljus; Smultronstället. 1958: Nära livet; Ansiktet. 1960: Jungfrukällan; Djävulens öga. 1961: Såsom i en spegel; Lustgården. 1963: Nattvardsgästerna; Tystnaden. 1964: För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1966: Persona. 1967: Stimulantia [episoden Daniel]. 1968: Vargtimmen; Skammen. 1969: Riten; En passion; Fårödokument. 1970: Reservatet. 1971: Beröringen. 1973: Viskningar och rop. Scener ur ett äktenskap [TV-serie, bioversion 1974]. 1975: Trollflöjten [TV].1976: Ansikte mot ansikte [TV-serie, även bioversion]. 1977: Ormens ägg. 1978: Höstsonaten.1979: Fårödokument 1979 [dokumentärfilm]. 1980: Ur marionetternas liv 1982: Fanny och Alexander [längre version 1983); Efter repetitionen [TV]. 1986: Fanny och Alexander- dokumentär; Karins ansikte. 1991: Den goda viljan [bioversion 1992]. 1992: Markisinnan de Sade [TV]; Söndagsbarn]  Som enbart producent: 1977: Paradistorg. 1979: Min älskade. 1981: Sally och friheten.



[1] Jag blev skinnflådd av denna tvål, vilket dock endast delvis kan förklara den klåda och olustkänsla jag än idag känner inför hans filmer.

 

[2] För den som inte redan vet det vill jag meddela att metafilmer är filmer som handlar om film(skapande), ett lämpligt stoff för manusförfattare med begränsade erfarenheter utanför ateljéerna, men ofta av mindre intresse för oss andra.

[3] Enligt Carl Gustaf Jungs obskyra teori utgör Persona (gr. skådespelarmask) individens utåtriktade, intellektuella mask, medan Alma (=sp.,arab: själ) utgör hennes emotionella kärna.