Tillbaka

 

Bröderna Grimm

 

 

Utan bröderna Grimm, Jacob (1785–1863) och Wilhelm (1786–1859), hade vi säkert, ändå så småningom lärt känna berättelsen om den styvmoderligt behandlade Askungen - åtminstone via Disney. I en eller annan form hade vi fått höra skrönan om den sömniga Törnrosa och den Lättlurade Rödluvan. Liksom om Snövit (och hennes småvuxna kavaljerer), den långhåriga Rapunzel, Hans, Greta och pepparkakshuset och ett otal andra historier.

Bröderna trodde förstås inte på sagor, mer än vi, och Disney, gör det. Bröderna Grimm samlade där emot folksagor från stora delar av Europa – och de spårade ibland berättelserna ännu längre bort i tid och rum. De må ha varit en del av den tyska romantiken. De inspirerades av rättshistorikern Savigny och representanter för den tyska romantiken och nationalismen. Men framför allt var de barn av upplysningen, där Johann Gottfried Herder hade varit den stora inspirationskällan. I sin tur gav de impulser såväl till t ex svenska folklivsforskare och sagosamlare som George Stephens (Husebyfrökens farfar), G O Hyltén-Cavallius, Anders Fryxell och Arthur Hazelius. Och till Disney, förstås.

Bröderna Grimm diktade veterligen inga egna sagor, de översatte dem vid behov, gav dem deras litterära form och sände dem till trycket i ständigt nya upplagor. Vid behov avlusade bröderna i senare upplagor de folkliga berättelserna från allt härligt snusk. Ty det var inte bara över England, som drottning Victoria så småningom skulle kasta sin rundnätta skugga, för att småningom ersättas av - Disneys.

Bröderna började tidigt i sin karriär, då deras tyska hemland Hannover, befann sig under Napoleons välde, att ge ut sagosamlingen Kinder- und Hausmärchen. Den blev oerhört populär och översattes till många språk, stundom med vackra illustrationer av lillebror Ludwig Emil Grimm. Den utgör ännu levande litteratur.

Grimmbröderna var dock framför allt spränglärda språkvetenskapsmän och folkminnesforskare, inga sagofarbröder. Jacob var 1808–16 verksam som jurist, bibliotekarie och diplomat. Han blev en av de stora portalgestalterna i den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapen och publicerade studier av äldre germanska lagar och rättsidéer. Även Wilhelm utgav äldre tyska texter. Från 1830 verkade bröderna som professorer och bibliotekarier i Göttingen. På grund av sin liberala politik, och sina demokratiska böjelser, tvingades de att lämna det återupprättade Hannover och Göttingen 1837. Från 1840 till sin död verkade de i Berlin som medlemmar av den tyska vetenskapsakademin.

Men Terry Gilliams senaste (fullbordade) film, Bröderna Grimm, handlar, trots att dess titel skulle ha fått oss att tro det, inte i störande grad om de verkliga historiska gestalterna. Ej heller om det ockuperade Hannover under Napoleonkrigen, eller om det tyska enandet eller dess alltför långa väg till folkvälde, som utgör den fond, mot vilken Gilliam låter de vid pass 20-åriga brödernas filmiska äventyr utspelas.

Gilliam är ändå, i likhet med en gång kollegor från Monthy Pythontiden, närmast besatt av historien, i synnerhet den gamla världens.  Hans filmer Baron Münchausens äventyr (1988),The Meaning of Life (Meningen med livet) (1983), Time Bandits (1981), Jabberwocky (Stackars Dennis) (1977), Monty Python and the Holy Grail (Livet är Python) (1975) är bara exempel på detta. Han är sedan slutet av sextiotalet, bl.a. av hedervärda politiska skäl, utvandrad från USA till Europa. Sedan många år återvänder han numera i huvudsak till sitt hemland för att vigga pengar till sina planerade filmprojekt. Något som med tiden blivit ganska knepigt, eftersom hans filmer ofta havererar.

Gilliam var, långt innan det blev fashionabelt, på sitt sätt redan en postmodern filmmakare. Han kanske rentav är förmodern, med förebilder som Méliès (1861-1938), den professionelle magikern, som blev en av den tidiga filmens pionjärer? Å andra sidan hävdar han, liksom så många, att det var Kubricks Ärans väg (1957), som en gång väckte hans politiska medvetande och fick honom att inse ”vad man kan göra med en film”, dock utan att hittills göra detsamma. Hur som helst, trivs Gilliam i sina filmer bäst i fantasins och sagans land, och, med få undantag, i historiska miljöer.

