Tillbaka

 

Bröd och skådespel - till döds
 

För ett par-tre år sedan noterade vi ett aktuellt tema i spelfilmer (t ex Svinalängorna, Precious och Winter Bone), där flickor från undre underklassen mot vidriga odds övervann en vidrig omgivning och därmed sig själva - och detta utan att som i Pretty Woman eller Sex & the City först ha fått tag i en rik karl. Alla tre hade regisserats av och /eller baserats på manus, författade av kvinnor. Vi ville till och med jämföra dessa seriösa och socialt medvetna filmer med den - ofta självbiografiska - arbetarlitteraturen från förra seklets Sverige ( t ex Moa Martinsson och Elin Wägner), fast anslaget här delvis är mindre socialt och politiskt och mera feministiskt och psykologiskt.

Då visste vi ändå inte att Suzanne Collins, känd författare av barn/ungdomslitteratur och för USA-TV just (2008-10) satt i färd med att författa en av de största bästsäljarna i samma genre - triologin Hungerspelen, Härmskrikan och Revolt. Den förstnämnda har i dagarna haft sverigepremiär som långfilm under titeln (The) Hunger Games i regi av Gary Ross och med Jennifer Lawrence, liksom i Winter Bone, i huvudrollen.

Suzanne Collins berättar hur hon fick idén till triologin. Hon satt och zappade mellan TV-kanalerna och såg ömsom en reality-såpa om en grupp yngre människor som tävlade om pengar och/eller chans till karriär - ömsom bilder från ett av USA:s pågående krig, där liknande unga människor slogs på riktigt. Till slut flöt programmen samman för henne, och hon fick idén till romanen. En del hjälp hade hon av att ha läst Plutarchos, som på 100-talet e Kr återberättade en variant av sagan om Athens grundare, Tesevs (som bl a tillskrevs uppförandet av Akropolis):

Enligt sagan hade Kung Minos på Kreta för vana att vart nionde år avkräva Athen, som lidit nederlag i ett krig dememellan, en tribut av sju ynglingar och sju flickor att utfodra Minotauren med, en gräsligt ful korsning av människa och tjur, som bodde i en labyrint i hans rike. Tesevs ställde upp frivilligt och lyckades med hjälp av bl a kungadottern Ariadne och ett garnnystan hitta in och ut ur labyrinten och döda besten - och så vidare med många twists och turns etc.

Collins "Hungerspelstriologi" utspelas i en måttligt avlägsen framtid i landet Panem. Panem är sedan många år ett slags fasciststat, ungefär som Italien skulle ha varit om Berlusconi varit diktator och Mussolini hans ÖB. Huvudstaden heter Capitol - inspirerat av Rom eller Washington? Landet är indelat i 12 officiella distrikt av olika typ beroende på deras produktion. Av filmen framgår inte produktionförhållandena, men i merparten av distrikten hålls de arbetande nere på eller under svältgränsen och produktionen tycks ske med med metoder som det tidiga 1900-talets.Tekniken för övervakning av de arbetande och upprorsbekämpningen befinner sig däremot på toppnivå. Uppenbarligen exploateras de arbetande hårt i de flesta distrikt, utom möjligen i det privilegierade distrikt 1, där ungdomen likt i det gamla Sparta tränas till systemets lojala vakthundar. Och Huvudstadens befolkning som njuter frukterna av distriktens produktion är, liksom i många huvudstäder idag, ganska entusiastiska anhängare av systemet, dess överflöd av bröd och skådespel. Ledarskiktet och mediafolket, under den imposante President Snow rekryteras härifrån.

Det senaste större upproret mot Capitolväldet hade ägt rum 75 år tidigare. För att fira den blodiga segern över upproret, och för att "svetsa samman folket", dvs för att förödmjuka detsamma, firar staten sedan dess av och till Hungerspelen, ett evenemang som i glans och kitsch överträffar Melodifestivalen och i grymhet till och med Idol och Robinson i vår TV. För varje distrikt utses genom lottning en ung flicka och yngling. Dessa 24 förs till Capitol, stylas upp, utfodras rikligt, inkvarteras överdådigt och förvandlas till nationella kändisar via bildmedia. Deras spelodds värderas och de sponsoreras därefter. Som kulmen släpps de ut i skogen, varifrån endast en enda får återvända vid liv, ungefär som i Robinson med intriger och temporära kartellbildningar - allt inför dolda TV-kameror. Tyngre vapen att ta varandra av daga med än pilbågar och knivar tycks inte förekomma.

