Tillbaka

Alienation och lönnmord som underhållning

Just nu kan vi på biograferna se en bra film om en alienerad  yrkesmördare i knipa.

Inte så att han som så många andra hotas av en sviktande efterfrågan. Nog finns det en marknad för professionella mördare. I ett privatkapitalistiskt samhälle med etablerat statligt våldsmonopol och där arbetskraft som allt annat köps och säljs finns det alltid en marknad för en yrkesmördare. Visst är nattväktarstaten en mycket praktisk institution. Men därutöver finns det en rad situationer där lagen inte räcker till för att skydda privata intressen. Vid indrivandet av skulder som uppstått vid illegalt spel, för att bevaka återbetalningen av lån i svarta pengar, för att skydda ekonomiska revir mot otillbörliga intrång t ex. I denna sektor kan inga fångar tas, här gäller kropps- och dödsstraff. Det är hårt men rättvist, eller åtminstone hårt.

Statligt våldsmonopol kan liknas vid en skördetröska (har ni någonsin tänkt på det?) Skördetröskan var ett enormt teknologiskt framsteg. Men ibland kan en skära eller kanttrimmare nå dit en skördetröska ej kommer åt. Endast den som motsätter sig all svart ekonomi och helhjärtat ställer sig på samhällets sida mot den private egendomsägaren kan förneka att privatvåld, inklusive yrkesmördare behövs - som ett komplement till statens. Och utan svart ekonomi stannar världen. Vem vill väl det?

Förresten, vad innebär det att mörda? Det är ju inte bara så enkelt som att man med flit tar död på en medmänniska. Det skulle ju göra varje soldat till en mördare, och inte ens Jesus Kristus hade några moraliska invändningar mot yrkessoldatens hantverk så länge han nöjde sig med att slå ihjäl folk och inte rörde deras egendom. (”Låten eder nöja med eder sold”).

Och varje verkställare av dödsstraff.

Nej, att mörda är att med flit  ta någon av daga utan sanktion från staten.

Till den som finner någon bättre hållbar definition på mord skall jag oavkortat donera arvodet för denna krönika.

Under merparten av vår egen historia - och fortfarande i en rad andra kulturer, där statens våldsmonopol inte etablerats så fast som hos oss - var det stundom inte bara en rättighet, utan fastmer en moralisk plikt, att slå ihjäl folk. Och folk gjorde sin plikt, då som nu. I 1400-talets Sverige, med en befolkning på en femtondel (?) av dagens, dräptes årligen 80 gånger fler människor än i dag, då vi så mycket oroar oss över våldet i samhället. Den släkt/individ som inte utförde sin pliktenliga blodshämnd blev hjälplös och kunde knappast räkna med att överleva och fortplanta sig. Nattsömnen var dålig, inte hos den som lyckats, utan hos den som misslyckats med att slå ihjäl, ty samvetet är en social funktion.

Det var och är  således knappast människors blodtörst som framkallat blodshämnd och yrkesmord. Det var tvärtom. Blodshämndens och privatmördandets institutioner premierar en viss människotyp . Också vårt moderna privatkapitalistiska marknadssamhälle premierar, framkallar och för till samhällets ledning en mycket speciell människotyp - den tomma, egocentrerade, rotlöse, amoraliske psykopaten, en vad engelsmännen skulle kalla blank personlighet.

Blank är lustigt nog också vad huvudpersonen heter i George Armitages nya film ”Grosse Pointe Blank”.

Martin Blank  (spelas av John Cusack) är en f.d. statsanställd hit-man (alltså per definition egentligen ingen mördare), en CIA-man, som likt så många andra satsat på sig själv och som därför privatiserat sig till yrkesmördare vid nittiotalets början. Han har ett visst perspektiv på sin blodiga verksamhet och har därför svårt att fatta den schizofrena lätthet varmed  genomsnittsamerikanen gör distinktionen mellan statligt och privat våld: ty ”Stater är ju bara PR numera”.

Men Martin är också en vanlig amerikansk människa med mänskliga drifter och behov, och han vill bli sedd såsom sådan, ty

”Jag anser inte att en människa nödvändigtvis är vad hon försörjer sig på”.

