Tillbaka

Larry Flynt

Regi: Milos Forman

Manus: Scott Alexander och Larry Karaszewski

I huvudrollerna: Woody Harrelson, Courtney Love

Hur försvarar man att man lever på att till allmänheten försälja pornografiska bilder? Dvs bilder som utan medicinskt eller konstnärligt syfte framställer nakna människor, oftast kvinnor, med synliga könsdelar,  inbegripna i olika reguljära eller okonventionella former av sexuell aktivitet eller som genom sina åtbörder inviterar publiken till dylik aktivitet?

Traditionellt har olika försvar prövats.

Man kan hävda att bilderna (och därmed bildproducenten) trots allt har konstnärliga eller medicinska syften. Ett sådant försvar har ofta varit ganska framgångsrikt, ty härigenom konfronterar man inte den gängse moralen genom att ifrågasätta att pornografi bör bestraffas, man  hävdar bara att denna riktiga åtgärd inte är tillämplig i föreliggande fall.

Man kan å andra sidan i frejdig anda ta tjuren vid hornen och hävda att inga kroppsdelar, och därmed inga bilder, i sig är snuskigare än några andra och att allt eventuellt snusk finns i moralisternas fantasi. Är man riktigt i gasen kan man till och med påstå, att pornografi genom att fungera som masturbationshjälp är en Gudi behaglig eller mentalhygieniskt välgörande verksamhet som fungerar som åskledare för eljest förödande drifter. Detta är svårt att bevisa, men också svårt att motbevisa.

Detta andra försvar är heroiskt och innebär att man offrar sig för framtida generationers moraliska och sexuella frigörelse. Juridiskt är detta försvar dock tämligen tandlöst i den mån lagar mot pornografi existerar. Frågan är ju inför skranket inte om någonting är Gudi behagligt eller progressivt, bara om det strider mot lagen.

Slutligen kan man, och det är denna väg moderna pornografiker ofta går, hävda, att man utövar sin yttrande- och tryckfrihet då man sprider bilder t ex på två enbenta bögar som ömsesidigt suger av varandra. Man utvidgar till medborgarnas fromma en grundläggande demokratisk frihet och att man samtidigt gör sig en hacka har ju inte med saken att göra.

 Det sistnämnda är den numera mest framgångsrika metoden. Precis som  den nyfascistiske ICA-handlaren Franzén i Röstånga med framgång, sponsrad av livsmedelshandlarnas förbund  inför EU-domstolen, kommer att kunna hävda att näringsfriheten och den fria konkurrensen kräver att han får sälja brännvin över disk har den ene porrdistributören efter den andra kunnat åberopa tryck- och yttrandefrihetsparagrafer för att med god profit kunna fortsätta mångla uppfläkta damer i färg.

En modern kämpe på denna  sistnämnda försvarslinje var Larry Flynt, porrblaskan Hustlers grundare och ägare. Om honom har exiltjecken och mästerregissören Milos Forman nyligen gjort en uppmärksammad film.

Forman är en mycket duktig yrkesman och en strålande personinstruktör. Han har svårt att göra något riktigt dåligt, även när han är som sämst. Bäst var han då han levde i Tjeckoslovakien och kämpade den motvind som föregick tövädret. Filmer som ”En blondins kärleksaffärer” och ”Det brinner min sköna” är satiriska mästerstycken med verklig politisk betydelse i den tid och på den plats där de gjordes. Efter ankomsten till Hollywood har det varit si och så med tyngden i Formans produktion. Den frihetliga kritik som var både förståelig och motiverad i 60-talets Tjeckoslovakien har på amerikansk botten tappat mycket i relevans och ofta mynnat ut i en tom ultraliberalism: Det gäller även sådana formellt och trendriktigt samhällskritiska filmer som  Gökboet och inte minst drogliberala alster som Taking Off och Hair och undersköna geniromantiserande mystifikationer som Amadeus.

Hans vinkling av vännen Larry Flynts biografi är därför förutsägbar: i samma mån som Oskar Schindler är Steven Spielbergs kapitalistiske hjälte är Larry Flynt Formans ultraliberala hjälte.

