Fyra faderskap i Sverige

Alla har vi, eller har åtminstone haft, en far. Visserligen är/var han inte alltid den vi trott honom vara. Detta gäller å ena sidan rent bokstavligen, ty faderskap är aldrig lika säkra som mödraskap. Fars sanna identitet förblir stundom mors privata hemlighet. Men det gäller också, och vanligast, i överförd bemärkelse: Vår syn på föräldrarna förändras som regel över åren – från, i lyckliga fall - ett högt föredöme i de tidigare barnaåren, via ett avskräckande exempel i tonåren till ett mera avspänt och avklarat förhållande i vuxenåren, då man insett att man ändå aldrig kan springa ifrån sitt sociala eller biologiska arv.

I Fyra nyanser av Brunt försöker Killinggänget med hjälp av regissören Thomas Alfredsson spegla vår tid genom fyra fadersgestalter:

1. Christer och Anna lever ett synnerligen ordnat liv tillsammans med sonen Morgan i en modern villa med stor trädgårdstomt i Skåne. Om dagarna sköter Christer flinkt sin ansvarsfulla syssla som kommunal sällskapsdjursavlivare och -kremerare. Han vet allt om hur djurägare skall hanteras, då de måste skiljas från sina älsklingar - man bjuder på pepparmintskaramellen Marianne och låter dem ”gulla” med sin älskling en stund i det härför inredda ”gulli-gullrummet” innan det är dags för spruta och ugn.  Två bekymmer har han – coloradoskalbaggarna och så Morgan, som inte hänger med i skolan och som enligt Rektor behöver stimulans. Det mest stimulerande Christer vet är att ha ihjäl och kremera sällskapsdjur, så Morgan får följa med på jobbet. Oklart till följd av en freudiansk felhandling eller ej – Morgan ser därvid till att fadern får så avancerade brännskador i ansikte och på händer att ingen djurägare därefter vågar kremera sina djur hos honom. Men Christer låter sig inte nedslås. Först då stackars Morgan i sitt elände försöker göra med sig själv vad Christer brukat göra med djuren inser denne kanske till slut, vad frun sedan länge fattat: att den vänligt avskärmade attityd man måste inta som djurterminator kanske inte är lika framgångsrik i umgänget med de nära och kära. Det kan finnas hopp för Morgan, Christer och Anna.

2. Richard, en perfektionistisk och ambitiös yngre hotellägare på gränsen till nervsammanbrott med begynnande flint och hans yngre hustru, Tove, har just nästan fullbordat sitt utsökt minimalistiskt inredda badhotell på västkusten då paret får oväntat besök av mannens förflutna. Det är Far och Mor  (Jan-Erik och Smulan) som dyker upp. I bagaget har de allt vad mannen under sitt hitillsvarande liv försökt komma bort ifrån: a) låg social status - de är gycklare som reser runt och uppträder ungefär som paret Truxa på sin tid.  b) lättsinne – de medför denna gång en egen (till råga på allt) dansk snyltgäst, Perikles, som temporärt tagit över faderns plats i sängkammaren. (Att Jan-Erik  ändå har situationen under kontroll förstår inte sonen, ty han känner icke Tao och konsten att verka genom icke-verkande.) c) Kaos  - i form av den gamle Fp-ministern Hadar Cars som täljd och kolorerad kvasidöderhultare.  Det är till slut försöken att pressa in denna runda träpryl i de fyrkantiga hål han hängt upp sin tillvaro i som slutgiltigt knäcker vår hotellägare. Till slut sitter han utan fru i sitt flotta men ödsliga hotell och vaggar huvudet i händerna medan pappan glatt åker vidare mot nya äventyr med sin trogna hustru. Och medan Perikles och flickhustrun lommar iväg mot nya öden på egen hand.

3. Travkusken Sören har just avlidit och berättar om sitt njutningsfyllda liv. Det skall vara roligt att leva, tycker Sören, likt sitt stora föredöme, Simon Spies. Två saker har roat honom mer än något annat: travhästar och kvinnor. En sak har han älskat över allt annat: sig själv. Beroende på sammanhanget kan man karakterisera Sören som ett stort barn eller som en hyperestet.  Hans första fru tog kräftan. Sin andra fru, Johanna, tog han själv i späd ålder från sonen Tony, som aldrig kommit över förlusten. Älskarinnor har han därutöver haft en masse. Och alla bjuds de in till begravningen, som han arrangerat in i minsta detalj med ett talande hologram av sig själv, dansande på kistan, och inspelade elaka kommentarer till de efterlevande. Förmögenheten, i form av en mångmiljonhäst, är testamenterad och skickas till Estland iklädd jeans. Johanna och Tony återupptar sin gamla förbindelse, kör ut gästerna, avbryter likets föreställning, och bränner den gamle libertinen ute i snön på gården. Äntligen sprider Sören lite äkta värme omkring sig.

