Tillbaka

Optimism, pessimism - och lite fascism

Optimisten förklarar att vi lever i den bästa av världar – och pessimisten fruktar att detta är sant.                                                                                  James Cabell (författare d. 1958)

Den som redan vid midsommar grämer sig över sommarens slut brukar kallas pessimist. Den som ser ljuspunkter även i novembermörkret och i ekonomiska recessioner, till och med innan de utvecklats för fullt, betraktas som optimist. Det handlar alltså inte om fakta, utan om värdering av fakta (eller i sistnämnda fallet, om propaganda).

Minst två filmer har under de senaste månaderna handlat om de tidlösa kuggfrågorna om optimism och pessimism. Senast Woody Allen, som vid mogen ålder åtminstone tillfälligt har återvänt till hemlandet och New York och spelat in Whatever works.

Woody Allen lider som bekant bl a av fobier, t ex mot hotellbadrum och därtill mot spindlar, insekter, solsken, hundar, höjder, folksamlingar, cancer, baciller samt mot att dö (hans mor blev 96 och hans far 101 år). Han är småväxt och klen, ful som stryk. Ett betydande antal damer (övervägande avsevärt yngre) har genom tiderna övergett honom. Allens verk har inte på länge gått hem hos den allra bredaste publiken eller burit sig ekonomiskt. Till Växjö kommer hans filmer t ex numera sent eller aldrig. Cineaster brukar hålla honom för en av den engelskspråkliga världens tio främsta filmskapare, men även recensenter verkar numera ofta älska att hata hans filmer: Den verkar ha trampat i en hundskit utan att själv märka det säger en av dem älskvärt om hans senaste. 

Trots ambitioner och flit har Woody Allen aldrig betraktats som mer än en ganska duktig men medioker intellektuell, stand-upartist, författare eller klarinettist. Dessutom är han en ateistisk jude och, som det heter i USA, en radical. Han är således synbarligen en predestinerad loser – som t ex Don Quijote eller skoförsäljaren Al (Skjut mig!)Bundy i den oändliga TV-serien Våra Värsta år. Allen har således alla objektiva skäl att vara pessimist och brukar framhålla detta:

I regel har jag inte så värst roligt. I övriga fall har jag inget roligt alls.

Men få optimister har lyckats göra hälften av sin optimism jämfört med vad Allen lyckats göra av sin uppgivenhet. Han brukar såväl både regissera och skriva manus till sina filmer och ofta i dem uppburit rollen som misslyckad hjälte och älskare, d v s sig själv. I Whatever works spelas samma roll på grund av åldersskäl dock av den 62-årige, likasinnade Larry David.  Denne har rollen som den milt sagt dysforiske Boris Yellnikoff  (på svenska ung. Vrålnikov). Yellnikoff lever ensam på Manhattan, sedan hans fru inte stått ut med honom längre. Han har tragiskt nog också misslyckats två gånger med att ta livet av sig genom att hoppa ut från fönstret (s k självdefenestration), Det gör folk i Allens filmer ofta, eller hotar med det. Yellnikoff anser sig med rätt eller orätt ha blivit snuvad på Nobelpriset i fysik. Detta har hjälpt honom att genomskåda bl a världen, samhället och mänskligheten.  Den sistnämnda består med ett enda undantag, han själv, av okunniga och omedvetna, hjärndöda kretiner och skulle egentligen inte förtjäna något annat än att dränkas i Hudsonfloden – vilket genom växthuseffekten förhoppningsvis snart kommer att ske. Tidningar och TV har Yellnikoff slutat att följa, ty genom sin illvilliga förljugenhet, d:o reklam och propaganda gör de honom för var dag om möjligt mera deprimerad. Detsamma gäller sannolikt de stackars motvilliga medelklassbarn, som han numera försörjer sig på att trakassera, under förevändning av att lära dem spela schack.

Yellnikoff har det verkligen ”inte så värst roligt”. Hans enda övriga aktivitet och tillfredsställelse är att på sitt stamkafé inför några oändligt tålmodiga vänner, för ofrivilliga medlyssnare i lokalen och ibland direkt för biopubliken utförligt vråla ut sina synpunkter. Förkunnelsen gäller följaktligen det vetenskapliga etablissemanget, alla myndigheter, samhälle, religion, kapitalism, universums framtid, den s k kärleken, mänskliga relationer överhuvudtaget och därtill ytterligare vedervärdigheter som löpande dyker upp i hans medvetande. Varje överårig, radikal, misslyckad, frustrerad intellektuell vore beredd att hålla med honom om det mesta – utom möjligen delar av hans syn på mänskligheten och vad man borde göra med den – och hans pedagogiska metod.

