Tillbaka

"Kom Ketchup, så går vi!"

Om infantil humor på bio

Det finns mycket litet av humor i naturen - det var kanske därför som filosofen Hegel och en del av hans efterföljare tyckte att naturen var det tråkigaste som finns. Humor är ett människopåfund.

Humor är en mycket allvarsam sak och följaktligen ingenting att skoja med. Framför allt är vuxenhumor i bästa fall en metod att överrumpla Den Andre (eller rent av en själv) genom ett nytt, oväntat, fast medvetet, beteende. Och/eller en dito synvinkel på livet, en själv och omvärlden. I så måtto kan den tjäna som ett redskap för frigörelse.

Filmen, liksom all kommersiell masskultur i det kapitalistiska samhället, har självfallet och framför allt syftet att dra in pengar till finansiären. För att göra detta måste den vara ”underhållande”. Den vanligaste och bredast tillämpbara metoden att vara underhållande genom film är som regel att göra en komedi eller rentav fars, dvs att just använda sig av humor, men ett visst mått av humor är oundgänglig i alla genrer. Skratt är, liksom gäspning, smittsamt, vilket de flesta sit-coms på TV har insett. Därför lägger man in burkade skratt (absolut inga gäspningar!) på ljudbandet. Det är ju nämligen inte så enkelt som att man skrattar för att man är glad eller road - man blir också omvänt glad för att man skrattar. På bio förväntas publiken stå för de smittande skratten. Dessa infinner sig av sig själv efter ett par uppföljningar av en filmkomedi, då publiken, som blivit alltmer selekterad, har lärt sig vilka aktörer och situationer som brukar vara roliga.

Den kapitalistiska marknadsekonomin sägs vara det hittills oöverträffade redskapet för att erbjuda folket ett rikt och varierat utbud. Om detta är sant måste man dra slutsatsen att även för kulturens del , och enkannerligen filmkonstens, varje annat ekonomiskt system för produktion och fördelning av varor och tjänster skulle ha resulterat i ett smalare och mindre varierat utbud, när Bonniers monopolföretag SF i Växjö, en mellanstor svensk universitetsstad, i mitten av juni 2011 erbjuder följande utbud på på sina sju dukar:

Arthur och de två världarna (sv tal)

Baksmällan del II

Fast & Furious 5

Harry Potter del 2 3D Specialvisning

Harry Potter och dödsrelikerna del 1

Kung Fu Panda 2 (sv tal)

Kung Fu Panda 2 3D (eng tal)

Kung Fu Panda 2 3D (sv tal)

Limitless

Pirates of the Caribb.. I Fr

Pirates of the Caribb..3D: I fr

Priest 3D

Rio (sv tal)

X-Men: First Class

Dvs. till 9/10 kommersiellt certifierad, beprövad humor. Flertalet är uppföljarfilmer (sk sequels) och alla, utom en, gjorda av vuxna i USA för minderåriga . En kontroll av repertoaren i ett betydande antal svenska tätorter visar att Växjö inte bara för denna vecka intill förväxling är högst representativt för Riket som helhet.

Det finns därför bedömare som anser att biografilmen har ballat ur, trots att den numera definitivt baseras på den oöverträffade, kapitalistiska, globaliserade marknadsekonomin. Fast redan för 75 år sedan utlöste en liknande kulturkris det beryktade konserthusmötet i Stockholm den 25 februari 1937, utlöst av premiären för den numera emblematiska pilsnerfilmen "Pensionat Paradiset". På mötet avhandlades av bl a Vilhelm Moberg och Carl Björkman (DN) ”Filmen som kulturfara”. Fast då hade kritikerna åtminstone mest svenskproducerade vuxenfilmer att kräkas på. Och våra cineaster, som numera måste försörja sig på att recensera filmer gjorda för 7-17-åringar, betraktar nu ibland det svenska trettiotalet som (i jämförelse) en filmisk guldålder. Det är inte alltid så roligt att bli gammal ens i denna muntra bransch. En av de ovannämnda filmerna har smärtsamt påmint mig om detta:

Baksmällan (The Hangover) i regi av Todd Phillips har på sina håll faktiskt kallats "Den roligaste filmen någonsin ". Sålunda förvarnad, och för att inte riskera att skratta ihjäl mig, avbröt jag tittandet efter 10-15 minuter. Eftersom jag såg filmen gratis på Canal+ gick detta smärtfritt. Merparten av resumén fick jag hämta från IMDb:

Baksmällan (1) handlar enligt IMDb om tre yngre karlar från övre medelklass, varav en med ADHD och autism, som firar svensexa i Las Vegas för en fjärde karl från övre medelklassen, super till det, får kollektiv blackout, vaknar med en hungrig tiger i rummet och träffar Mike Tyson, umgås alltför intimt med droger och professionella damer, tappar bort brudgummen, återfinner honom, ramponerar svärfars Mercedes, varpå allt löser sig till slut. Man hinner i sista minuten till bröllopet och finner att allt har fotats i en av deras kameror.

