Tillbaka

Hillbillies – inte alltid så roligt som det låter?

Under det senaste månaderna har vi i Sverige sett åtminstone tre prisbelönta spelfilmer, där flickor från undre underklassen mot vidriga odds har övervunnit en ogin, merendels maskulin, omgivning och därmed sig själva. Alla tre har regisserats av och /eller baserats på manus, författade av kvinnor.  På sätt och vis liknar dessa  seriösa och socialt medvetna filmer den - ofta självbiografiska - arbetarlitteraturen från förra seklets Sverige, fast anslaget här delvis är mindre socialt och politiskt och mera feministiskt och psykologiskt. Debra Graniks aktuella film Winter´s Bone (ung.Vintergåva) efter en roman av Daniel Woodrell hör definitivt till samma genre. Här skildras ett dramatiskt skede i en Orzarkfamiljs liv i södra Missouri i USA, där åter en modig ung flicka är huvudperson och hjältinna.

De flesta av oss är väl bekanta med seriefiguren Tjalle Tvärvigg?  Hillbillies  d v s "bergsfolk", är ett öknamn som i U S A används om "white trash"-folk som ännu bor i avlägsna, lantliga bergsområden, inte minst i de skogsklädda Appalacher- och Orzarkbergen. I Sverige hade vi  liknande underklassiga skikt, som inte platsade i bondesamhället, men som försökte överleva i skogen. De var illa sedda och levde långt från bondbyarna och dess lagar. Den bildade den tidens samhälles "informella sektor", som en del romantiskt lagda människor i den sk gröna vågen sedan 70-talet i vissa stycken sökt efterlikna. Därmed  i olyckliga fall endast bekräftande Marx´ påstående om att historiska tragedier kan återuppträda, fast då ibland som fars .

Om att företeelsen är ganska gammal vittnar ovanbemälda seriefigur, vars amerikanska förlaga, Snuffy Smith, började tecknas 1919. Den typiske litteräre bergsbon, som nog i vissa avseenden även har inspirerat Åsa-Nisses författare, har ett ofördelaktigt, inavlat utseende, spelar banjo (se: Den sista färden) lever på hembränning och tjuvjakt, på att lura sheriffen och smita från skatt, även om han/hon delvis försörjer sig som tillfällighetsarbetare i jordbruket eller i servicesektorn.  Men de senaste decennierna, med ökad dominans för stora företag inom industri, handel, skogs- och jordbruk har gjort tillvaron än mera besvärlig, och bergfolkets traditionellt mycket höga arbetslöshet än högre. Ozark och Appalacherna har därför på senare decennier tjänat som rekryteringsfält för US Army.

Familjer i dessa områden har levt i "utanförskap" som bergsbor i många generationer. De har utvecklat egna traditioner, egen musik och normer, där, som ofta i subkulturer, den utvidgade familjen och släktband spelar stor roll. Banden till samhället utanför är svagare, och den ömsesidiga misstron mellan detta  och bergsborna är desto större. Under de senaste två decennierna har läget för hillbilles i Ozark därtill ytterligare förvärrats, genom att narkotikan fått fäste där, såväl vad gäller tillverkning som ett utbrett eget bruk av produkterna.

I Graniks film gäller det framför allt metamfetamin, "crank", ett i lyckade fall vitt, kristalliniskt pulver. Denna potenta, centralstimulerande drog har ur tillverkarens synpunkt den fördelen att den kan tillverkas på lokalt tillgängliga produkter genom en relativt enkel kokningsprocedur. Denna har tyvärr nackdelen att den riskerar att förgifta producenten och/eller spränga honom i luften, genom att den explosiva gasen fosfin frisläppes vid 88 graders temperatur i koket.

Ree Dollys familj och större delen av hennes släkt är i Winter´s Bone involverad i produktion och distribution av crank. Ree är 17 år, men redan familjens överhuvud, ty modern är kroniskt apatisk och psykotisk, eller möjligen gravt dement - en känd biverkan av drogen. Ree sköter rucklet de bor i och tar hand om 2 småsyskon, eftersom pappan har en 10-årig knarkdom hängande över sig. Ree förmodar till att börja med att han håller sig undan sedan han, troligen med hjälp av den knarkfirma han tillhört, blivit frisläppt mot borgen - sedan han satt huset med vidhängande skog i pant hos Thump Milton, firmans huvudman.

