Mugglare i alla länder – förenen Eder!

eller:

Opium för småfolket

En krönika som inte handlar om en film jag inte har sett.

 

Vad helst I haven gjort mot dessa mina minsta små, det haven I gjort mot mig!

Jesus

200 miljarder flugor kan inte ha fel – ät skit!

Slitet Malajiskt ordspråk

 

På senare år har jag insett att jag hela mitt liv, utan att vara medveten därom, varit en mugglare. I och för sig har jag varit i gott sällskap; vad jag förstår måste t ex Mao, Lenin, Stalin, Marx och Engels också ha varit tvättäkta mugglare – däremot inte Ronald Reagan, Adolf Hitler, Tony Blair med fru.

Det är inte smittsamt att vara mugglare, även om jag noterat att majoriteten av mina vänner också är sådana. Det går antagligen i familjen, ty jag inser att mina föräldrar måste ha varit typiska fall.

Jag är mycket tacksam mot Ms. Joanne K Rowling, som var den som först gjorde mig uppmärksam på fenomenet. Om du är en sådan lycklig skit som inte tvångsmässigt hänger med i allt som rör sig i tiden frågar du kanske vem J K Rowling kan vara?

J K Rowlings liv är en modern saga. Utexaminerad från Exeter University i Storbritannien arbetade hon ett tag som lärare, skilde sig, fick sparken och levde på socialbidrag med en mycket liten dotter i en etta i Edinburgh. För sex-sju år sedan började hon skriva på en bok medan ungen sov. Skotska Konstrådet gav henne ett stipendium för att avsluta verket. Hon lyckades ge ut boken hos Bloomsbury&Scholastic Books och så började priserna strömma in. Hennes bok vann British Books Award som årets barnbok, samt Smarties-priset. Hon fick lysande recensioner på båda sidor om Atlanten. Redan 1998 hade rättigheter sålts till 115 länder. Den första boken skulle följas av (hittills) fyra.  

Ms Rowling är numera en mycket rik kvinna. Hon bor inte längre i en etta, och socialbidraget har dragits in. I stället har hon fått en sambo. I fjol kom första filmatiseringen av boken, Harry Potter. Allt detta är ju väldigt trevligt – för Ms Rowling. Men för oss andra? 

Det underlättar, när man skriver om film, att ha sett den film man skriver om. Genom att träget läsa filmrecensioner har jag kommit till insikt om att många skribenter ändock stundom uppenbarligen avstår från detta hjälpmedel. Numera kan detta vara desto mera frestande, i det att man månader i förväg kan ta del av godbitarna ur flertalet undermåliga verk mellan jeans/chipsreklamen och huvudfilmen på bio, eller insprängt 3-4 ggr i varje film som går på TV 3, 4 eller 5 etc. Särskilt attraktiva tycks klipp vara, som visar hur saker (t ex småpojkar på kvastskaft) flyger i luften, eller lagom påklädda sängkammarscener.

Så denna gång skall jag alltså inte skriva om en film som jag inte sett, och varför inte. Nåväl, ingen har ju sett Gud, men han har ändå inspirerat till långa avhandlingar. Jag har dock läst böckerna; såväl Harry Potter och trollkarlens sten som Bibeln. Fast inte uppföljarna – även detta kommer i änden att förklaras.

Harry Potter är ett fiktivt (tråkigt att detta måste sägas, men man kan aldrig vara nog försiktig) barn som efter föräldrarnas bortgång bor med sina svinaktiga släktingar; sin faster, farbror och deras feta, elaka och fula son. Vid tio års ålder uppdagas det att Harry inte som dessa är en mugglare  - dvs. en ordinär, skeptisk person som saknar varje övernaturlig talang eller ambition – utan av naturen en trollkarl[1].

Harry räddas bort från sin trista miljö för att bo på Hogwarthskolan för häxerier och trollkonster. Där lär han sig, mellan alla vådliga äventyr, att utfärda förbannelser, laga trolldrycker och rida på kvastskaft som en förberedelse för en karriär inom de magiska konsterna. Samtidigt blir han kompis med eller bekämpar häxor, spöken, alfer, troll och andra vanliga figurer från sagornas och gamla legenders värld.

Men Harry är inte bara en trollkarl – han är genetiskt programmerad till att bli en riktig jävul till trollkarl. Han visar sig vara en mycket skicklig pilot på sitt Nimbus 2000 kvastskaft. Hans förbannelser och trollformler är mycket effektiva och han blir en framstående utövare av Quidditch – ett bollspel som påminner om kricket, eller amerikansk fotboll men som spelas av två lag, flygande på kvastskaft.

Ms Rowling har sagt:

”Tanken att vi kan ha ett barn som rymmer från vuxenvärldens begränsingar till en plats där det har makt, såväl bokstavligen som metaforiskt, var verkligen tilltalande för mig”.

Enligt författaren var detta tanken bakom hennes hjälte, som han först presenterades i Harry Potter och trollkarlens sten (1997). Det låter onekligen som om Harry Potter vore tänkt som ett slags opium för (små)folket, i avvaktan på att de skall bli mogna för icke-litterär sprit och knark. Ändå har hennes hjälte inte uppkallats efter den nuvarande brittiske kronarvingen  Prins Harry, som nyligen togs på bar gärning rökandes cannabis, (pot), snarare tvärtom. Man kan dock tycka att Ms  Rowlings  tanke inte har en dignitet eller originalitet som ensam skulle förklara verkets enorma uppmärksamhet och framgång. Det måste finnas ytterligare förklaringar.

