Tillbaka

 

 

På Hylands tid

 

"Pucken glider in i MÅL! Den glider in i MÅÅÅÅL!"

(Lennart Hyland, Colorado Springs 1962)

 

Smuttande och tv-tittande,

förbli vi sittande
som i en konstlad månes sken ...

medan tv'n, Lennart Hylande,

strör ut sitt guld.

(Ur Sommartrivialiteter av Povel Ramel)

 

Lennart Hyland har berättat att hans farfars far, som bodde i Smålands alltjämt mesta bibelbälte i Vrigstad, lyckades nå sina femton minuters, om än blott lokala, berömmelse genom att som diktens Ulmskräddare, flaxande med hemsnickrade vingar, inför publik kasta sig ut från kyrktornet. Hade Vrigstadkyrkans torn varit högre och förfadern likt sin legendariska förlaga därför hade blivit en våt fläck vid nerslaget hade den nästan lika oförvägne son-son-sonens bana kanske blivit annorlunda. Eller kanske inte alls blivit av, i stället för 40-års nationellt mediekändisskap under 1900-talet.

Förre SR-kollegan Lars Ragnar Forssbergs biografi "Hyland" (Leopard 2013; 318 sidor) berättar om hur en driftig landsortsmurvel förvandlades till närmast en folkledare - och sedan till en icke-person. Och om det Sverige som såg (till?) att det skedde.

Lennart Hyland föddes 1919 som enda överlevande son till en alkoholiserad, men välbeställd, kötthandlare i Tranås och hans stränga maka. Efter realexamen och framgångsrik karriär i landsortstidningar (och kanske genom att fadern spelat tennis mot Sven Jerring) fick Lennart 1945 plats vid Sveriges Radio med 500 kr i månadslön.

Svensk Radio var då endast 20 år gammal. På vardagar sände man i början under en halvtimme mitt på dagen och på kvällen ett tag från klockan 18.  Sändningstiden ökade efter hand, men först 1955 tillkom fler kanaler. Programsvariga och journalister på radion var ofta  akademiker med mera erfarenhet från Stockholms finare utskänkningsställen än från de gräsrötter som Lennart under sina sju år i landsortspressen lärt känna.

Förutom genom sportreferat blev den unge journalisten först bekant för lyssnarna genom sina "socialreportage", där han med skrymmande sändare på ryggen - trädde in i olika yrkesroller: som brandman, servitör eller som stadsbud. Även om Lubbe Nordström, Lars Madsén och Folke Olhagen under decenniet förut gjort liknande radioreportage erbjöd Hyland något nytt. Han införde enligt många, bl a Forssberg, ett nytt, till synes jämlikt, tilltal i sina intervjuer. Han tonade ner det pedagogiska, men ibland alltför ofta von-obenpräglade språket mot intervjuoffer och lyssnare. Till framgången bidrog att han som princip avstod från att lita till på förhand nedskrivna frågor till intervjupersonerna. Med hans snabba uppfattningsförmåga blev intervjuerna mera levande - han reformerade radiojournalistiken på liknande sätt som Expressen samtidigt förändrade tidningsjournalistiken. Som referent vid olika sportevenemang förblir han oöverträffad, dels genom att han till skillnad från Sven Jerring hade eget idrottsintresse och äkta inlevelse. Dels genom sin förmåga att utan att staka sig få till grammatikaliskt perfekta meningar innehållande upp till nio ord per sekund.

Hyland började snabbt lånas ut till radions underhållningssektion. Den tidigare familjeunderhållningen, Lördagskväll,  bytte 1951namn till Karusellen. Med honom som konferencier och idéspruta vid sidan av Per Martin Hamberg fick radion en begåvad, omåttligt populär, men enligt vissa kritiker, populistisk underhållare. Att hans program blandade professionella underhållare och amatörer väckte delvis blandade känslor. När Snoddas Nordgren i Karusellen 1952 sjöng Flottarkärlek blev det en publik succé, som fick många av kulturens väktare att tro sig bevittna dess undergång - inte olikt vad som mött pilsnerfilmen på 30-talet.

Stig Ahlgren skulle i Veckojournalen med sedvanlig garderande ironi recensera:

"Karusellen berättar att underverkens tid inte är förbi. De stumme talar, den hese sjunger, den olärde talar kinesiska, den talanglöse spelar cello....Sagorna - kan man säga - avse att rehabilitera Medelsvensson. Häri ligger också Karusellens vidunderlighet, som samlar svenska folkets kring högtalarna tusen och en lördag".

