Tillbaka

Godheten

 

Sagolandet var ett slags dokumentärfilm av Jan Troell.

Den blev ganska omdebatterad 1988, då den hade premiär. Statsministern Ingvar Carlsson samt - postumt - Tage Erlander och Olof Palme medverkade med långa intervjuer. Jag är inte säker på att vare sig de intervjuade eller regissören var fullt medvetna om det, men på sätt och vis var filmen en liberalgrön uppgörelse med modernismen och den sociala ingenjörskonsten i dess realt existerande form - socialdemokratin.

I Troells film hade den amerikanske, Heideggerinfluerade psykologen Rollo May ersatt Marx som samhällsanalytiker. Om mat och ekonomi talades icke - samhällskritiken var en fråga om vantrivsel i kulturen, som Freud skulle ha sagt. Se gärna (om) den, för att förvissa er om att de talar sant, som påstår att ingen samtidskritik så snabbt blir otidsenlig som den som just för dagen ligger exakt i tiden!

Troell använde sig här, som ofta, med bilder eller metaforer från ett hotat natur och djurliv för att framföra sitt budskap - i detta fall ett litet reportage från brukshundsklubben för att åskådliggöra den "kollektivistiska" statens vision av den mönstergilla, domesticerade svensken. Den unge Reinfeldts manifest "Det sovande folket"  var 1993, om man så vill, en förlängning högerut av Troells budskap, minus det gröna.

I valet samma år gick SAP något tillbaka men Mp fick för en tid 20 nya mandat. Fast detta berodde nog mer på traumat av Tjernobylkatastrofen 1986 än på Troells film.

Ett kvartssekel senare kom en ny, svensk samhällskritisk dokumentär - det är ganska långt mellan sådana. Denna gång var det Stefan Jarl som filmade och Folkets Bio som distribuerade: Godheten.

Stefan Jarls film inleds med en voice-over av ett högstämt, ideologiskt Palmetal från 70-talet där talaren försöker dra skiljeliljen mellan ett egoistiskt och ett solidariskt samhälle och samtidigt avgränsa sig mot ev. revolutionärer. Fast några år senare deklarerade Palmes (dvs Feldts) ekonomer att Sverige eller Europa inte längre skulle ha råd med kollektivistiska ideologier, präglade av  solidaritet och drog upp linjerna för ett nytt program för partiet:

"Dagens problem är att socialdemokratin måste bryta med många traditionella medel, t ex "satsning på offentlig sektor" - för att kunna hålla fast vid de traditionella målen som full sysselsättning och jämlik fördelning av välfärden. De traditionella medlen var riktiga i går, idag är de uttömda....

I klartext betyder detta, tyvärr, bl a att man måste skära i utbyggnadstakten för vård, barnomsorg och utbildning, samt att man måste kraftigt skära ned några av de större transfereringssystemen...". (Arbetet 1981. Några år efteråt var även denna tidning  ned- och bortskuren).

Detta skulle inte visa sig vara några överord  -  de kommande nedskärningarna av pensioner och arbetslöshetsersättning nämndes inte. Privatiseringarna inom  alla  offentliga verksamheter var ännu en våt dröm hos de mest rabiata  borgerliga utopisterna.

Omläggningen av skattesystemet skedde 1981 och 1990. Uppgivandet av den fulla sysselsättningen till förmån för inflationsbekämpning skedde 1982. Novemberrevolutionen 1985 släppte bankernas utlåning fri. Palme sköts 1986. Ingvar Carlsson satsade 1994 sin egen och 16 fackförbudsordförandes heder för att övertyga oss att vi måste gå med i EU  - som han för sina valmän presenterade som ett väsentligen socialdemokratiskt projekt.

Medan Troell gisslade socialdemokratins s k starka samhälle (vid den tiden hade många medborgare av historiska skäl fortfarande svårt att skilja mellan Konsum, socialbyrå, socialnämnd, och socialdemokrati) presenterar Jarl nu, efter 35 års oavbruten kontrarevolution, ett post-välfärdssamhälle. Borgerliga regeringspartier hade efterhand flyttat fram positionerna, medan socialdemokratiska regimer befäst och ytterligare skärpt kapitalets övertag. SAP:s nuvarande ledning  deklarerar att den  inte ser någon skillnad på vänster och höger i politiken. Tyvärr börjar vi inse att den är uppriktig beträffande vad den inte ser.

