Tillbaka

Michael Haneke

 

En tragedi måste innehålla en konflikt med tingen som de är.

Stanley Kubrick

 

De stora filmskaparna under 1900-talets senare hälft - t ex Fellini, Kurosawa, Bunuel, Kubrick m fl är i stort sett borta och begravna. Filmkonsten tycks följa efter världsekonomin sydöstut. Filmens stora namn har blivit allt värre att uttala, tex Zhang Yimou eller Abbas Kiarostami. En av västvärldens återstående stora filmskapare anger dock just Kiarostami som främsta inspiratör: bl a den tysk-österrikiske regissören Michael Haneke.

Haneke föddes i Műnchen 1942 i en skådespelarfamilj och växte upp i Wien. (Han är f ö styvbror med en av våra för närvarande mest hyllade filmaktörer, Christoph Waltz). Först vid 47 års ålder fick han 1989 skriva och regissera sin första spelfilm: Den sjunde kontinenten där han redan uppvisade mycket av det som sedan kännetecknat hans filmer, vilka allteftersom det passar görs på tyska, engelska eller franska. Inspirerad av ett lokalt familjedrama skildrar han här hur ett psykiskt och socialt välanpassat medelklasspar meddelar omgivningen att de skall emigrera till Australien. Paret tar ut alla besparingar från banken, demolerar grundligt sin lägenhet, spolar ner pengarna på toa, krossar det fina akvariet, så att fiskarna går en plågsam död till mötes på vardagsrummets prydliga parkett. Därefter skjuter mannen, i samförstånd med familjen, först dottern, sedan hustrun, och till slut sig själv. Haneke förutsåg helt korrekt att premiärpubliken skulle reagera mest våldsamt på det som drabbade de stackars fiskarna och de nerspolade pengarna. Ty mord och dråp på människor är ju vardagsmat för den filmvane .

Bennys video kom 1992 och var knappast, inte heller den, någon uttalad måbrafilm. Benny är en 12+årig yngling, som bor, med alla moderna bekvämligheter, med sina välanpassade och upplysta medelklassföräldrar, förslagsvis i Wien. Hans pojkrum är rejält avskärmat från omvärlden genom mörka rullgardiner. Detta för att inte spoliera bildkvalitén på hans många video- och TV-skärmar, genom vilka valda delar av omvärlden  kommer honom till del, dels i form av  egna liveupptagningar från gatan utanför (i stället för att släppa upp rullgardinen!), men framför allt via film och TV. Han skjuter en besökande jämnårig flicka i magen med en slaktmask. Då flickan skriker högt av smärtan måste han till slut få tyst på henne, genom att ånyo fyra av slaktmasken mot hennes huvud, ty så har han sett hur det går till på TV vid grisslakt. Visst ångrar han sig, men förklarar att han "ville veta hur det kändes" att skjuta henne.

De välanpassade föräldrarna, blir visserligen något förstämda när gossen visar upp sin video över det skedda. Fast det rör sig om medievana människor, som därför är mer bekanta med hur man skaffar undan ett besvärande flicklik än hur man tar vara på en nyslaktad gris.

Funny games kom 1997 (amerikansk "remake" 2007). På sätt och vis är det en elakare version på samma tema utifrån samma media- och civilisationskritiska syn. Med den skillnaden, att regissören mot slutet tar till orda och bryter dramats illusion. Han meddelar att de våldgästande, lustmördande psykopaterna inom kort kommer att ha mördat alla i den hemsökta familjen. Han vänder sig till den enskilde åskådaren och låter en av mördarna fråga varför vi ändå sitter kvar och därigenom bevisar att vi medbrottslingar. Eftersom det ju bara rör sig om en fiktion kunde vi ju avbryta mördandet direkt, genom att gå hem eller stänga av TV:s eller DVD:n? Denna film åstadkommer vid föreställningarna ofta ett visst utflöde ur salongen av åskådare, som inte stått ut. I synnerhet kan det förstås gälla sådana som missförstått ironin i titeln.

Pianisten (efter Elfride Jelineks roman) kom 2001 med Isabelle Huppert i titelrollen som begåvad ("näst intill konsertnivå"), sadomasochistisk och självskadande 40-årig hemmadotter, Erika. Hon sammanbor med och hatar en dominerande och kontrollerande mor. Erika skrämmer skiten ur Walter, sin kanske än mer begåvade, unge och bildsköne elev, som inte kan handskas med en djupfryst vulkan, som kräver total erotisk underkastelse av honom. Kanske tar hon livet av sig när han sjappar efter att ha våldtagit henne.

