Tillbaka

Förortsungar

Ingen som avskyr barn och hundar kan vara alltigenom dålig.

W.C. Fields (Skådespelare 1880-1946)

 

Inget ont om barn, men sådana är det absolut jävligaste man kan se på bio. 

Nu överdrev jag bestämt lite. Det finns säkert sådant som är nästan lika jävligt.  T ex djur, inte minst pingviner. Eller barn OCH djur - jag säger bara Lassie. Därmed inget ont om djur.

Det var därför inte utan en viss olust jag erfor att årets Guldbagge för bl a bästa svenska film, bästa regi och bästa manus överraskande (för den som inte sett vad man hade att jämföra med) tilldelats ”Förortsungar” i regi av Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson. Ty av tradition brukar jag försöka skriva om vinnarfilmen. Detta innebär att jag måste se den, vilket stundom innebär en prövning, när det gäller en barnfilm. Projektet lämpar sig dock för en (film-)historisk studie, avsedd för vuxna:

Filmen är som bekant en parafras av ”Rännstensungar” från 1974 (Torgny Anderberg), som redan var en relativt onödig färgrepris av ”Rännstensungar” från 1945 (Ragnar Frisk) som innebar en filmatisering av barnpjäsen ”Rännstensungar” av Åke Hodell från 1944.  Av praktiska skäl kommer jag att referera till den aktuella filmen som ”2006”, de båda tidigare som ”1945” resp. ”1974” och till Hodells pjäs som ”HP”.

HP, 1945 ,1974

Det är samtid, (dvs för 30 år sedan 1974). Det är krig runt knuten, men det berör inte folket på gården till ett hus på Bellmansgatan i Stockholm. Där är det liv och rörelse. Där bor folk av olika klasser, men mest småfolk. Där har den jovialiske frukt- och grönsakshandlaren och söderkisen Jaffe sitt lager. Det kryllar av lekande barn och beskäftiga hemarbetande husmödrar som försöker hålla efter dem. Liksom den griniga portvakten Malinda Karlsson. 1974 ser publiken att barnen hade ganska dåliga skor och kläder 1945.

På 47:an bor också Johan Fahlén, en ditintills misslyckad konstnär. Han tar hand om Ninni, en liten föräldralös flicka som är förlamad i benen. Barnavårdsnämnden skickar Märta (1974 Ingrid) Sanner att hämta henne till barnhem. Märta (Ingrid) låter Ninni stanna tills vidare. Men hyresvärden, direktör Högstrand, hotar Fahlén med vräkning. Direktör Högstrand har en adoptivson, Palle, men barnen på 47:an anses inte fina nog för en direktörsson (motivet saknas 1974?).

Ninni sitter låst i sin rullstol och drömmer om grönskan, sin ”Lilla, lilla värld av blommor”. Märta (Ingrid) Sanner kommer allt oftare på besök. Ett par gårdsmusikanter kommer och uppträder. I ett obevakat ögonblick stjäl de från Jaffes lager. Fahlén, som äntligen lyckats sälja tavlor, häktas.  Men Murre (1974 Pyret), samlar ihop ungarna i gänget, som sedan lyckas låsa in tjyvarna på ett utedass (binder dem 1974).

Fahlén blir frisläppt. Det betyder att Ninni nu kan opereras. Operationen lyckas, och snart kan Ninni ta sina första steg (HP: förblir lam). Direktör Högstrand låter nu Palle leka med ungarna på gården och donerar sin sommarvilla som barnkoloni (saknas 1974). Ninni kan nu också vara med (HP: se ovan!). Fahlén och Märta får varandra (saknas i HP), och allt slutar i frid och fröjd.

2006

Efter miljonprogrammet 1965-74 med ny bostadspolitik och högre hyror i innerstaden, försvann underklassen på 30 år från Södermalm, som förvandlades till en plats för köpstarka bostadsrättsinnehavare. Rännstensungar finns inte där mer. Men mycket fler bilar. Ofta inga ungar överhuvud, inga utedass (men folk pissar på gatan), inga ölkaféer, vedlager, åkarkampar, hemmafruar, portvaktsfruar eller pensionärer alls. Men pizzerior, latteställen, gyms, kineskrogar, boutiqer och gallerior. Ingen talar längre som Arne Källerud.

Berättelsen har, liksom misären, av uppenbara skäl förflyttats till den barnrika kranskommunen Botkyrka (Fittja), till stor del befolkad av nya svenskar av alla kulörer och folk som har hopp om att bli det.