Efter 20 år i EU är andra ekonomiska produktionssätt än profitdrivna de facto förbjudna. I hård konkurrens har Sverige intagit tätplatsen bland de OECD-länder där under senare år den ekonomiska ojämlikheten har gjort störst framsteg , bl a annat genom  försämrade arbetslöshets- och sjukersättningar och genom upprepade jobbskatteavdrag. Kapitalisterna behöver numera inte längre propagera för en ekonomiskt välgörande "ökad lönespridning" - det räcker med att arbetarrörelsen accepterar ett ökat inslag av individuella löneförhandlingar, karriärtjänster och att "för sysselsättningens skull" införa ungdomslöner - samt en ökad mängd av svart och/eller oorganiserad arbetskraft.

Inga levade eller döda SAP-toppar intervjuades i Jarls film. Varken vår moderata regeringschef eller hans uppdragsvidare inom finans- och bankväsen syntes till i filmen. Den svenska naturen spelar en roll även i Jarls film - men har nu reducerats till stillbilder i pauserna för att åtminstone åskådliggöra vad Jarl anser vara naturens godhet och få oss att slappna av mellan framträdandena av kritiska ekonomer: Andreas Cervenka, Jacob Bursell, Mikael Nyberg, Stefan de Vylder samt de engelska, jämlikhetförespråkarna sociologerna Richard Wilkinson och Kate Picket.

De båda förstnämnda SvD-ekonomerna fungerar som trovärdiga kronvittnen mot nyliberalismen och förklarar samstämmigt att motiven för kapitalet att ge sig in utbildning, vård och omsorg inte handlar om att effektivisera dessa verksamheter eller att ge arbetande och konsumenter mera inflytande, utan uteslutande att som "utförare" skörda vinster från ett område, där man förut varit utestängd. Och att involverade riskkapitalister kan undvika att ta risker genom att stat och kommun garanterar profiten. Denna kan endast kan tillväxa genom nerskärningar i personal och kvalitet. SvD-ekonomerna vitsordar också Nybergs och de Wylders påpekanden, att statens bankgarantier givit ägarna relativt fria händer att spekulera med summor som tjugofallt överstiger det egna kapitalet vilket inte befrämjat försiktigheten.

Det är troligt att de analytiker som uppträder i filmen kan ha olika åsikter när det gäller att föreslå åtgärder mot detta nyliberala elände. Cervenkas och Bursells inlägg kan för all del tolkas liberalt - att staten bör sluta att ställa garantier för spararnas pengar och låta försäkringsbolagen själva sköta välfärdinrättningar i fri konkurrens som i ett rent försäkringssystem. Men man hoppas att dessa ekonomer, som fördomsfritt har studerat den svenska perestrojkan, för alltid har förlorat sin naivt prokapitalistiska oskuld.

Det nämns mycket sällan, men Europa och Sverige går, som redan Marx sade och Mikael Nyberg i grunden antyder, havande med socialismen. Vi betalar ett mycket högt pris för denna magnifika överburenhet. De många val som stundar  2014 gäller för inget deltagande riksdagsparti  dock  frågan om kapitalism eller socialism. Det är därför högst intressant att SVT  valt att betrakta Godheten som en "partsinlaga"  - trots att inget politiskt parti utpekas, gynnas eller missgynnas av dess budskap. Trots att man medproducerat vägrar SVT att sända filmen före höstens val. Man har uppenbarligen grubblat mycket över sin motivering för detta. Det kan ju inte handla om att en dokumentärfilm ett valår inte får ta ställning i någon av  de frågor, där något av de åtta riksdagspartierna yppat en åsikt ? Det måste alltså handla om man under ett valår i SVT inte oemotsagd får kritisera det kapitalistska systemet Ty filmen 

.. är såpass systemkritisk att man kan se den som en partsinlaga

 säger Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör på SVT. Godheten är enligt SVT

En dokumentär vi inte hittar en motsvarighet till, i form av en liknande film med motsatt viktning. Vi har ett krav på allsidighet i vårt uppdrag.

Frågan är dock huruvida ledningen i SVT skulle märka om en sådan öppet prokapitalistisk film verkligen dök upp. Det är nämligen med ideologi som med dålig andedräkt - den egna märker man aldrig.