Om själva filmen är inte mycket att orda. Som så ofta i amerikanska filmer utspelas handlingen till stor del i domstolslokaler. Förmodligen är detta ett realistiskt drag - en stor del av folket därborta sitter ju ständigt inne och håller ner arbetslöshetssiffrorna. Jag tror minsann att man i filmataljéerna däröver har en stående uppsättning domare och åklagare för återanvändning på samma sätt som man förr där hade stående boskapshjordar och indianer. Filmen skildrar den färgstarke fattiglappen Flynts karriär från lönnbränneriverksamhet i Kentucky på 50-talet till ställningen som porrkung och mångmiljonär på 70-talet, då han för att kunna sälja sina alster måste utnyttja den amerikanska författningens första tillägg för att kunna fortsätta att visa merendels kvinnliga intima könsdelar i färgförstoring . Därmed  blev han (enligt Formans uppfattning) en martyr för yttrandefrihet och tryckfrihet. För att man inte skall ta miste beträffande vem som förtjänar sympatierna skildras samtidigt utförligt hans fria men kärvänliga förhållande till hustrun, den narkotiserade  f.d. strippan (f.ö. inlevelsefullt spelad av fru Cobain - Courtney Love).

Tryck- och yttrandefrihet är i de allra flesta avseenden och fall en mycket värdefull sak. Om inte annat märker man det där det saknas. Men nästan lika viktigt som att inse detta är att betrakta dessa friheter historiskt och i sitt sammanhang. Det hjälper oss nämligen att hålla huvudet kallt i en tid, då Västvärlden skenheligt använder just dessa paroller som murbräcka för att intervenera i de delar av världen som står den emot, och där de  av historiska skäl ännu ej rotat sig. Och där varje tvekan när det gäller att lojalt ställa upp i denna rörelse leder till att man blir utfryst ur allt -från PEN- till Kennelklubben.

Det är sålunda knappast någon tillfällighet att upplysningslitteratörerna på 1700-talet började propagera yttrandefriheten i tal och tryck som en mänsklig rättighet, t ex i Franska Revolutionens proklamation:

Ändamålet för all politisk förening är bevarandet av människans naturliga och oförytterliga rättigheter.

(1791 års Deklaration av mänskliga rättigheter)

I ett femtioårsperspektiv gav den unge Marx en distanserad kommentar till denna syn på den demokratiska statens roll. Låt oss uppliva gamla minnen och citera honom:

”Den praktiska tillämpningen av människan rätt till frihet är hennes rätt till privategendom……

Det är paradoxalt, att ett folk som just börjat frigöra sig, att riva ned alla hinder som existerat mellan folkets olika skikt och att grunda en politisk gemenskap, att ett sådant folk högtidligen skulle proklamera  rättigheterna hos den egoistiska människan, åtskild från sina medmänniskor och från samhället  och till och med upprepa denna deklaration  vid en tidpunkt då endast den mest heroiska hängivenhet kunde rädda nationen, vid en tid då uppoffrandet av det civila samhällets alla intressen står på dagordningen och egoismen måste bestraffas som ett brott (Deklarationen 1793).

Detta förhållande tycks än mera paradoxalt då vi vet att medborgarskapet , den politiska gemenskapen, av de politiska emancipatorerna reducerades till blott ett medel i försvaret av dessa sk mänskliga rättigheter, och att medborgaren därför proklameras som den egoistiska människans tjänare. Att den sfär där människan uppträdde som en samhällsvarelse degraderas till någonting lägre än där han uppträder som en partiell varelse, och slutligen att det är människan som borgare , dvs som medlem av det civila samhället, och inte människan som medborgare som  betraktas som den verkliga, autentiska människan.”

(Om Judefrågan)

Denna av svenska vänstermänniskor sällan lästa och än mindre förstådda passage anger i själva verket en central politisk brytningspunkt mellan socialism och liberalism. Bl a därför står vänsterfolk nu ofta handfallet inför västimperialismens ideologiska offensiv - antingen den yttrar sig i USA:s amnestyoida kampanj mot Kina och Folkrepubliken Korea, eller i George Soros´ propaganda för öppna, drogliberala samhällen i Östeuropa (om detta nu verkligen rör sig om två skilda kampanjer?).

Det borgerliga frihetsbegreppet vilar på, och begränsas av,  föreställningen om produktionens, privategendomens, marknadens frihet. Det är först o främst en entreprenörfrihet. ICA-handlaren och fabrikören vill ha frihet att sälja sina varor på marknaden. Den som  producerar tankar vill ha samma frihet att avyttra sina  alster, ty för hjärnarbetaren såväl som för skofabrikören och brännvinshandlaren är de egna produkterna varor på en marknad. Denna ordning är inte hjärnarbetarens fel, det är  marknadssamhällets ordning, som vi alla är underkastade. Allt vad vi gör idag kallas produkter - och därmed menas idag varor.

