Tillbaka
Förortsungar
Ingen som avskyr barn och hundar kan
vara alltigenom dålig.
W.C. Fields (Skådespelare 1880-1946)
Inget ont om barn, men sådana är
det absolut jävligaste man kan se på bio.
Nu överdrev jag bestämt lite. Det
finns säkert sådant som är nästan lika jävligt.
T ex djur, inte minst pingviner. Eller barn OCH djur - jag säger bara
Lassie. Därmed inget ont om djur.
Det var därför inte utan en viss
olust jag erfor att årets Guldbagge för bl a bästa svenska film, bästa regi och
bästa manus överraskande (för den som inte sett vad man hade att jämföra med)
tilldelats ”Förortsungar” i regi av Catti Edfeldt och Ylva Gustavsson. Ty av
tradition brukar jag försöka skriva om vinnarfilmen. Detta
innebär att jag måste se den, vilket stundom innebär en prövning, när det
gäller en barnfilm. Projektet lämpar sig dock för en (film-)historisk studie, avsedd
för vuxna:
Filmen är som
bekant en parafras av ”Rännstensungar” från 1974 (Torgny Anderberg),
som redan var en relativt onödig färgrepris av ”Rännstensungar” från 1945
(Ragnar Frisk) som innebar en filmatisering av barnpjäsen ”Rännstensungar”
av Åke Hodell från 1944. Av
praktiska skäl kommer jag att referera till den aktuella filmen som ”2006”, de
båda tidigare som ”1945” resp. ”1974” och till Hodells pjäs som ”HP”.
HP, 1945 ,1974
Det är samtid,
(dvs för 30 år sedan 1974). Det är krig runt knuten, men det berör inte folket på
gården till ett hus på Bellmansgatan i Stockholm. Där är det liv och rörelse. Där
bor folk av olika klasser, men mest småfolk. Där har den jovialiske frukt- och
grönsakshandlaren och söderkisen Jaffe sitt lager. Det kryllar av lekande barn
och beskäftiga hemarbetande husmödrar som försöker hålla efter dem. Liksom den
griniga portvakten Malinda Karlsson. 1974 ser publiken att barnen hade ganska
dåliga skor och kläder 1945.
På 47:an bor
också Johan Fahlén, en ditintills misslyckad konstnär. Han tar hand om Ninni,
en liten föräldralös flicka som är förlamad i benen. Barnavårdsnämnden skickar
Märta (1974 Ingrid) Sanner att hämta henne till barnhem. Märta (Ingrid) låter Ninni
stanna tills vidare. Men hyresvärden, direktör Högstrand, hotar Fahlén med
vräkning. Direktör Högstrand har en adoptivson, Palle, men barnen på 47:an
anses inte fina nog för en direktörsson (motivet saknas 1974?).
Ninni sitter
låst i sin rullstol och drömmer om grönskan, sin ”Lilla, lilla värld av
blommor”. Märta (Ingrid) Sanner kommer allt oftare på besök. Ett par gårdsmusikanter
kommer och uppträder. I ett obevakat ögonblick stjäl de från Jaffes lager.
Fahlén, som äntligen lyckats sälja tavlor, häktas. Men Murre (1974 Pyret), samlar ihop ungarna i
gänget, som sedan lyckas låsa in tjyvarna på ett utedass (binder dem 1974).
Fahlén blir
frisläppt. Det betyder att Ninni nu kan opereras. Operationen lyckas, och snart
kan Ninni ta sina första steg (HP: förblir lam). Direktör Högstrand låter nu Palle
leka med ungarna på gården och donerar sin sommarvilla som barnkoloni (saknas 1974).
Ninni kan nu också vara med (HP: se ovan!). Fahlén och Märta får varandra
(saknas i HP), och allt slutar i frid och fröjd.
2006
Efter
miljonprogrammet 1965-74 med ny bostadspolitik och högre hyror i innerstaden,
försvann underklassen på 30 år från Södermalm, som förvandlades till en plats
för köpstarka bostadsrättsinnehavare. Rännstensungar finns inte där mer. Men
mycket fler bilar. Ofta inga ungar överhuvud, inga utedass (men folk pissar på
gatan), inga ölkaféer, vedlager, åkarkampar, hemmafruar, portvaktsfruar eller
pensionärer alls. Men pizzerior, latteställen, gyms, kineskrogar, boutiqer och
gallerior. Ingen talar längre som Arne
Källerud.
Berättelsen har,
liksom misären, av uppenbara skäl förflyttats till den barnrika kranskommunen
Botkyrka (Fittja), till stor del befolkad av nya svenskar av alla kulörer och folk
som har hopp om att bli det.