Åter till Grimmfilmen: Bröderna Grimm har i filmen för handlingens skull försetts med var sin livsåskådning: Wilhelm står från början för vetenskap, skepticism, kroppslighet och saklighet (som Frankrike). Jacob står framför allt för visioner, svärmeri och fantasi (som Tyskland). Dock inte mera uttalat, än att han tillsammans brodern ambulerar runt som professionell häxutdrivare på landsbygden i västra Tyskland under Napoleontidens franska ockupation. För säkerhets skull har bröderna några talangfulla, men underbetalda, medhjälpare. Dessa ser till att det finns något att driva ut med hjälp av smink, lämplig kostymering och diverse hemskheter, ungefär som det brukar gå till i dagens skräckfilmer.

Svårigheterna började då fransmännen fick kläm på att bröderna for omkring i byarna och visserligen utsläckte, men

framför allt uppväckte, vidskepelse bland allmogen. Och en orolig allmoge kan ju ta sig för lite vad som helst? Ockupanterna gav därför nu bröderna ett uppdrag, som de inte kunde tacka nej till, vid äventyr att de annars skulle fysiljeras. Man skulle bege sig till byn Marbaden, för att stilla ortsbefolkningens oro och vrede över tio mystiska försvinnanden i den närbelägna skogen bland byns unga flickor. Bl.a. hade en tös, iklädd röd huva, på väg till sin sjuka mormor, och lilla Gretchen, som trots att hon åtföljdes av sin bror Hans, försvunnit.

Filmen glider här över från en fiktiv historisk berättelse, vars möjliga äkthet verkade ha garanterats av noggrant angivna tider, platser och huvudpersoner. Den förvandlas nu till en sent hopkommen Grimmsaga, där bröderna konfronteras av något ingen av dem på allvar befarat behöva uppleva: Från och med nu måste våra hjältar nämligen slåss på flera fronter. Dels mot den genuint animerade trollskogen och dess onda väsen, som kräver sin tull i jungfrublod.  Dels med den egna skepticismen, för att inte säga verklighetssinnet. Då dessa inre fiender besegrats, så möter bröderna en mera formidabel motståndare, i form av den franska revolutionen, dess moderna vetenskapliga idéer, dess avsky mot vidskepelse  och eldkraften hos dess överlägsna armé.

Eftersom det här rör sig om en saga, kan det bara sluta på ett sätt. Den upplysta franska armén står maktlös, och dess grymme, men i samma mån upplyste, general Delatombe går ett gruvligt öde till mötes. Folket får behålla sin omoderna vidskepelse, sedan alla dess tråkiga konsekvenser eliminerats. De bortrövade jungfrurna återställes. Bröderna Grimm går miste om sin gemensamma hjärtas dam, men erövrar i gengäld en högre form av romantik, den tyska. Och för säkerhets skull meddelas vi vid filmens slut att det vi just har fått se redan från början har varit en saga. Om Gilliam verkligen står fast vid denna tredje version beträffande filmens förhållande till verkligheten så får vi hoppas, att det är den som gäller.

Liksom förr (t ex i filmen om sökandet efter Graalen, om det dystopiska Brazil, filmen om Livets Mening, Baron Münchausen, Time Bandits och den havererade Don Quijote) handlar det nu återigen om s k berättelser i berättelsen. Det handlar om drömmar, och, fast i mindre utsträckning, om uppvaknanden. Gilliams filmer tycks, liksom han själv, och stundom livet självt, obekymrade om vilken genre de hör hemma i.

En klok, modern, person har sagt att cykeln är den sista maskin som de flesta av oss egentligen begriper sig på. För Gilliams del kunde den tekniska utvecklingen gärna ha fått avslutas med den industriella revolutionen med dess kugghjul, hävstänger och transmissionsremmar, varav många av hans filmrutor uppfylls. Vilket inte hindrar honom från att åskådliggöra sina drömda eller förflutna idealtillstånd med hjälp av dataanimationer och specialeffekter en masse. För honom är själva rationalismen huvudfienden, med dess vetenskaplighet, dess teknologi, för att inte tala om dess byråkrati. Ty Gilliam lämnar inte något åt slumpen – han tycks gärna för säkerhets skull, tillsammans med det moderna badvattnet, även slänga ut eventuella kvarvarande barn.