Och det har ju Martin alldeles rätt i.

Det är i själva verket en av poängerna med ett samhälle baserat på varuproduktion och lönarbete. Människans arbetskraft är där en abstrakt storhet som inte är bunden till en speciell egenskap eller färdighet. Den kan/måste manifestera sig på ena eller andra sättet alltefter marknadens behov. Marknadens effektiva efterfrågan, inte du själv, bestämmer också om din verksamhet är nyttig, dvs socialt berättigad, eller inte. Vad som däremot är legalt bestämmer folkrepresentationen - inom de ramar som kapitalet anger.

Vad vi till äventyrs äger av individualitet, personlighet, andligt liv får finna sitt utlopp utanför det samhälleliga arbetets sfär. Vad vi äger av moraliskt liv har också hamnat i denna restpost, tillsammans med kärlekslivet.  Film och litteratur tröttnar aldrig på att avhandla dessa ämnen.. Vi inbillas att det finns en ”autentisk”  - äkta och oförstörd- botten i oss, och att vårt sociala jag är ett utanverk., ett skal.  Till slut kanske vi till och med tror på det. Det mår vi väl av, ty det får oss att känna oss som individer.

Populärkulturen, inte minst filmen,  älskar att gång på gång visa hur det sociala skalet krossas och hur det ”äkta” kommer i dagen. Oftast och på bio lämpligen i ett kärleksförhållande.

På sextiotalet skulle man ha ansett att Martin Blank exemplifierar den yttersta konsekvensen av alienationen. Från honom har tagits allt. Far är ihjälsupen och mor på institution. Hemmet har blivit snabbköp :

 ”Man kan inte komma hem dit, men man kan shoppa där”.

Det samhällsintresse, i vilket han trodde sig slå ihjäl folk, har avslöjats som PR för någonting annat, han vet bara inte vad. Han har lika svårt att motivera sin existens som en gång mannen utan ID-handling i Martin Ljungsketchen:

 ” Nej, nej, jag är ingen psykopat. Psykopater mördar utan skäl. Jag gör det för pengar ...... nej, det blev visst fel det också???”.

Han försöker intala sig att hans verksamhet sker i enlighet med vissa moraliska principer - de som han mördar måste ha gjort något fult eftersom han fått i uppdrag att mörda dem. Därför värjer han sig mot branschkollegornas påtryckningar att bilda fackförening för att skapa bättre arbetsvillkor för yrkesmördare. Det hade ju varit att helt anamma marknadstänkandet och släppa kontakten med det autentiska inom sig. Denna missanpassning leder till professionella och psykologiska konflikter och på sikt till att hans skal krossas.

Det senare sker då Martin Blank efter tio år återförenas med sin collegeklass, däribland den dam som han övergett, men som han drömmer om.

Liksom han själv är merparten av klassen entreprenörer på marknaden. Egentligen är de också ganska alienerade. Det är en öppen fråga om de uppfattar att han talar sanning då han berättar vad han själv försörjer sig på. Egentligen bryr de sig inte, bara han är proper och trevlig. Dessutom har man ju träffats för att minnas varandra som man var.

Nu är denna ovanligt klyftiga film en komedi (åtminstone till formen), närmare bestämt en genreparodi. En komedi skall ha ett lyckligt slut, också för en hyrd mördare.  Javisst, Martin lägger ner sin verksamhet efter en operamässig massaker på ett antal mördarkollegor som till skillnad från honom definitivt klippt kontakten med sitt autentiska jag, och därför förtjänar att döden dö. Hans gamla flamma tar honom till nåder.

Man har invänt att detta är ett påklistrat slut. Inte kan man förlåta en hyrd mördare just like that, låta honom bli lycklig och fara i väg med sin girlfriend i en cabriolet med håret fladdrande i vinden? Jo, det kan man visst det. Martin tror ju att han innerst inne är en god människa. Så det är bara att köra alienationsvalsen ett varv till, med nya och fräscha livslögner och nya förbehåll. Tack och lov slipper vi se denna trista fortsättning.  Filmtextens sista ord är ”acceptera”.  Förmodligen är även detta ironiskt menat.

Om så inte är fallet har jag överskattat filmen och ber om ursäkt.