Guld till Norge

 

”Det finns småborgare och småborgare.”

Så sade ungefär Engels en gång på tal om Henrik Ibsens dramer.

Historien hade t ex gjort den tyske småborgaren till det kräk han var. Men den norske - han är en Man. Sade tysken Engels fyra decennier före Hitlers maktövertagande och åtskilliga år innan norrbaggarna sade adjö till sitt överhöga brödrafolk i öst och öppnade eget. Det yttrades ett århundrade innan de norske till skillnad från det f.d. brödrafolket på nytt hävdade sin rätt att vara herrar i eget hus och trotsigt valde att stå utanför det nya Neuropa.

Och – det måste tilläggas – på den tiden man kunde använda ordet Man som hedersbeteckning utan att bli lynchad. Nu går det inte längre, och tyvärr är detta väl inte uteslutande Gudrun Schymans fel.

Det talas om att göra den 6 juni till svensk helgdag. Och så konstig är politiken att samma människor som sett till att Sverige sålt ut så mycket som möjligt av sin nationella kultur och självständighet nu söker göra denna dag till en svensk motsvarighet till normännens 17 maj.

Men normännen firar minnet av sin nationella frigörelse från (danskar och) svenskar och fortsätter att slå vakt om den så gott det går för ett land som ändå i sista hand regeras av samma krämarklass som den som styr här. Den sjuttonde maj rymmer alltså fortfarande element av nationaldemokratiskt uppror. De som vill göra den sjätte juni till helgdag i Sverige tycks däremot huvudsakligen vara besjälade av lusten att för alltid tränga ut arbetarklassens egen förhatliga helgdag 1 maj från listan på lediga dagar. Detta torde inte vara tillräckligt för att framkalla någon nationell yra av norskt slag, annat än i högst begränsade kretsar. 

Norrmän är grymma på att slåss. Mot en ogästvänlig natur, mot gnidna handelsmän och köpmän i söder- och västerled som inte frivilligt ville låta sig berövas sina tillgångar, mot överhöga grannfolk, mot nazister så länge det gick. Numera mest på idrottsarenorna. Där tycks de trots snarlik genuppsättning märkligt resistenta mot det som ständigt drabbar våra svenska olympier: Motvind, Motlut, Mjölksyra och Motståndare.

Som litteraturland ligger man traditionellt väl framme. Fast norsk filmproduktion har länge varit i klass med Sveriges då denna var som sämst, vilket inte säger litet. Nu har det blivit ändring på det. Två av de mest sevärda filmerna på svenska biografer just nu kommer från Norge och har börjat sina internationella segertåg. Nämligen:

1.  Heftig og Begeistret

(Häftig och begeistrad), en fulltidsdokumentär av Knut Erik Jensen, saknar på pappret alla de egenskaper som anses känneteckna en publikfilm: skådespelare, handling och dramatik. Den skildrar helt enkelt ett trettiotal män mellan 30 och 97 år som lever på den förfallna fiskindustriorten Berlevåg (där en gång storfilmen Babettes gästabud spelades in f.ö.) långt uppåt norr på den norska atlantkusten, omgiven av en natur som är bättre lämpad som vykortsmotiv än som livsmiljö och underkastad ett ekonomiskt klimat som perfekt matchar denna kärva natur. I Berlevåg lever man numera mest på ålders- och sjukpension och på arbetslöshetsunderstöd. Brist på damer är det gott om, fast man kan ju alltid drömma om dem och se dem på TV. Fast frågan är om ens TV-sändningarna når fram, annat än möjligen per satellit.

Sedan 1917 sjunger man i manskör i Berlevåg. Einar, 87, andretenoren, har varit med sedan 1935 och hans storebror nästan lika länge. Det enda sätt varpå man tycks lämna kören är med fötterna före. Einar har följt minst två köruppsättningar till kyrkogården. Dirigenten, den demoniske Odd, som i ungdomen var ”en riktig satyr”, sitter i rullstol och kedjeröker. Berlevågskören sjunger i alla väder och sammanhang; på begravningar, i frikyrkokapellen, på invigningar, avslutningar och årsmöten. Man sjunger ”Tryggare kan ingen vara”, ”Små nära ting” av Pröysen och ”Till Österland vill jag fara”.  Och sången är god nok. Man repeterar varje vecka i ur och skur, lagar fisketunge och kokar svagt kaffe och har det koselig. Och berättar ostört om sina liv, drömmar och förhoppningar för kameran.

Så far man till Murmansk på turné. Körens egen frustrerade rysskommunist, med samma frisyr och skägg som hos den Marx han har på väggen, gråter av förtvivlan och rörelse vid mötet med det gamla moderlandet, eftersom han, till skillnad från de andra, inte bara ser vad som är, utan vad som varit och framför allt vad som skulle ha kunnat bli. På hotellet samlas fnasken som flugor kring ett sockerbruk. Gamle Einar blir tagen på ballen och vet inte vart han skall ta vägen.

Snälla ryssar tar kören till sin famn och för första gången får man skriva autografer.

Det är Torsk på Tallinn fast i motsatt klassperspektiv.

Filmen är en hyllning till den norske Mannen, dvs. till det mänskliga hos honom, till den norska landsbygden och det norska folkets förmåga att kunna stå emot såväl meteorologiska som ekonomiska vidrigheter med obruten tåga och fantasi. Regissören har litat på sitt folk, och de sviker honom inte.

