Tillbaka

Vad menas med verklighetsbakgrund?

 

”Om inte om hade varit. Om bara jag själv hade låtit bli att ringa tillbaka till Peter Bratt den där eftermiddagen i november 1977. Lennart Geijer hade fått sköta sitt eget försvar. Olof Palme hade lyst med sin frånvaro i åtminstone den här frågan."

(Gustafs grabb; Leif GW Persson)

 

I förtexten till Call Girl framhålls att filmen, dels har "verklighetsbakgrund", dels absolut inte handlar om verkliga personer och händelser, men ändå bör tas på allvar.

När man försöka bena ut vad Mikael Marcimains och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgartens (puh!) aktuella film Call Girl menar med detta och vad filmen egentligen påstår, grips man av lätt svindel. Är man lite generös har nämligen även "Kalle Anka" en viss "verklighetsbakgrund".

Alla andra över 30, inklusive JK, vet ju vad och vilka Call Girl syftar på. Handlingen i Call Girl följer förstås den sk Bordellskandalen 1976 beträffande händelser, rum, tid, person och med ordagranna citat. Åtminstone vet den som exempelvis läst bl a Peter Bratts, av det hjärtskrämda DN och av honom själv, mot bådas bättre vetande dementerade, men i stort helt korrekta DN-artikel 1977. Där redogör han för Rikspolisens chef, Carl Perssons, misstanke att fr a Justitieministern Lennart Geijer genom sina bordellbesök var en säkerhetsrisk. Bratts Deep Throat var Perssons medarbetare Leif GW Persson.

Fast några hårda bevis för att fler än Geijer betjänats av Doris Hopp eller av hennes bordell hade inte ens rikspolischefen funnit - ty då måste Carl Persson egentligen ha varit med under täcket. Detta enligt en berömd PM, som han 22/8 1976, två veckor före förlustvalet och omedelbart efter koppleridomen mot Hopp, via Samordningsministern Thage G Peterson överlämnade till Palme. Skäl att syna Geijer fanns tyckte han, men regeringen (Palme, Tage G, Hans Dahlgren och spindoktorn Ebbe Carlsson) drog i trådarna och mörklade. Detta hjälpte inte SAP i valet två veckor senare, men skadade samhället i decennier.

Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok från 2004, Makten, männen, mörkläggningen gav mera "verklighetsbakgrund". Call Girl vilar på denna bok, som i sin tur bygger bl a på intervjuer med damer som tjänstgjort på Doris Hopps bordell. En lekman kan och borde förstås inte värdera allt vad som sägs i detta arbete. Det är mänskligt, men har sina vetenskapliga brister, att vid en undersökning utgå från en slutsats för att därifrån leta fram beläggen. Så gjorde man till en början i 1600-talets häxprocesser och vid drevet mot "hemmapedofilerna" för något decennium sedan. Även den som gärna vill komma åt SAP, Palme eller överheten överhuvud, måste ta lärdom av detta. Det finns inget som stimulerar "avslöjanden" som utsikten av belöning, oavsett denna är pekuniär, tillfredsställd fåfänga, hämnd eller, som troligen här, alla tre. Det ger t ex mera status att suga av en kung, minister än en gatsopare.

I sin PM till Palmeregeringen antyder Carl Persson just detta:

Journalister söker just nu övertrumfa varandra i sina försök att mot stora penningsummor ...förmå de 30 kända prostituerade att lämna en fyllig bild av vad de verkligen upplevt och vilka personer som kan skandaliseras.... en av de riktigt unga flickorna - intagen på flickhem - försäkrat för personalen där att hon kommer att mot en summa av 10 000 kr ställa upp för att lämna erforderliga upplysningar.

I bl a Makten männen, mörkläggningen namnges många celebra kunder hos Hopp. Denna utpekade elit var liksom dagens storbanker alltför stor för att tillåtas gå under - trots endast några få kunde anklagas för något olagligt. Men pressen var ett tag eld och lågor - som så ofta i fel sak och i ogjort väder. Men panik utbröt i augusti 1976 i regeringen. Palme "byxade" därför Perssons PM.