Naturligtvis finns hos Harry Potter ting som kan slå an på barn - ett av dessa kan vara det författaren föreslår.

Önskan hos ett barn – och inte bara hos barn – att ta sin tillflykt till en fantasivärld i stället för till verkligheten, till magi i stället för logik och naturlagar är högst förståelig, i synnerhet om alla vanliga mugglarfamiljer vore lika tråkiga och elaka som familjen Dursley, Harrys adoptivföräldrar.

Men det kan finnas andra förklaringar, mindre smickrande såväl för Ms Rowling som för hennes unga läsare. Man skulle t ex kunna tro att en talangfull naturlig trollkarl som Harry skulle kunna förlita sig enbart på sin begåvning. Tvärtom. Det som mest av allt slår en är den enorma anhopning av hjälpmedel som en trollkarl eller häxa måste ha tillgång till för att utöva sina talanger: kvastskaft, ugglor, paddor, hattar, skyddshandskar av drakskinn, mantlar för sommar/vinterbruk, trollstavar, teleskop, kittlar, mässingsvågar etc. Det tycks mig som om trollkarlarnas värld – där Hogwarth är beläget – i mycket liknar en välsorterad leksaksaffär. Så när en entusiastisk kritiker skrev:

”I denna bok finns en kritik av vinstmotivet:begäret att äga tingen i stället för att se de under de kan göra” så är detta en punkt som uppenbarligen missats, såväl av de unga läsarna som av profitörerna.

Numera beror framgången hos en barnbok eller – film i mycket på dess förmåga att stimulera marknadsföringen av sådana produkter som kan förknippas med verket. Potterboken kom just i ett skede då Pokémonkonjunkturen höll på att ge vika på leksaksmarknaden. Då underhållningskapitalet cirkulerar allt snabbare för var dag har vägen från ax till kaka i detta fall varit synnerligen snabb: Warner´s köpte redan 1998 varumärket. Du måste numera vara lika försiktig med att använda bilden av Harry Potter som av Ronald McDonald eller Mickey Mouse, såvitt du inte likt en australisk knarkleverantör valt att pryda din senaste Ecstasykapsel med densamma.

Så om du planerar att marknadsföra en ny Harry Potter T-tröja, kaffemugg, kortspel, dataspel eller en Harry Pottermantel, hatt, trollstav eller kvast, eller om du vill lägga in en ny Harry Potterhemsida på Internet måste du sannolikt först betala en god peng till Warner´s för att inte en vacker dag ha deras advokater på dörren.

Låt oss inse fakta: Det finns inget magiskt med Potterböckernas framgång. I en värld som styrs av marknader och marknadsföring vittnar förhållandet att dessa böcker har nått 100 miljoner sålda exemplar – eller att Star Wars- det mörka hotet spelar in miljarder - inte mera om deras kvalitet än vad hästskitens kvalitet garanteras av att miljarder flugor gillar den.

Potterböckernas tema är varken nytt eller originellt. De består av en ändlös rad av löst sammanbundna händelser där problemen löses, inte genom att man analyserar dem och organiserar krafter att ta itu med dem, utan genom att införa nya magiska hjälpmedel och formler. Eller genom en frikostig användning av gammalt hederligt våld.

Verkets moral och psykologi ligger på nivån hos en elvaåring – det är den eviga kampen mellan gott och ont, en New-Ageinspirerad juniorversion av Sagan om Ringen. Om du omfattar, eller åtminstone accepterar uppfattningen att denna kamp mellan ont och gott är ett rimligt tema för en barnbok kan du finna mera avancerade exempel i Astrid Lindgrens eller CS Lewis´ böcker, som utan draghjälp från Warner´s lästs av generation efter generation.

Förvisso kan man använda element av magi i litteratur för att utveckla tankar som eljest är svåra att formulera. Vad jag kan se saknas emellertid sådana tankar, värda att gestalta, i Ms Rowlings verk.

Även om således det intresse som Harry Potter har väckt hos minderåriga och hos leksakskrämare är fullt förklarligt förblir det ändå ett mysterium hur vuxna människor öppet kan framträda som ivriga läsare av skiten.

Sedan jag läst första volymen har jag känt mig mera som en mugglare än någonsin.

Endast under pistolhot, eller ställt inför alternativet att annars se alla Star Warsfilmer på video non-stop kan jag förmås att läsa ytterligare en potterbok. Att ovanpå detta se potterfilmen vore ett offer som inte ens den mest sadistiska läsekrets kunde begära av mig. Så mycket mera som de flesta som sett den vittnar om dess stora trohet mot böckerna. 


 

[1] En trollkarl påstås genom övernaturlig förmåga uträtta samma sak som en magiker gör med hjälp av fingerfärdighet, psykologiska kunskaper och tekniska hjälpmedel. Alla seriösa magiker är mugglare, som tycker att trollkarlar är trams och njuter av att avslöja dem som, likt t ex Uri Geller, gör anspråk på att vara det.

Tillbaka