Johan Fahlén är numera en piercad, ännu icke genombruten, rockmusiker, som haschar och ölar när han inte tjänar lite pengar som diskare. Han får hjälp av den snälla svartskallen Viktor, som ger honom krita i närköpets snabbkassa. Runtomkring bor inkompletta familjer. Om där finns vuxna på dagen är de inga hemmafruar, utan arbetslösa, som på biounderklasskvinnors vis sitter och röker. Barnen lämnas vind för våg i den sterila miljön. Johan övertalas att temporärt ta hand om 9-åringen Amina och hennes morfar, som tillsammans flytt från ett krig i Västafrika och gömmer sig undan utvisning. Morfar dör, och den snälla Johan blir sittande med Amina som med Svarte Petter. Johan och Amina får hjälp av Janet Jansson från Soc, och Johan försöker med Janets hjälp stadga sig, så att han kan adoptera Amina som nu får uppehållstillstånd. Detta kräver till och med att Johan får säga nej till turné med rockbandet.

Den frustrerade, rökande grannfrun beskyller Johan för att sälja ur ett lager med stöldgods och tabletter i källaren. Johan häktas, medan Janet, som övernattat hos Johan (otänkbart ännu 1974), blir suspenderad från Soc. Amina hamnar på ett hem för föräldralösa flyktingbarn. Men barnen från höghusområdet hjälper henne att rymma, och under den lilla mycket pigga Mirres (som vi sett oupphörligt hoppa upp och ned i en säng i TV4-reklamen) ledning får de med hjälp av superlim fast de mafiosos som var de verkliga skyldiga. Johan upprättas, han får Janet och Amina får dem båda som familj.

Som synes har det hänt en del såväl i samhället som i filmen sedan sist. Och i synen på barn. Hodells ”Rännstensungar” karakteriserades av samtiden som en ”samhällssatir”, vilket idag är nästan lika svårt att genomskåda som att Mozarts opera ”Figaros Bröllop” en gång ansågs vara det.  Pjäsens författare, den högst 25-årige Åke Hodell, kan rimligen inte ha haft någon större erfarenhet av barn – utom att han själv nyss varit det, och veterligen aldrig av arbetarklassmiljöer. Han skulle sedermera bli långt mera känd som avantgardisk poet, text-ljudkompositör och konstnär. Han var först stridspilot, men blev snart aktiv pacifist, och nära vän till Gunnar Ekelöf, vars aristokratiska avsmak för det s k folkhemmet han kom att dela. Detta kan man möjligen utläsa av valet av barnens nostalgiskt färgade ”civila samhälle” och ”konstnären” som styckets hjälte, mot å andra sidan den girige direktören, men framför allt det ”sociala”, som ”hotar” att omhänderta den handikappade flickan. Att Ninni på slutet måste räddas från sin paralysi, och Fahlén till ett äktenskap, valde filmmakarna 1945 och 1974 att lägga in i originalet av kommersiella skäl.

Det övermått av sentimental smetighet, som präglade skildringen från början, var redan 1945 för mycket för många recensenter (med undantag av Ny Dag). Detta har man i senare filmatiseringar successivt i någon mån sökt göra sig av med. Det är signifikativt att Astrid Lindgren just 1945 började ge ut Pippi Långstrump. För första gången började hennes böcker att bryta med seden att skildra barndomen utifrån ett medelklassigt vuxenperspektiv, och hade ett minimum av sentimentalitet och barnslighet.

I likhet med de flesta barn jag känner, eller har känt, har jag nämligen som barn aldrig känt mig barnslig. Att vara barnslig är nämligen som att diskret släppa väder fast tvärtom – dvs omgivningen märker det genast, men man själv först ett bra tag efteråt. Det är bl a det som gör barndomen och ungdomen så pinsam, även sedan man passerat den. Enligt min erfarenhet framhöll man däremot som barn endast sin späda ålder huvudsakligen då man sökte utvinna någon fördel – från vuxna.

Omvärlden, och det kritiska samhällsperspektiv som 1944 hade så svårt tränga igenom känslosmeten kring den fysiskt handikappade Ninni, finns nu, 2006 med i filmen kring den socialt och rasmässigt handikappade Amina.

Framför allt agerar småfolket (vuxna och barn) för sin kollektiva framtid och hjältinnan är inte längre fjättrad i en rullstol, utan deltar aktivt i striden. Och ingen filantropisk direktör behöver längre sponsra hennes och hennes kamrater.

Vilket slöseri med mental och fysisk energi, vilket sysslande med skitsaker, det innebär att växa upp! Förortungar är en välbehövlig må-brafilm för barn. Är beredd att hålla med finalrappen att det kan finnas hopp för Fittjabarnen trots allt.