Redan tidigt hade polisens utredare uppifrån fått instruktion att bränna undersökningsmaterial, där flickorna oberoende (??) av varandra pekat ut en del av ovan omtalade kändisar och makthavare från politik och rättsvårdade myndigheter, t ex möjligen chefsåklagaren själv, Erik Östberg. Carl Perssons PM säger:

"Utredningen inriktades - enligt chefsåklagaren Eric Östbergs intentioner - på att största möjliga hänsyn skulle tagas till kundernas anonymitet. ... I förundersökningsprotokollet finns endast upptaget namnen på de prostituerade kvinnorna ,under det att något kundregister icke förekommer, allt enligt direktiv från chefsåklagare Östberg."

Åklagarens direktiv kunde formellt motiveras med att det fram till 1999 ännu var lagligt att besöka ett horhus - att driva ett sådant var då som nu däremot kriminellt.

Vad som var svårare att komma runt i Perssons PM var dock:

"den rättsliga handläggningen synes anmärkningsvärd bl a genom att man inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna".

Ty pedofili var även då kriminellt och under allmänt åtal. Doris Hopp var specialist på att för mycket pengar sälja mycket unga prostituerade. Östberg, hans stand in som åklagare, Wolff , och Hopps advokat Silbersky hade dribblat bort denna fråga. Då Eva Bengtsson och hennes kusin (förlagorna till småflickorna i filmen) 2007 krävde staten på skadestånd hänsköts ärendet av Reinfeldt till JK. JK Lambertz vägrade ta upp kravet, under motivation att preskriptionstiden för ev. brott redan för 20 år sedan gått ut. Att förlänga preskriptionstiden måste antingen innebära ett retroaktivt erkännande av ett rättsövergrepp eller att en mycket svår utredning måste återupptas. JK valde att fullborda ett sannolikt rättsövergrepp.

Palme och hans efterträdare, Fälldin uppträdde för andra gången gemensamt i riksdagen 1978. De medgav nu under galgen att Perssons PM existerade men satsade sin egen heder, när de ånyo blånekade till vad deras polisiära myndigheter och JK efter utredningar visat:

Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.

Fälldin förutsatte att hans blotta försäkran om personlig oskuld var så tungt så att hela Riksdagen skulle bortse från sakfrågan - att en rad politiker och ämbetsmän enligt undersökningar av hans egna myndigheter hade utsatt sig för utpressning genom besök hos prostituerade, som i några fall hade förbindelse med Östeuropeiska regimer. Men det gick hem, då. I synnerhet som oppositionsledaren Palme åter sekonderade och, sannolikt ånyo mot bättre vetande, gick till högst ärerörigt angrepp mot uppgiftslämnarna - vilka han året förut, då han förnekade Perssons PM, hade liknat vid råttor, som med sina "gula betar" illasinnat gnagde på samhällets hjärterötter.

Den sedan 1978 diarieförda PM från Persson förblev till 1991 i ett förseglat kuvert i statsministrarnas kassaskåp.

Vad är nytt? På ett par väsentliga punkter skiljer sig filmen från Rauscher-Mattsson; den pekar fr.a. entydigt ut Olof Palme som kund till minderåriga prostituerade. Olof Palme anklagas postumt för ett brott som kunde ha renderat honom 8 års fängelse.

Man må med Pilatus fråga sig "Vad är sanning?". Leif GW, som har goda skäl att avsky dåvarande politiska makthavare, säger ändå idag: "Mycket litet". Doris Hopp tog med sig eventuell sanning i graven. Kanske ljuger Leif GW, men till skillnad från Palme har han aldrig i andra sammanhang påkommits med att offentligt fara med lögn.

Att Call Girl idag skulle behövas för att få folk mindre positiva till karlar som sexuellt utnyttjar knarkande småflickor är osannolikt. Men till att slå mot en Palmenostalgisk vänsteropposition inom SAP kan den kanske duga.

Filmskaparna måste nu inför JK, där ärendet nu hamnat: 1) insistera på att Call Girl bara är ett "konstnärligt projekt" och, likt Vilks, hävda att det som går som en anka, simmar som en anka, säger kvack som en anka och därtill får ankungar - absolut inte är en anka. Detta stämplar dem som idioter, men blir kanske billigast. 2) ändra sig och säga att deras film egentligen var en avslöjande dramadokumentär och att efter 36 år styrka sin anklagelse mot Palme - vilket ingen under alla dessa år, trots försök, lyckats med - detta oavsett hur det förhöll sig i sak.

Deras dumma misstag var att de med sin film uppenbarliga trodde sig kunna göra båda delar - och samtidigt som man tar undan fokus från ett rättsövergrepp lura sensationslystna människor, som jag, att köpa biljett till en på det hela taget överraskande tråkig film.