Johan Fahlén
är numera en piercad, ännu icke genombruten, rockmusiker, som haschar och ölar
när han inte tjänar lite pengar som diskare. Han får hjälp av den snälla
svartskallen Viktor, som ger honom krita i närköpets snabbkassa. Runtomkring bor
inkompletta familjer. Om där finns vuxna på dagen är de inga hemmafruar, utan
arbetslösa, som på biounderklasskvinnors vis sitter och röker. Barnen lämnas
vind för våg i den sterila miljön. Johan övertalas att temporärt ta hand om 9-åringen
Amina och hennes morfar, som tillsammans flytt från ett krig i Västafrika och
gömmer sig undan utvisning. Morfar dör, och den snälla Johan blir sittande med
Amina som med Svarte Petter. Johan och Amina får hjälp av Janet Jansson från
Soc, och Johan försöker med Janets hjälp stadga sig, så att han kan adoptera
Amina som nu får uppehållstillstånd. Detta kräver till och med att Johan får
säga nej till turné med rockbandet.
Den frustrerade,
rökande grannfrun beskyller Johan för att sälja ur ett lager med stöldgods och
tabletter i källaren. Johan häktas, medan Janet, som övernattat hos Johan
(otänkbart ännu 1974), blir suspenderad från Soc. Amina hamnar på ett hem för
föräldralösa flyktingbarn. Men barnen från höghusområdet hjälper henne att
rymma, och under den lilla mycket pigga Mirres (som vi sett oupphörligt hoppa
upp och ned i en säng i TV4-reklamen) ledning får de med hjälp av superlim fast
de mafiosos som var de verkliga skyldiga. Johan upprättas, han får Janet och Amina
får dem båda som familj.
Som synes har
det hänt en del såväl i samhället som i filmen sedan sist. Och i synen på barn.
Hodells ”Rännstensungar” karakteriserades av samtiden som en ”samhällssatir”,
vilket idag är nästan lika svårt att genomskåda som att Mozarts opera ”Figaros
Bröllop” en gång ansågs vara det. Pjäsens
författare, den högst 25-årige Åke Hodell, kan rimligen inte ha haft någon
större erfarenhet av barn – utom att han själv nyss varit det, och veterligen
aldrig av arbetarklassmiljöer. Han skulle sedermera bli långt mera känd som
avantgardisk poet,
text-ljudkompositör
och konstnär.
Han var först stridspilot, men blev snart aktiv pacifist, och nära vän till Gunnar
Ekelöf, vars aristokratiska avsmak för det s k folkhemmet han kom att dela.
Detta kan man möjligen utläsa av valet av barnens nostalgiskt färgade ”civila
samhälle” och ”konstnären” som styckets hjälte, mot å andra sidan den girige
direktören, men framför allt det ”sociala”, som ”hotar” att omhänderta den
handikappade flickan. Att Ninni på slutet måste räddas från sin paralysi, och
Fahlén till ett äktenskap, valde filmmakarna 1945 och 1974 att lägga in i
originalet av kommersiella skäl.
Det övermått
av sentimental smetighet, som präglade skildringen från början, var redan 1945
för mycket för många recensenter (med undantag av Ny Dag). Detta har man i
senare filmatiseringar successivt i någon mån sökt göra sig av med. Det
är signifikativt att Astrid Lindgren just 1945 började ge ut Pippi
Långstrump. För första gången började hennes böcker att bryta med seden att
skildra barndomen utifrån ett medelklassigt vuxenperspektiv, och hade ett minimum
av sentimentalitet och barnslighet.
I likhet med
de flesta barn jag känner, eller har känt, har jag nämligen som barn
aldrig känt mig barnslig. Att vara barnslig är nämligen som att diskret släppa
väder fast tvärtom – dvs omgivningen märker det genast, men man själv
först ett bra tag efteråt. Det är bl a det som gör barndomen och ungdomen så
pinsam, även sedan man passerat den. Enligt min erfarenhet framhöll man däremot
som barn endast sin späda ålder huvudsakligen då man sökte utvinna någon fördel
– från vuxna.
Omvärlden,
och det kritiska samhällsperspektiv som 1944 hade så svårt tränga igenom
känslosmeten kring den fysiskt handikappade Ninni, finns nu, 2006 med i filmen
kring den socialt och rasmässigt handikappade Amina.
Framför allt agerar
småfolket (vuxna och barn) för sin kollektiva framtid och hjältinnan är inte
längre fjättrad i en rullstol, utan deltar aktivt i striden. Och ingen filantropisk
direktör behöver längre sponsra hennes och hennes kamrater.
Vilket slöseri
med mental och fysisk energi, vilket sysslande med skitsaker, det innebär att
växa upp! Förortungar är en välbehövlig må-brafilm för barn. Är beredd att
hålla med finalrappen att det kan finnas hopp för Fittjabarnen trots allt.