I Mike Leighs film Happy-Go-Lucky möter vi Yellnikoffs diametrala motpol i form av Poppy. Hon är en ensamstående dagisfröken ungefär i trettioårsåldern. Hon är urbota optimist, kanske rent av lika klyftig som Yellnikoff tror sig vara, men hålles av omgivningen ibland för lite naiv i sin avsaknad av flera i vårt samhälle normala reflexer – i första hand habegär, aggressivitet och revirinstinkter – vilket gör att somliga retar sig på henne. Det som gör henne speciellt älskansvärd är snarast att hon visserligen ibland noterar sådana drag hos sina medmänniskor, men inte känner hotad av dem. Ty hon förstår helt enkelt inte vad de skall vara bra för – ungefär som en gång sheriffen Marge i Fargo. Poppy är i grund en mycket livsduglig, engagerad och seriös person vilket hon huvudsakligen visar endast när det verkligen behövs. I övrigt flipprar hon runt och är trevlig.

Bertolt Brecht hade på väggen i sitt arbetsrum en hisklig djävulsmask, med argt stirrande ögon och uppsvullna halsådror. Den hade enligt Brecht själv till funktion att påminna betraktaren om hur arbetsamt det var att vara förbannad, vilket han därför sade sig inse att det var klokt att undvika. Ett sätt att bibehålla ett gott humör i en vidrig värld tycks vara att uteslutande av bekvämlighetsskäl bete sig snällt mot sina medmänniskor. Yellnikoff hade kanske vunnit på att ha en sådan mask över sängen. Poppy har aldrig behövt någon.

Båda dessa filmer handlar om social pedagogik. Poppy och Yellinikoff har helt skilda metoder. Om Yellnikoff pessimistiskt skulle förkunna att ”Tillvaron kan inte bli värre än nu” skulle Poppy glatt och optimistiskt svara ”Jodå, det kommer den visst att bli!”   I båda filmerna förses dessa pedagoger med var sitt övningsobjekt. Yellnikov möter den 20-åriga Melody, som (djupt) under sin bekymmerslösa fasad döljer en – ”Poppy”. Han kör hela sin repertoar av misantropi på henne och försummar aldrig att särskilt påpeka att hon är en idiot. Melody visar sin intelligens genom att huvudsakligen tillgodogöra sig guldkornen och överse med hans människosyn, ty hon kunde aldrig lära sig tycka riktigt illa om oss ”hjärndöda kretiner”. Till slut lämnar hon Yellnikoff, utan synbara men av lektionerna, fast ännu klokare.

André Malraux lär ha sagt att "en man som är både aktiv och pessimist är antingen fascist eller så kommer han snart att bli det". Allen låter självfallet inte Yellnikoff, sitt alter ego, bli fascist, även om hans beteende mot medmänniskorna har sådana drag. Dessutom är hans huvudsakliga aktivitet verbal.

Optimisten Poppy råkar däremot ut för trafikläraren Scott, som klättrat ett bra stycke upp på F-skalan. Hon inser att livet nog inte varit så snällt emot honom.  Scott har kommit fram till slutsatsen att bristen på (hans) normer, regler och disciplin, främst förkroppsligad av färgade invandrare och/eller mottagare av socialbidrag, är roten till alla hans och samhällets olyckor. Han har för länge sedan givit upp hoppet om att bli omtyckt. Även Mussolini och Hitler kunde enligt talrika vittnesmål vid behov vara riktiga charmörer - men Scott har inget att hoppas på och känner därför inget sådant behov. Han söker ta igen alla genomlidna kränkningar på sina trafikelever, de enda människor som måste umgås med honom.

Den sure Yellnikoff misslyckades tack och lov i vad han trodde vara sin uppfostrargärning. Den trevliga och inkännande Poppy fick tyvärr också ge upp med sin fascistiske trafiklärare. Hon sade sig vara medveten om att man inte kan göra alla lyckliga, men att det inte skadar att försöka. Utom i klasskampen förstås, borde man rätta henne och vissa berömda textförfattare, ty det där med att ”Internationalen åt alla lycka bär” har vi väl aldrig trott på?  Alla?? 

I dagens DN läser man att dagens kapitalistiska kris jämförelsevis är ett snabbt övergående lappri och att världen i stort blir allt bättre. Detta skall sannolikt vara menat som optimism – fast utsikten att få dras med kapitalismen ett sekel till gör många av oss benägna att hoppa ut genom fönstret. Innan man går till sådana ytterligheter borde dock ett sjysst järnrör vara ett alternativ att överväga.