När Rees pappa inte dyker upp inför rätta blir konsekvensen att domstolen behåller sina borgenspengar, Thump Milton tar Rees hus och skog och att hennes familj blir vräkt. Om Ree vill rädda huset och familjen måste hon antingen finna sin far levande, och få honom inför rätta - eller bevisa för myndigheterna att han är död, varvid också borgenssumman och huset skulle räddas för henne.

Den som tidigare sett amerikanska gangsterfilmer anar snart, att kedjans chef har löst ut pappan för att tysta honom för gott - en av de möjligheter som skapas av borgensförfarandet i anglosaxiska länder. Att så verkligen skett visas så småningom, ty den lokale sheriffen hade tjallat för firman om att pappan stod i begrepp att samarbeta med myndigheterna i utredningen. Detta skulle ha äventyrat hela den lokala knarkhanteringen. Att ta fram pappan död eller levande hade varit ett hot mot släktens och subkulturens överlevnad, ty inte ens i Ozark är det legalt att mörda tjallare, även om sheriffen tycks stå på lönelistan.

Det finns de som skulle anse att folk, som t ex de laglösa, crankkokande hillbillies i Ozarkbergen, saknar moralbegrepp. Men det förhåller sig tvärtom. Den kultur som saknar respekt för lagen måste i stället överleva med hjälp av en rigid, lokalsamhällelig moral, som predikar underkastelse under ledningen, lojalitet, sammanhållning och framför allt vad maffian brukar kalla omerta, d v s att man utåt, mot omgivningens institutioner, till varje pris måste hålla käft. I grunden är det samma lag som söker hindra den privat butikanställde att tala om för pressen att butikchefen fibblar med köttfärsen. Fast den undre världen har ingen fingraderad straffskala för överträdelser mot omerta. Där kan man i sådana fall inte bötfälla folk eller sätta dem i fängelse, inte landsförvisa dem. Man måste därför slå – ev. ihjäl - dem. Det är inget personligt, inget utslag av psykopatisk brist på empati om så sker - det gäller företaget och subsamhällets överlevnad. Det fostrar folk till hårdhet - men kanske inte mera än vad som krävs i en reguljär armé av den officer som skickar ut soldater till en säker död, eller måste skjuta dem om de vägrar.

Att som Ree gjorde, gå omkring att söka sanningen om vad eller vem, som eliminerat en lösmynt medlem av hennes kärnfamilj blir ett hot, precis som den lösmynte själv var det. Om hon ansåg att priset för hennes tystnad kunde bli väl högt måste man göra priset för att bryta den desto högre, genom att misshandla henne och vid behov slå ihjäl henne.  Ree trotsar ändå sin släkt och tystnadskulturen. Hon lyckas till slut beveka, först släktens kvinnor och sedan sin cranksnortande farbror, att rädda hennes allt mindre kärnfamilj på ett makabert men fyndigt sätt, utan att firmans verksamhet rubbas, i varje fall inte på kortare sikt.

I den mån Winters Bone tar ställning för något är det egentligen för vad som i USA-filmer brukar kallas family values. Att subsamhällen som Ree's och crankkokande familjeföretag får existera på marginalen i världens rikaste land ifrågasätts inte, varken av hjältinnan eller filmen, även om regissören, av intervjuer att döma, gör det. De flesta arbetslösa och fattiga börjar visserligen inte att använda eller koka crank eller gå på gatan, men frånvaron av moralism är ändå ett plus i filmen. Ty folk som beter sig illa har i allmänhet goda skäl för det.

Men att familjen och eventuellt feminin empati är det enda man kan lita på - ty så kan man tolka filmens budskap - är inte riktigt sant, och det pekar knappast framåt. Samma obrottsliga lojalitet mot kärnfamiljen leder oss nämligen att inte anmäla övergrepp, missbruk eller misshandel. Och att hjältinnan Ree inte förut försökt stoppa sin far, när han medverkat till att förgifta tusentals människor, däribland möjligen modern, är mycket mänskligt, men det har gjort henne till en del av USA:s många sociala problem, inte bidragit till deras lösning.