Det borgerliga frihetsbegreppet når i grunden inte högre än så - om vi ser yttrandefrihetens gränser under socialismen men inte i vårt nuvarande samhälle beror det på att vi tar privategendomen och varuformen för givna. Att ord får konsekvenser och  sammanhänger med handlingar som kan  skada eller gagna inser liberalen lätt, då hans ekonomiska ställning hotas. Närhelst yttrandefriheten i vårt samhälle kolliderar med marknadens eller produktionens fria framfart så kommer munkaveln (eller i gynnsamma fall, mutpengarna) fram, därmed tydligt angivande liberalismens verkliga prioriteringar. Om en volvoanställd vill tala om att man i vinsthöjande syfte fuskar i biltillverkningen döms han för ekonomiskt förtal. Om man vill sprida andras tankar i skrift träder den intellektuella egendomsrätten in och dömer för copyrightbrott, om man inte passar sig - och måste göra det så länge tankeproduktionen är underkastad varumarknadens lagar.

Ty tankar är bl a också varor då de sätts på pränt, och  vilken producent kan leva på att skänka bort sina varor? Även en hjärnarbetare måste ju framför äta innan han kan producera - eller hur? Men han erkänner härigenom samtidigt att varje eventuellt progressiv effekt av hans alster i en marknadsekonomi aldrig kan bli mer än en gynnsam biverkan.

Yttrandefrihet är ett mycket bra, kanske oöverträffat, medel för att framföra kritik av det bestående och att marknadsföra förslag till förändringar av det bestående. Den sidan av yttrandefriheten görs vi dagligen medvetna om, men kan sällan utnyttja i en värld där kapitalet de facto monopoliserat alla effektiva media. (Däremot står det oss alltjämt fritt att yla ut vår vrede i skogen. )

Om yttrandefrihetens reella gränser under kapitalismen och om dess krassa ekonomiska innanmäte talas det sällan bland det skikt som poserar som dess värnare - och som samtidigt är dess medprofitörer. Men hur skall man kunna förstå t ex svenska kulturdebattörers andliga utveckling sedan sextiotalet, utan att ta hänsyn till sådana grundläggande villkor för tankeproduktionen? Hur skall man t ex kunna förstå deras långvariga och lidelsefulla Myrdalhat, som i dagarna når nya höjder, annat än som en litterär motsvarighet till den svenska borgerlighetens hat mot ”klassförrädaren” Palme?

För pornografiska ord och bilder har det länge funnits en marknad. Bland de första som utnyttjade de nya friheterna på 1700-talet var följaktligen pornograferna. Så har det varit sedan dess i alla samhällen där friheterna införts, från Spanien till Ryssland. Den bildade liberala borgerligheten har i vånda stött dem, motståndet har i vår del av världen stor utsträckning beståtts av kristna högerkrafter.

Också för mångmiljonären Flynt var det en kristet grundad, sexualfientlig föreställning om att i sig oanständiga tankar, ord och bilder existerar som stod för motståndet. Forman gör det lätt för sig genom val av motståndare till Flynt - den sliskige ledaren för Moral Majority, baptistpastorn Falwell. Nåväl, valet är inte Formans, utan verklighetens.

 Motståndet mot pornografin dikterades på Flynts tid inte av vad som idag ter sig mera naturligt: insikten att man genom att visa upp kvinnor som onaniobjekt förstärker en redan existerade fördom i samhället att kvinnan är en lägre stående varelse och existerar huvudsakligen för att manliga drifter skall tillfredsställas. Om man förstått detta inser man också, att pornografi är skadlig och reaktionär, inte emedan vissa kroppsdelar eller ställningar i sig skulle vara mera obscena än andra, utan på grund av en faktiskt rådande, historiskt, socialt och ideologiskt betingad ojämlikhet mellan könen. Om den inte fanns skulle knappast en marknad för pornografi och prostitution heller finnas.

Det hade stått Forman fritt att föra in denna jämlikhetsaspekt i diskussionen och därmed göra sin film till något annat än ett led i USA:s aktuella ideologiska expansionism. Att han inte gör det beror på att han anser den sidan underordnad, precis som Franzén i Röstånga och EU-kommissionen anser folkhälsan underordnad livsmedelsnäringens intressen, och precis som kapitalisten överhuvud anser arbetarens frihet och bröd underordnad marknadens frihet och profiter. Inget i hans tidigare produktion talar emot denna illasinnade tolkning.

Jag menar däremot att det står folket fritt att i demokratisk ordning avgöra vad det menar med friheter och rättigheter inklusive att, om man så önskar,  förbjuda oss att låta oss exploateras och nedsvärtas som nationalitet, klass eller kön. Ty om inte folket avgör dessa frågor blir det alltid någon annan som gör det åt oss. Detta är som bekant ingen oproblematisk hållning i frågan om oförytterliga och överhistoriska fri och rättigheter, men alltid en utgångspunkt. Bl a hjälper den oss att välja måltavla och sällskap i kampen för dessa fri- och rättigheter.