Gladiator  

Sentimentalitet och brutalitet är två sidor av samma mynt.

Carl Gustaf Jung

 

Är det någon mer som känner sig lite fnissig då jag yttrar namnet på min gode vän

Cucus Magnificus  eller hans fru ....., Incontinentia?

Pontius Pilatus hotar sitt pretoriegarde i "Life of Brian"

 

Man trodde att den definitiva dödsstöten mot illustrerade romerska klassiker utdelats med Monty Pythons "Life of Brian", men så fungerar det tydligen inte. Nyligen har filmkonsten i kolossalprodukten Gladiator berikats med historien om den ädle romerske generalen Maximus och den elake kejsar Commodus.

 

Historisk version

Lucius Aelius Aurelius Commodus  var ende sonen till  det romerska imperiets kejsare Marcus Aurelius Antoninus Augustus då denne 59 år gammal avled  (av naturliga orsaker, ovanligt i detta jobb vid denna tid), sannolikt i Vindobona  (Wien) år 180. Pappa Marcus var en vissen typ, urbota konservativ och  besatt av en olycklig kärlek till droger, stoisk filosofi och juridik. Marcus Aurelius´ Meditationer, i synnerhet de delar där han inte under inflytande av sitt drogmissbruk förmedlar sina allra galnaste visioner, har tjänat som andlig föda åt generationer av europeisk överklass. Läs dem gärna, men låt er inte imponeras!

 Sista tre åren hade Lucius samregerat med pappan, och denne utnämnde honom före sin död till sin efterträdare och till envåldshärskare över ett imperium, baserat på latifundiejordbruk och slaveri, som omslöt hela Medelhavet och större delen av Västeuropa, dvs av den del av Världen som fanns, eller i varje fall räknades.

Sonen var inget ljushuvud, men att inte utse honom till sin efterträdare hade varit detsamma som att beordra hans avrättning , ty de olika rivaliserande jordägarfamiljerna i Rom var inte kända för att vara blödiga. Lucius antog som kejsare det ståtliga namnet Caesar Marcus Aurelius Commodus Antoninus Augustus, tack och lov kallad Commodus. Han slöt fred med Germanerna i norr, vilket ådrog honom senatens misshag (dvs den romerska överklassens), ty pappan, filosofen, hade vunnit deras behag genom att bedriva en expansionistisk politik runt de allt längre gränserna. Detta har sannolikt bidragit till att romerska historieskrivare, vilka i likhet med de moderna skriver vad som bäst lönar sig att skriva, har givit honom ett uselt eftermäle.

Något litet hjälpte han väl själv till: i historieböckerna betecknas hans regim som "grym, ondskefull och godtycklig" - fast de flesta av oss skulle nog betecknat majoriteten av Roms härskare med dessa epitet. Att han lät avrätta en hel skock senatorer år 182, då dessa tillsammans med hans syster Lucilla konspirerat mot tronen, var ju på intet sätt avvikande, ej heller att han lät lyncha ett par av sina försteministrar. Han tillhörde dock av allt att döma raden av Romerska kejsare som med åren blev alltmer vansinniga. Han ansåg att han egentligen var guden Herkules - det är ganska mänskligt i hans position - och uppträdde som gladiator på Roms arenor. Han döpte om Rom till Colonia Commodiana. Även här blir man, mot bakgrund av Roms tidigare historia, inte särskilt imponerad av hans excentriciteter - han gjorde t ex veterligen aldrig sin syster med barn, han brände aldrig Rom och han utsåg aldrig sin häst till senator. Men då han på hösten år 192 lät framträda klädd som gladiator på palatsets trappa och förklarade att han vid nyåret skulle utse sig själv till konsul med diktatorisk makt lät överklassen en proffsbrottare strypa honom. Och sedan bröt helvetet löst, dvs inbördeskriget. Och alla vet ju hur det sen gick för Romerska imperiet, fast ingen tycks vilja ta lärdom.

Som var och en förstår är ju detta en alltför färgstark biografi för att undgå ödet att bli actionfilm i Hollywood i regi av Ridley Scott, berömd för sin Blade Runner. Resultatet visas just nu på våra biografer. David Fanzoni har stöpt om historien ordentligt för att göra den smältbar för en modern amerikansk publik mellan 12 och 17 år. Vi får en

 

Hollywoodversion

 Kejsar Commodus var ingen idealisk  Hollywoodhjälte - alltså uppfinner vi en ny hjälte: Maximus - en otroligt tapper, hederlig och patriotisk romersk general som, likt alla tappra hollywoodgeneraler, mest längtar hem till lilla månskensjordbruk. Detta drivs i hans frånvaro av hans fagra hustru, hans åsna och hans drygt knähöge son, synbarligen utan hjälp av slavarbetskraft - en sannolikt vid denna tid helt unik prestation av en romersk generalshustru.