Filmen följer den flinka tjuvjägerskan Katniss och starke mjölnardrängen Peeta från distrikt 12, där de som har arbete, liksom Katniss förolyckade far gjorde, arbetar i gruvorna. Fr a Katniss seglar i kraft av sin TV-mässighet och sin skjutskicklighet upp som förhandsfavorit. Såväl författare, tävlingsledning som publiken förstår snabbt att handlingen kräver att de båda skall fatta tycke för varandra, vilket gör att man emotser komplikationer när de på slutet skall ha ihjäl varandra. Större problem har dock lösts i litteraturen och då dagens film slutar är det två delar av triologin kvar att filma (Härmskrikan och Revolt) .

Under spelen bryter ett så småningom aborterat arbetaruppror ut i distrikt elva. Det är utan tvivel ett förrevolutionärt skede i Panem vi har råkat in i. Möjligheten av att den tveksamt lojala Katniss eventuellt skulle kunna återvända till sitt distrikt som segrare och som nationell, förmögen hjälte ger den erfarne fascisten Snow kalla fötter. Tillfrågad varför man inte helt enkelt vid Hungerspelen kunde nöja sig med att låta alla 24 tävlande slå ihjäl varandra, eller, ännu enklare, avrätta dem, hänvisar presidenten till sin kloka regel att ge de undertryckta en liten smula hopp - vilket gör dem mera manipulerbara. Uppenbarligen har Snow inte tänkt på att i stället för detta ändamål i stället t ex använda sig av trisslotter.

Hunger Games har väsentligen som målgrupp folk mellan 11 -18, men kan nog för ovanlighetens skull även avnjutas av äldre folk. För personer i myndig ålder är det nämligen ingen konst att konstatera att Panems mindre smickrande likhet med dagens samhällen och mediavärld - i USA eller Sverige - är alltför stor för att kunna tillskrivas ren slump. Landet har fyndigt fått sitt namn efter Juvenalis´ metafor "panem et circenses" - bröd och skådespel, d v s de två medel vilka enligt poeten skulle till för att hålla Rompopulasen nöjd. Idag skulle vi kanske hellre säga chips, öl eller coke och TV5-såpa på TV:n, fast det hade varit alltför vitsigt att döpa landet till t ex Chipsonia.

Budskapet att "det är rätt att göra uppror" framgår, för den som önskar det, klart i denna film, baserad på triologins första del - detta oavsett vad man fruktar kommer att sägas i följande. Något mera diffust sades något liknande i Avatar - fast dess fantasykaraktär och blåton gjorde det lätt att bortse från budskapets giltighet här och nu.

De tre hedervärda, realistiska filmer om unga människors frigörelse, som nämndes ovan höll sig i stort på individplanet, dvs på Fucking Åmålnivå.  Gary Ross har med Hunger Games  sannolikt syftat vidare än så, i stället för att bara göra ännu en actionfilm för dataspelsvana minderåriga. Det framgår av hans nedtoning av specialeffekter och alltför mycken blodsutgjutelse och av hans synpunkter på en cynisk och manipulativ underhållningsbransch i symbios med Makten. (Regissören har visst redan hoppat av planerade tre uppföljare, vilket kan vara illavarslande). Att skildra vårt reellt existerande samhälle i science fictionformat har underlättat för författare och regissör att visa att förtrycket inte är individuellt, att det aldrig skulle vara möjligt utan det mått av bröd och skådespel vi matas med. Och att en revolt visserligen inte må vara tillräcklig, men ändå absolut nödvändig.

Ingen hindrar dock den som ser filmen att välja att se den som enbart en actionfilm med attraktiva hjältar, romantik, våld och andlös spänning. Många kommer att göra det. Ty vi lever ju i ett fritt land - som de säger i TV?