Tillbaka

 

Hasse, Tage, Fakiren och dom

 

 

Jag har inget emot den eviga vilan bara jag slipper att gå upp och kissa var tredje timme. (Hasse Alfredson, djupintervjuad i samband med 80-årsdagen)

 

Gabriela Pichler och  Malik Bendjelloul i all ära, men den som för en liten stund gjorde TV-utsändningen från årets Guldbaggegala uthärdlig var en lätt knubbig 80+årig skånsk fördetting.

Hasse Alfredson hade nämligen i år tilldelats en hedersbagge för en bred och långvarig tjänst i filmen som författare, regissör, skådespelare men också som nöjesentreprenör, scenartist, idégivare etc. - f ö den enda hedersbetydelse han inte redan hade fått.

Alfredson underskattar oss dock då han dystert på äldre dagar påstår att           "I Sverige kan man inte vara allvarlig och rolig på samma gång".

Själv är han ju  ett levande bevis på att det visst går -  hans  sång av True Love med stenhård maskhållning inför en hip, men jublande publik på Guldbaggegalan var bara det mest aktuella beviset.

I en äldre Nordisk Familjebok läser man följande personkarakteristik:

"En splittrad natur, lyckades ...icke sammansmälta ..realisten och romantikern i sin alstring, som blott i enstaka smärre stycken har helhet och fullformning. .... I hans novellistik finns det ypperliga idyller och starkt givna personprofiler; man skönjer hans frändskap och i viss mån beroende av Ola Hansson, J. P. Jacobsen och Strindberg. Humoreskerna äga en originell, förbluffande teknik, något påminnande om Mark Twains".

Även om det inte är Alfredson, utan det tidigt bortgångna snillet Axel Wallengren, (Falstaff Fakir) denna karakteristik gällde, ger den en viktig nyckel till Alfredssons och AB Svenska Ords egen humor och radikalism. Det har  ofta sagts förut, men utan Falstaff Fakirs föredöme hade vi kanske aldrig fått se Hasse & Tage blomma ut.

Wallengren blev fil kand. i Lund 1886. Han var framträdande medlem och sannolikt medgrundare av DUG (De Unga Gubbarna), en radikal diskussionsförening för studenter i Lund - på den tid då kulturradikalismen var bland det mest radikala som fanns i landet. DUG ansåg sig vara uppfyllt av "samma Sokratiska förtröstan på förnuftets och upplysningens makt att omskapa världen, som dominerade Voltaires tidevarv". Gruppen sågs  självfallet med misstänksamhet av borgarna, och misstänktes (sannolikt med skäl) för att  "bakom välstängda dörrar smäda Gud och andra privatpersoner".

Wallengren medskapade i de första lundaspexen och medarbetade i bl. a. "Söndagsnisse" och "Stockholmstidningen". Utgav seriösa noveller och lyriska arbeten men blev som Falstaff fakir odödlig för sina parodiska "burlesker och humoresker" som En hvar sin egen gentleman, En hvar sin egen professor och Lyckans lexikon  m fl.

Lundafilkanden och spexaren Hasse Alfredsons första blygsamma framträdande som filmskådespelare skedde 1958 i   "Ett svårskött pastorat",  baserad på ett humoristiskt inslag i en seriös novellsamling av Axel Wallengren. Åke Ohlmarks och Sten Broman stod för manus.

Filmen hade dock inte premiär utanför Lund och Uppsala förrän 20 år senare. Den handlar om hur "övermänniskan" och överliggaren Calle Kula ärver godset Asatorp. För att driva med traktens nitiske unge präst låter Kula omvända sina underlydande på godset till asaläran. Hans skämt ballar ur. När fanatiska proselyter för att blidka asarna vill offra sin husbonde tvingas  han ömkligen fly fältet.

Fakirens skrifter läses än i upplysta kretsar, även utanför Lund, med förtjusning. Kanske återuppväcktes intresset under andra halvan av 1900-talet just genom att Alfredson och Tage Danielsson återgav oss smaken för hans strikt sekulära och lätt morbida humor. Hasse & Tage verk kännetecknades också av Fakirens "Sokratiska förtröstan på förnuftets och upplysningens makt att omskapa världen" . Detta till skillnad från tidigares decenniers filmkomedier, sketcher och revyer, som oftast haft den begränsade ambitionen av att roa utan att oroa den av borgerligheten dekreterade goda smaken.

Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget finns någon ren humor. En fördel med humor är att den kan låta oss att se tingen från åtminstone två håll. En person som tror sig, och synes vara, stark och stabil, men som oväntat drattar på ändan kan vara komisk. Detsamma gäller institutioner och samhällssystem. Om man vill skämta om det rådande samhället har man god hjälp av att, likt såväl Fakiren som Alfredsson och hans parhäst Tage från 50-talets radio, kunna föreställa sig ett annat - i själva verket kan man knappast genomskåda det rådande samhällets brister om man tror att det är det enda möjliga.

Det var högst logiskt att Hasse & Tage slog igenom som ett humoristiskt preludium och ackompanjemang till vänsteruppsvinget under 60-70-talet med revyer som Gröna Hund, Konstgjorda Pompe, Gula Hund,  Å vilken härlig fred, Lådan och Spader, Madame, Svea Hund - och en rad filmer, skivor och böcker!

Lika logiskt var att deras popularitet sakta tycktes  dala vid slutet av 70-talet, då SAP:s och vänsterns politiska hegemoni hade brutits och då "besvikelsens epok" inträdde. En nära förestående systemförändring förvandlades då för många från en nästan visshet  till en "tro", och det återstod enligt Svea Hund bara  endast att fast "tro på det vi trodde på – trots allt!"

Den beprisade, dvs. liberale, popskribenten och generation X:aren Jan Gradvall (som torde ha blivit könsmogen först omkring 1975) skriver i Sydsvenskan 2005 Hasse&Tages gravtal.  Han medger generöst att  de förvisso betytt "oöverskådligt mycket för generationer svenskar"  men uttalar därpå något som låter som en besvärjelse:

"Det andra intrycket är hur lite HasseåTage trots det kommer att betyda för kommande generationer. .... Med dagens ögon och öron känns en del av deras humor lite omständlig. Klurigheterna är för kluriga. Den allmänna bussighet som präglar mycket av det som HasseåTage producerat känns i dag kanske inte falsk men ibland besvärande naiv."

Uppfattningen att Svenska Ords humor, som under ett par decennier klart uppfattades och uppskattades av allmänheten, för 2000-talets människor skulle ha blivit alltför sofistikerad och intelligent må stämma på individen Gradvall. Om han däremot anser sig tala för hela sin generation har han i själva verket idiotförklarat densamma. Det han beskriver, men inte kan förstå, eftersom han själv representerar den, är en politisk/ideologisk förskjutning i landet. Denna har vi sett andra exempel på,  på humorns område förkroppsligad av 90-talets ikoniska (och ironiska) Killinggäng som f.ö. redan delvis har gjort avbön.

Vad gäller naivitet: vad är mest naivt och aningslöst: Filip och Fredrik,   Parlamentet i TV4 som av princip låtsas stå över och utanför den politik och den värld de fejkar samtal om, eller Tage Danielssons text från Svea Hund 1976? :

Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,

fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vidare - kännetecknas Alfredsons dystopi från 2001, om det framtida EU

 verkligen bara av  "allmän bussighet"?:

Den centralstyrda EMU-valutan åstadkom de facto en ökad arbetslöshet, som dock stannade på 13 % i genomsnitt för alla medlemsländerna.

En starkt bidragande orsaken till arbetslösheten var förstås den väldiga invandringen från Orienten och Afrika under århundradets första decennier. Den upphörde dock abrupt efter invandringsfördraget i Bryssel 2049, då parlamentet enhälligt beslöt omge unionen med en försvarsmur, bestående av militära och polisiära anordningar, som effektivt hindrade alla försök av främlingar att ta sig in och snylta på vår europeiska välfärd. Det nya stora behovet av militär personal bidrog också i viss mån till att stabilisera sysselsättningspolitiken....(ur Nytidens Slott och Herresäten; W&W)

Tage Danielsson dog och AB Svenska Ord avvecklades 1985.

DUG hade sin storhetstid vid slutet av 80-talet men dog 1891. Wallengren dog också snart i galopperande Tbc.

Efter 1880-talet  kom förstås 90-talet. Men då hade arbetarrörelsen fått fart. Och 1896 återuppstod Den Yngre Gubben (DYG), som snart knöt an till den genom folkbildningsarbete i form av kurser, föreläsningar, icke-religiös söndagsskola och populärvetenskapliga artiklar. Resten är historia. Denna är för övrigt inte slut än, vad folk än tror, vars överblick begränsas av att de av ideologiska skäl knäppt ihop västen med gylfen.