4. Olle går på en matlagningscirkel tillsammans med Helen, Ernst, Johan, Jenny varje vecka. Dvs. på Helens initiativ har cirkeln utvecklats till en terapigrupp med henne själv som chefsterapeut. Helen är egentligen galnast av alla, men intar terapeutens position varifrån hon tror sig se allt utan att synas. Ernst har en reflekterad men mycket lös anknytning till verkligheten – han är den fulländade idealisten med lika liten plats i en hård verklighet som en påfågel i en broilerfabrik. Johan är så grå och osynlig att han blivit expert på att ljuga ihop uppskattade skildringar av hur han lever ut sina sexuella perversioner. Jenny berättar om hur fenomenalt elak hon är mot omgivningen och hur det roar henne, samt bjuder de andra på smakprov.  Olle är deprimerad, känner sig värdelös sedan fru och dotter för längesedan lämnat honom. Så småningom får vi reda på varför. Det visar sig att Jenny följt honom till gruppen, eftersom hon är den nu till oigenkännlighet vuxna dotter han en gång förgripit sig på sexuellt. Hon slår ihjäl Olle och får frid i häktet.

Dessa berättelser körs i bioversionen parallellt och varvade med varandra. Nyligen visades en något annorlunda version i TV1, där varje historia berättas för sig under en timma. Någon Short-cuthandling av typ Magnolia, Pulp Fiction  eller Om jag vänder mig om…. rör det sig således inte om, eftersom killingskådespelarna visserligen som vanligt dubblerar, men icke deras rollgestalter.

Det handlar således om fyra moderna svenska fäder ur skilda samhällsskikt, om deras mer eller mindre dysfunktionella avkomma, om deras förhållande till barnen och om hur de präglat dessa.  En familj kan ju nuförtiden se ut på många olika sätt, och faderns roll, där han existerar annat än genom sin frånvaro, följaktligen högst skiftande. Christers och Annas familj är en ganska traditionell, ordinär och mycket präktig arbetarfamilj som kanske rättar upp sig om husfadern lär sig skillnaden mellan att sköta en son och en gräsklippare.

Truxamannen Jan-Erik och hans partner/fru för ett slags bohemliv som uppenbarligen aldrig berett sonen någon trygg tillvaro och upp i medelåldern revolterar han desperat mot faderns brist på ambition och social prestige, och tror sig kunna försäkra sig om allt genom att kontrollera allt och alla.

Travkusken Sören är snarare än en riktig karl en hankatt med dennas drift att sprida sina gener vida omkring, även om det innebära att han måste bita nacken av den egna avkomman. Hans hänsynslösa hedonism och desperata sexualitet sprider depression omkring sig. Hans död väger lätt som en fjäder.

Olle har i egna, Bibelns, dotterns och den förhärskande politiska korrekthetens ögon begått Dödssynden med stort I och det är oklart i vad mån han egentligen har något emot att bli ihjälslagen av dottern-offret.

Fäderna Christer och Jan-Erik är trots sina defekter skildrade med viss sympati och går vidare med sina liv. Sören har redan självdött, men kläs av och tystas postumt varpå sonen kanske kan gå vidare. Olle har fördärvat sitt eget och dotterns liv och för hans del kan det bara bli tal om dödsdom enligt principen liv för liv.

Förhållandet att moraliteten ligger så ovanligt nära ytan i denna killinggängets första långfilm har sannolikt förvirrat en del av gruppens yngre stampublik, som kanske låtit sig skrämmas bort av det humoristiska tungsinne varmed den tungsinta humorn varvas. Samtidigt har väl Killinggängets gamla renommé som exponenter för den ironiska Generation X hållit äldre publikgrupper på avstånd. Filmen blev kanske därför en större kritiker - än publiksuccé.

Att begära av ett gäng bekännande (eller driver de med oss?) folkpartister att de i sin analys av det moderna Sverige skall gå så långt utöver familjepsykologi och moralkritik vore kanske för mycket. Men om de nu inte driver med oss igen är jag i varje fall beredd att efter denna film utnämna dem till mina favoritliberaler.

Tillbaka