Nu är Berlevågskören världskändis, tack vara filmen. Den har redan gjort turné till New York och en andra film görs om dess öden. Berlevåg har hamnat på världskartan, och turistnäringen blomstrar. Inte minst, sägs det, är kvinnoinslaget stort bland de tillresande. Det är naturligtvis välförtjänt och roligt, även om man kan befara att det blir början på slutet för Berlevågsandan. Ty med det s.k. genuint folkliga är det som med mörkret – då man tänder lyset för att närmare skärskåda det tenderar det att försvinna. Det förvandlas lätt till manér, som t ex  har skett med den brittiska arbetarklassfilmen. Jämför t ex denna film med Brassed off!

Låt oss bara hoppas att filmen om körsångarna i Berlevåg dessförinnan hinner inspirera så många människor som möjligt till att snarast börja gräva och bygga där de står, även om det skulle vara på tundran!

 

2. Elling  

i regi av Petter Naess, efter en roman av Ingvar Ambjörnsen.

Denna  Oscarnominerade komedi har blivit Norges genom tiderna största publiksuccé.

Filmens titelroll och hjälte är en kronisk ångestneurotiker i fyrtioårsåldern, som bott hemma hos mor tills hon dog. Modern har skött det praktiska, dvs. det mesta, och Elling har aldrig behövt lämna lägenheten, förrän polis och socialtjänst kom och hämtade honom till hospitalet. I gengäld har Elling skött det ideologiska. Elling är en läsekarl och det enda han har i sin makt är ordet. Det finns inte en galenskap, fobi eller vanföreställning som han inte skaffat sig vältaliga och logiskt oantastliga argument för att bibehålla.  

För Elling har alltid arbetarrörelsen och Det Norske Arbeiderparti representerat den ordning och trygghet som han själv är så markant oförmögen att på det privata planet uppnå utan att avskärma sig från omvärlden och ritualisera sin tillvaro. Gro Harlem Brundtland har för honom på ett lyckligt sätt förenat social ingenjörs- och läkekonst. Hon är madonnan i hans husaltare.

Men nu är mor död, Gro Harlem och den sociala ordning hon representerat har abdikerat.

På hospitalet får Elling dela rum med Nils Bjarne, en två meter lång orangutang till karl vars intellektuella färdigheter inskränker sig till att stava sig fram i de porrtidskrifter i vilka han vid mogen ålder tillägnat sig läskonsten. Varför Nils Bjarne hamnat på hospitalet är något oklart – han är betydligt bättre praktiskt skickad än Elling, kan gå i affärer och reparera allt som är trasigt. Och till att lyfta och bära omkring nästan vad som helst. Snäll är han. Men han har svårt att formulera meningar längre än fem ord och har haft en svår uppväxt, så han har kanske varit lite våldsam. Fruntimmer är det enda Nils Bjarne tänker på, eller snarast samlag med sådana. Nils Bjarne grämer sig oerhört över att snart bli fyrtio år utan att någonsin ha ”pult”.  Elling, vars erfarenhet av kvinnor i realiteten torde ha inskränkt sig till moderns ömma omsorger, hävdar å sin sida att samlag är ”overreklamert”. Han skaffar sig ändock snart idolstatus i Nils Bjarnes ögon genom saftiga redogörelser för de påhittade erfarenheter han gjort på de sju havens alla glädjehus och som skall ha gjort honom så blaserad. Nils Bjarnes entusiasm över dessa pornografiska skildringar dämpas endast marginellt då han görs medveten om att de snarare är ett utflöde av Ellings poetiska ådra och beläsenhet än av hans livserfarenhet.

Efter några år placeras Elling och Nils Bjarne i Oslo i integrerat boende och skall sköta sitt eget liv med en principfast socialassistent som enda livlina. Nils Bjarne träffar Reidunn, som jobbar i Landstingets tvätteri och är höggradigt med barn med en numera förlupen spansk sjöman. Ljuv musik uppstår och då det äntligen bär till måste han låna rena kalsonger av Elling.

Elling överkommer en del av sina fobier och inser att han egentligen är poet. Denna identitet ger honom all rätt att uppträda så excentriskt som han brukar och bli berömd på kuppen. Fast än så länge under pseudonym.

På ytan är Elling således en oändligt rar, rolig och rörande må-gottfilm på norska. Har inte läst romanunderlaget, men det skulle inte förvåna om filmen har en mera tveksam politisk undertext. Om Elling nämligen skall representera något mer än sin egen neurotiska person – är då månne hans väg från den biologiska hönsmannan, via Gro Harlems sociala kuvös ut i det svåra men tillfredsställande fria livet i Oslo en metafor som vill övertyga oss om att den utveckling det norska, såväl som det svenska folket (med alltför flera) tvingats genomgå under de senaste decennierna varit en lycklig utveckling från ängsligt socialt förmynderi till personlig frihet och personligt ansvar?

I så fall vore det att applådera ett liktåg.

Ty man får inte glömma att den nyliberala frigörelse till ansvar det handlar om i nio fall av tio i praktiken inneburit att de som skulle ha orkat har frigjort sig från det ansvar som i stället lagts på dem som inte riktigt orkar. Solskenshistorier som den om Elling och Nils Bjarne är snarare undantag än regel.

Den som utger undantag för att vara regel är en lögnare.

Och/eller poet, som Elling.

Tillbaka