Commodus får kläm på att pappa Marcus Aurelius i hemlighet utsett Maximus att efter hans död leda Rom tillbaka till republikanskt styre (dvs annan, mera direkt, variant av en penning- och jordägarmakt). Han stryper därför raskt sin pappa och försöker avrätta Maximus, som har stort inflytande genom sin framgångsrika krigarkarriär, och utplåna hans familj. Han lyckas med det sistnämnda. Maximus undkommer däremot, säljs som slav till skumma araber i de afrikanska kolonierna, gör karriär som gladiator (dvs i dåtidens livsfarliga showbusiness, inte TV-ålderns med knäskydd och kuddslagsmål på såpade stänger) och tar sig sålunda till Rom för att hämnas på kejsaren. Han konspirerar med senator Gracchus (som fått låna namn av reformatorbröderna som levde 60 år tidigare) och med Commodus´ syster Lucilla som är så svag för honom att hon eventuellt åtta år tidigare blivit med barn på kuppen, det är något oklart.  Komplotten avslöjas i sista minuten och Commodus och Maximus möts slutligen man mot man på Colosseum. Kejsaren är dock inte galnare än att han dessförinnan, som varje klok matador, preparerat tjuren Maximus med ett på lite sikt dödligt hugg i ryggen.

Med uppbådande av sina sista krafter och till publikens (såväl Colosseums som Grands i Växjö) jubel dräper dock Maximus sin kejserlige antagonist och går därefter att återse sina avlidna kära på de elyséiska fälten.

 

Sålunda:

En historisk film säger självfallet alltid mer om den tid vari den skapats än om den tid den skildrar. Det ligger nära till hands för en samtida amerikansk åskådare att i stället för Rom läsa USA,  i stället för Senaten  de käbblande och korrupta "politikerna", i stället för kejsaren någon i raden av undermåliga presidenter, i stället för Roms lättledda pöbel amerikansk valboskap, i stället för "barbarerna"  Nordkorea, Irak eller Libyen eller muslimer (utom allierade sådana) - och i stället för den gode imperiepatrioten  Maximus  - ja vem? Oliver North? General Schwarzkopf?   Ingen ifrågasätter i filmen lojaliteten till Rom, till dess storhet eller imperium och behovet av att hålla barbarerna stångna, även om såväl Marcus Aurelius som general Maximus efter 21 års krigande börjar yppa en viss trötthet över att ständigt behöva sprida kultur och bevara världsfreden varhelst man dyker upp.

"Gladiator" är en korsning mellan Braveheart och Mad Max med en tragisk hjälte som efter att ha fått sin personliga omgivning utplånad  inte har något att förlora och desperat och kompromisslöst vandrar genom historien och politiken sökande efter hämnd.

Som vanligt tjänar hjältens personliga tragedi som legitimation för allt härligt våld han (dvs åskådaren) utsätter omgivningen för på sin väg mot katastrofen och upprättelsen. Och vi får vara med.

Kravet på hämnd framställs som en naturlig drift hos individen  och vi förväntas direkt känna igen oss i Mad Max, Braveheart eller Maximus. Men hämndlust är ingen primär, naturlig drift - hos djuren finns den t ex knappast. Att hämnas oförrätter mot sig själv och familjen är däremot en grundläggande social plikt i varje samhälle där centralmakten saknas eller har förlorat sin legitimitet - den släkt eller individ som försummar hämnden  blir då värnlös mot omgivningen. Är det så  vi upplever samhället idag och därför gottar oss i filmiska hämndhistorier?

Genom  det individuella perspektivet i hollywoodversionen av kejsar Commodus tid får vi ett förvrängt perspektiv på historien. Om Commodus i verkligheten av sin far hotats bli berövad arvet av kejsarvärdigheten  hade han  varit tvungen att döda honom - i rent självförsvar, inte som i filmen av individuell ondska eller personlig ambition. Som tillhörande en avsatt kejsarätt hade han annars inte överlevt natten. Om det funnits en illojal general som Maximus i verkligheten hade Commodus varit tvungen att döda honom. Och om han gjort det hade han varit tvungen att döda också hans familj. Grymheten låg då som nu i systemet - inte hos individerna. Och systemet - det romerska eller det amerikanska - står i filmen inte under debatt. Det är Commodus som i filmen  handlar efter normen snarare än Maximus - och i verkligheten  insåg Marcus Aurelius av allt att döma alternativen då han valde den av romerska historiker kritiserade åtgärden att, tvärtemot filmmanusets rekommendation, faktiskt utse den knepige sonen till sin legitime efterträdare.

Men i filmen framställs Commodus som det onda upphovet till alla olyckor och hans undermålighet understryks genom valet av den kände hollywoodskurken Joaquin Phoenix (välsk fysionomi, tätt mellan ögonbrynen, flackande blick) som hans gestaltare. Och av valet av  Russel Crowe, den genomhederlige juppievetenskapsmannen från Insider  till att gestalta Maximus.

Denna film lär ha kostat uppåt 900 miljoner att göra. Att restaurera Colosseum kostar nämligen  pengar, även om det sker på datorn,  och alla tama tigrar drar mycket oxfilé - för att inte tala om all snyggt och modernt planterad granskog man bränner ner redan i början av filmen. Om man prutat lite på rekvisitan och i stället låtit regissör och manusförfattare studera lite ekonomi- och mentalitetshistoria så hade det nog blivit både billigare och bättre. Fast Ridley Scott brukar skryta med att han aldrig läser böcker.

 Tillbaka