Från folkbildning till spektakel

eller

Den sladdlösa skruvdragarens historiska genombrott

För varje år som går har den som skriver dessa rader fått ökad anledning att värdesätta (sic!) förhållandet att hans hårväxt blivit till den grad sparsam att Povel Ramel vid hans sida skulle se ut som King-Kong. För varje år som går blir nämligen de belopp jag sparar in på uteblivna frisörbesök allt större. Ty arbetsintensiva produkter, i synnerhet tjänster, fördyras relativt sett i en sig utvecklande kapitalistisk ekonomi. Att det är så vet var och en som regelbundet går till frisör eller cykelreparatör. Varför vet den som öppnat t ex Kapitalet band I  (K. Marx 1867).

För de pengar jag sålunda sparat in har jag år från år kunnat inhandla allt fler TV-apparater, DVD-spelare (och brännare!), mikrovågsugnar, sladdlösa borrmaskiner/skruvdragare, elhyvlar, laserstyrda gersågar, högtryckstvättar, datorer och Mp3-spelare.

Varor blir således i stort sett billigare, tjänster dyrare. Denna lag kan stundom döljas eller modifieras genom t ex inflation, skatte- och bidragssystem, svartjobb, lönefrysning eller -nedpressning inom tjänstesektorn ( t ex genom EU:s tjänstedirektiv etc.) – å andra sidan skärps den genom att en allt större andel av den mera arbetsintensiva varuproduktionen flyttas till låglöneländer där merparten av våra TV-apparater, DVD-spelare (och brännare!), mikrovågsugnar, sladdlösa borrmaskiner/skruvdragare, elhyvlar, laserstyrda gersågar, högtryckstvättar, datorer och Mp3-spelare nu följaktligen produceras av kvinnor, barn och oorganiserad arbetskraft.

Att varor blir billigare, tjänster dyrare, märks bl a i vårdsektorn, där priset för en enda dag på sjukhus, barndaghem eller vårdhem nu vida överstiger priset för en TV med inbyggd DVD-Mp3-spelare. Det märks genom att företag som Clas Olsson, RUSTA, JULA, Biltema, Harald Nyborg, ON-OFF, Ö&B, Cheapy, Byggmax, Jem&Fix etc. etc. nu blomstrar som mögel i rötmånaden runt alla våra större tätorter för att sälja  t ex TV-apparater, DVD-spelare (och brännare!), mikrovågsugnar, sladdlösa borrmaskiner/skruvdragare, elhyvlar, laserstyrda gersågar, högtryckstvättar etc.

Och billig målarfärg. Och byggvirke.

Tendensen märks slutligen i den reklamdrivna TV:ns (inklusive stora delar av den ”fria”  sk  publicservicetevens) utbud av sk hemmafixarprogram.

Trenden förstärks också av andra strömningar i tiden – t ex postvälfärdsstatens starka drift att förvandla oss från aktiva medborgare och medlemmar av folkrörelser till politiskt apatiska kokongvävare, hemmasittande konsumenter, vinkännare, gourmeter, kålodlare, ATG-spelare, vårdare av den egna Kroppen, Katten och Krypinet.

Ett av de äldsta hemmafixarprogrammen heter, signifikativt nog,  Äntligen hemma  (TV4, sponsrat av bl a Järnia) och leds av den bankrutterade förre byggmästaren Martin Timell, som med åren blivit något av en institution.

Äntligen Hemma är inget dåligt program. Här får man lära sig hur man syr gardiner, kuddöverdrag och planterar om krukväxter så de överlever vintern. Men framför allt hur man bygger ett cykelställ, en carport, lägger ett golv så det inte knarrar och kaklar en badrumsvägg så att inte möglet slår till, åtminstone inte första året. Allt med verktyg från Hultafors och Järnia. Timell flåsar (han har tjänat mycket pengar på TV-reklam för nikotinplåster) och svettas, men håller en glatt praktisk ton och gör det han ska utan krusiduller och onödigt estetiserande. Att lära ut hur en takstol skall spikas för att inte knäckas under snön eller en dörr hängas för att inte kärva är på sitt sätt en folkbildargärning. Den ökar därtill vår respekt för hantverksskickligheten (i synnerhet om vi försöker prova själva och märker att det inte är riktigt så enkelt som det ser ut).

Och vad Martin Timell gjort för den sladdlösa skruvdragarens och trallskruvens segertåg (på bekostnad av hammare och spik) inom hembyggnationen gör att han skulle förtjäna en staty, rest av tacksamma amatörbyggare med hela tummar och armbågar, utanför RUSTA eller JULA.