I viss mån var programmet ett tidigt exempel på eterprogram (numera t ex Idol) som nu i otaliga länder ger okända talanger en stund i rampljuset och mediebolagen en aldrig sinande köttmarknad. Till och med juryers och programledarnas mobbning, även av andra mera professionella uppträdande, fanns redan hos Hyland. Sångare som Bengt Sändh och Monica Törnell t ex vägrade senare att uppträda hos honom på grund av hans med åren stundom lynniga och grandiosa beteende.

Ett annat stående inslag i Karusellen och senare i programmets televiserade efterföljare, fram till 80-talet, var lekarna - ju löjligare, desto bättre - där personer från publiken i studion inbjöds att göra bort sig. Studiopubliken i Karusellen och senare i Hylands Hörna rekryterades med förkärlek från landsorten, enligt utsago, eftersom denna publik var mindre blaserad och därför förväntades skratta mera villigt.  Stämningen bland publiken förväntades smitta av sig bland lyssnarna i hemmen. När man efter några decennier tvingas avnjuta repriser av Karusellen inser man att en sådan selektion av livepubliken sannerligen varit starkt befogad om programmen sänts idag.

När dessa grepp inte räckte till ville Hyland och hans redaktion involvera radiolyssnarna fysiskt - karlarna uppmanades bege sig till närmaste offentliga plats (i Stockholm Humlegården) och byta julklappsslipsar med varandra, eller hitta första bästa person med namnet Lundquist.

Söndagen 24 januari 1954 utsågs av Karusellen till Frufridagen. Då skulle de hemmafruar, som ännu på 50-talet, åtminstone för programmakarna, utgjorde normen för vuxna svenska kvinnor, för en dag anförtro de makar, som de enligt samma norm förväntades ha, hela skötseln av hemmet, inklusive sina normalt 2,3 barn.

Detta embryo till feminism i radion kan tyckas blygsamt, men väckte ändå på sina håll en förtrytelse, liknande den som drabbades radionyheterna då de 1938 för första gången läste upp av  en kvinnoröst. Signaturen "Ej toffelhjälte" skrev enligt Forssberg i Aftonbladet:

" Jag tillhör socialgrupp 1. Hur skall man kunna upprätthålla sitt anseende bland underlydande och grannar? Är det verkligen meningen att en man i min ställning skall befatta sig med saker som t ex disk? Min tid är alltför dyrbar för att sådana enkla sysselsättningar".

Programtiden för Karusellen måste på branschens begäran tidigareläggas så att publiken, som börjat att svika biograferna på lördagarna, i alla fall skulle hinna med den sena föreställningen.  Trots att Sveriges folkmängd säkert har ökat med 50 % sedan Hylands underhållningar i Radio och från 1962 hans Hörnor i TV skulle de under 50-60-talen samla fler lyssnare/tittare än vad t o m Melodifestivalen på 2000-talet förmår. Det finns förstås många skäl till att till denna relativa minskning - t ex det starkt ökade utbudet i kanaler och hemelektronik.

Forssberg antyder att det var emedan Hyland under Karuselltiden blivit så stor, att man i Sveriges Radios - dominerad av folkrörelserna - såg sig nödsakad att lägga programidén i malpåse redan 1954. Avskräckande minnen av populistiska rörelser på kontinenten var ännu levande.

Ingvar Bengtsson, f d TV2-chef, ger, intervjuad av Forssberg, några ledtrådar till Hylands storhet, och spårar hans, Karusellens och Hörnornas rötter till den "lägereld" - den sammanhållning som skapats av radion under Andra världskrigets år.  Hylands storhetstid sammanföll med Folkhemmets. Om detta delvis mytiska hem sägs, enligt en reformistiskt utslätad historieskrivning, att det byggdes av Per Albin, möblerades av Ingvar Kamprad och underhölls av Hyland. Hylands storhet kan därför enligt sagde Bengtsson inte upprepas och den bör inte överskattas: "När tiderna förändras på 70-talet: ekonomiska kriser, oljeberoendet, begynnande globalisering m.m. och sprickor uppstod i samhällsbygget försvann också Hylands magi."

Hylands TV-hörna levde på övertid ända till 1983. Medievärldens endemiska alkoholkultur lade kanske Hylands person  i en onödigt tidig grav - men det var det sena sextiotalets och 70-talets vänsteruppsving i Sverige, Världen och inom populärkulturen som gjorde slut på Hylands för tiden användbara vision av samhället som en klasslös storfamilj, samlad  framför en gemensam högtalare eller TV-skärm.