I Dolt hot (2005)får en välbeställd och välanpassad medelklassfamilj plötsligt en rad videofilmer, som efterhand visar att en okänd filmare håller den under noggrann uppsikt och verkar otäckt bekant med händelser i familjefaderns - huvudpersonens - förflutna. Då sonen för en natt försvinner (ligger över hos en kamrat) tror fadern att en viss algerier ligger bakom "kidnappningen". Denne algerier hade blivit dubbelt föräldralös vid den fascistledda parispolisens massaker på uppåt 200 fredligt demonstrerande algeriska FNL-sympatisörer i oktober 1961 (hört om detta?). Han hade som pojke blivit inhyst som barn i huset i huvudpersonens gamla familj. Han blev senare utkastad från fosterhemmet, sedan huvudpersonen falskeligen beskyllt honom för att av ren perversion ha nackat familjens fina tupp. Nu hemsökes algeriern ånyo av polisen jämte den numera medelålders huvudpersonen och skär i den senares närvaro halsen av sig.

Det vita bandet (2009) utspelas 1913 i en nordtysk småstad. Där råder en auktoritär halvfascistisk regim där barnen är underkastade stränga regler och bestraffas hårt då de överträder dem. En rad oklara, våldsamma dödsfall och bränder inträffar - utan att någon klarhet om orsak och gärningsmän vinnes. Kanske är det en sammansvärjning bland de unga? Det åskådaren, till skillnad från byns invånare, vet, är att Tyskland blott 6-7 år senare födde en rörelse som skulle underkasta hela landet samma regim som byns barn vuxit upp med.

I Amour (2013) låter Haneke veteranerna Jean-Louis Trintignant (83) och Emmanuelle Riva (86) gestalta det olösliga problem vi alla brottas med så länge vi överhuvudtaget tänker - eftersom vi sannolikt till skillnad från resten av djurriket är medvetna om att vi under eller mindre plågor relativt snart måste dö. Att se en älskad livskamrat brytas ner fysiskt och mentalt är i grunden också outhärdligt och blir inte bättre genom omvärldens brist på inlevelse, tid och sinne för behov av värdighet - och vår egen oförmåga. Maken till den alltmer slagrörda kvinnan hjälper henne att dö (och därmed sig själv) och flyr därefter ut i sina vanföreställningar och kanske från livet överhuvud.

"Mina filmer syftar till polemik mot den amerikanska filmens "raka rör" som gör åskådaren maktlös. Den vill ha en film med envisa frågor i stället för falska (dvs alltför snabba) svar. Den vill ha en klargörande distans i stället för påflugen närhet, den vill ge provokation och dialog, i stället för konsumtion och konsensus" säger Haneke i "Film as catharsis" 1992.

Hanekes är uppenbarligen långt från "måbra-filmer". Men de är inte heller indignationsnummer. Trots att bestialiska ting ofta skildras visar han sparsamt dessa i bild. Det "dolda hot" som alltid finns med i handlingen förblir alltid dolt. Och filmerna är långt ifrån thrillers, eftersom han ofta reda  början förutskickar slutet (som vi ändå i normala fall gissar oss till). Han tillbakavisar uttömmande psykologiska och alltför svepande sociala förklaringar till att hans gestalter beter som de gör. Han inbjuder oss inte till att förfasas över våldets oftast ostraffade utövare. Vi bör inse, inte bara att vi kan bli offer, utan under givna omständigheter själva kan bli utövare av "banal ondska".

Närmast ligger hans koncept faktiskt landsmannens Bertolt Brechts episka teater ty han strävar efter att skapa distans mellan åskådaren och filmduken - och kanske hos Camus' (Främlingen?). Människan, dvs åskådaren, är föremålet för hans undersökningar. Han vill väcka aktivitet hos publiken, och vill att den skall tvingas ta ställning i svåra frågor - existentiellt och vid behov politiskt. Han bryter, fr a i sina första filmer, intrigillusionen och får åskådarna att hejda sig i sin inlevelse och göra egna reflektioner. Teatern ska inte främst appellera till åskådarens känsloliv utan till hans eller hennes intellekt.

Sentimentalitet är det värsta Haneke vet, ty sådan motiverar, i synnerhet hos USA-filmen - alltid våld, vilket Haneke avskyr. I den mån han lyckas med att få oss att tänka över det vi ser är hans filmer  grund och botten "måbra-filmer" - detta oavsett man står ut med dem eller inte. Och han har hittills aldrig gjort någon  dålig film.

 

.

.