Näst på plan var Sommartorpet i TV1, under ursprunglig ledning av producent Gila Bergqvist och under medverkan av  fd. IKEAinredaren Ernst Kirschsteiger och snickaren Mattias Alton.  Även här var inriktningen från början ganska praktisk – det handlade om att rusta upp, och delvis inreda, äldre byggnader på landsbygden så att de kunder fungera som bostad för tillresta stadsbor, åtminstone under sommartid. Form och inriktning har under åren förskjutits alltmer i riktning mot inredning, färgsättning, ljusväggar och estetiska överväganden, i synnerhet sedan Kirschsteiger ensam fått sätta sin prägel på programmet. Det har blivit allt mindre hantverk, lagning av ruttna bjälkar och rörmokeri. I stället har vi fått nöja oss med att beundra hur ”spännande” och ”tjusiga” lösningar Ernst och hans tillkallade konsthantverkare funnit på olika mindre inredningsproblem, varvid kostnader, till skillnad från i verkligheten för de flesta hemmabyggare, inte tycks vara någon viktig fråga. Och fjantighetsfaktorn har avsevärt tilltagit. Fast, naturligtvis finns det folk som brinner för heminredning också. Allt finns ju.

Denna säsong löper Ernst linan ut och bygger en svindyr monteringsfärdig sommarvilla på en svindyr sjötomt, täcker med ett svindyrt skiffertak för 600 kronor kvadratmetern, bygger en svindyr trädgård med hjälp av trädgårdsarkitekter, en altan med inbyggd vattenspegel (kläckningsmaskin för mygglarver?) och omgärdar det hela med ett gammaldags staket för 35000. Och inreder med en orgie i stavlimmad ek och handsmidda järnräcken. Programmets målgrupp har onekligen vandrat uppåt i samhället. Liksom Ernst själv? Om Martin Timells är socialgrupp 2-3 befinner vi oss här någonstans mellan 1 och 1,5, dvs. bland folk som numera oftast brukar låta någon svartarbetande öststatare sköta snickrandet och murandet. Och utom räckhåll för aldrig så händiga normalbemedlade hemmafixare.

Om flertalet dokusåpor med tiden tycks låta formen bli innehåll och går mera direkt på snusket, förnedringen och intrigerna i stället för att uppehålla sig vid eventuella pedagogiska eller tävlingsmoment så ser vi en liknande degeneration bland hemmafixarprogrammen. Det senaste greppet är att komma hem till folk och stöka om i deras boende – och liv. Exempel på detta är TV4-programmen Sambo (för yngre smarta människor i storstadsmiljö) och Bygglov (ambulerar med buss i landsorten). Här medverkar bostadsinnehavaren genom att vika ut sig själv och sin familj i lämplig utsträckning, fast man körs ut mot slutet för att i finalen återkomma, slå ihop händerna och utbrista ”Wow” (engelska för ”Det var som fan!”) inför resultatet.

I Bygglov brister någon av de tre fixarna stundom ut i rocksång, tar sig ett dopp i angränsande vattendrag eller bjuds på fallskärmshopp. Samma personfixering som tyvärr dragit ner Sommartorpet en bit tycks här användas som medvetet grepp. Man har tonat ner det byggpedagogiska starkt, och det är numera inte så mycket man ser av det praktiska hantverket, bara av resultatet. Därtill har man tydligen fått för sig att programmen inte vore tillräckligt spännande utan en inlagd tidspress – i Bygglov skall t ex allt jobb av någon anledning vara klart på fyra dygn. Då blir det inte mycket tid över för att lära ut något hantverk, och här, liksom numera i Sommartorpet, sköts allt större del av arbetet av tillkallade proffs som arbetar utom synhåll för kameran.

I Total Torp Makeover (TV4) har så showmomentet helt tagit över och ombyggnaden av diverse ruckel till sommarstugor sker i vansinnestempo med insats av en hord av pensionerade hantverkare (billigt och bra). I varje avsnitt är det olika rikskändisar som designar ombyggnaden, varvid excentricitet i utformningen är ett uppenbart krav från programmakarens sida, och slutresultatet lottas ut till deltagare/åskådare i TV4:s Stadskampen.

Sådana program stimulerar inte vuxna människor till någon annan aktivitet utöver slötittande framför TV:n, och knappt det.

Hemmafixarprogrammens historia i svensk TV är ett exempel på hur man kan köra en bra programidé i botten på ganska kort tid, om man lägger manken till. Eftersom de mera seriösa förlagorna i TV1 och TV4 bevisligen samlat stora mängder tittare, måste den medvetna utvecklingen bort från sakligt och informativt innehåll bero på att man anser sig ha samlat fel människor framför skärmen. Ty det gäller ju fr a att vinna ungdomen (35-), som förutsätts mottagligare för reklambudskap och som är morgondagens storkonsumenter. Och alla i reklambranschen anser sig ju veta ju att ungdom skyr saklighet och information som pesten. Så, bland annat, går det till när TV4 skriver ned sina kvalitetsnormer för att sälja mera reklamtid. Och SVT följer som alltid John för att inte tappa publikandelar.

Kapitalismen skitar fortsatt ned allt den rör vid.

Men sladdlösa skruvdragare är onekligen mycket bra.

 

Hem