På enträgen rekommendation från begeistrade yngre släktingar, som föreföll allvarligt oroade för mig, och befarade att jag på på grund av framskriden ålder eller sjukdom hade förlorat förmågan att uppfatta subtiliteterna i "den roligaste filmen någonsin" har jag nu därför sett uppföljaren, Baksmällan del II. För säkerhets skull investerade jag 70 kronor av pensionen i en biljett på SF-bion, ty då skulle det mycket till innan jag skulle bränna mina pengar och smita ut i förtid.

Baksmällan II visade sig handla om samma tre yngre karlar från övre medelklass, varav en med ADHD och autism, som firar svensexa i Bangkok för en annan fjärde karl i gänget, super till det, får kollektiv blackout, vaknar med en rökande och kuksugande apa i rummet, umgås alltför intimt med droger och professionella damer (varav en med stor pitt), tappar bort en minderårig svåger, återfinner honom, ramponerar en dyr motorbåt, varpå allt löser sig till slut - och man träffar Mike Tyson. Man hinner i sista minuten till bröllopet och finner att allt har fotats i en av deras kameror.

Filmer som Baksmällan I-II kan inte så lätt tolkas genom en direkt analys av sitt budskap - även om ett indirekt budskap kanske finns, också om det stinker. Det som finns hos dessa filmer, finns huvudsakligen på ytan. Till och med en psykoanalytisk tolkning vore därför helt förfelad. Ty de som skapat denna film förefaller inte att ha något undermedvetet, eftersom detta mentala skikt hos dem verkar ha flutit upp och trängt ut ev tidigare existerande jag och överjag. D v s ungefär som deras förvärvinstinkt måste har ersatt alla ev. alla konstnärliga och moraliska ambitioner. Och humorn, vad med den?

Katter gillar visserligen att leka, men någon humor, för att inte tala om ironi, visar de aldrig prov på, även om vi försöker lära dem. Riktigt små barn har samma defekt. Deras första, trevande försök på området tycks sammanfalla med talutveckligen - vi fängslas på detta stadium över ljudlikheter mellan ord med helt skilda betydelse (Pappa-papper-peppar-pippa etc.) och finner sådana av allt döma oemotståndligt komiska. Senare försöker vi härma de vuxnas skämt i förhoppning att vid våra försök röna samma uppskattning som dessa tycks få: T ex det garanterat obegripliga, emedan felöversatta, skämt som snart två dagisgenerationer nästan har skrattat åt intill byxkissning, med slutpoängen "Kom Ketchup så går vi!" (Det amerikanska originalet finns t ex i Pulp Fiction och är visserligen begripligt, men obetydligt bättre). Det vi tolkar som lite större individers "practical jokes" , t ex att smyga på och klippa till en kollega, putta ner saker från bordet, stänga av/på TV:ns fjärrkontroll eller (vad i synnerhet gäller katter) att gå fram och tillbaka på Pc:ns tangentbord med bisarra resultat på skärmen - eller att i drogpåverkat tillstånd slå sig lös i Las Vegas eller Bangkok, handlar mest om motoriska, snarare än intellektuella övningar.

En sådan ontogenetisk tolkning av människans intellektuella och humorutveckling kan möjligen hjälpa oss att förstå Baksmällan 1-2:s kommersiella och publika succé, självfallet med hänsynstagande till de anala och falliska stadier som vi enligt Freud successivt från 1,5-6 år ålder genomgår och uppenbarligen aldrig riktigt kommer ifrån - varför jag själv annars anse Kålle&Adahistorien, den som slutar med "Naaj, jag skiiter också" vara så förödande rolig?

Två tredjedelar av publiken på eftermiddagsföreställningen på SF-bio i Växjö verkade roade av Baksmällan 2, dvs två töser i åldern 11-13 längst bak i salongen. Jag kan dock inte helt frigöra mig från misstanken att det mest var mig de skattade åt. Det bjuder jag i så fall på.