Tillbaka

 

Om den svenska filmens eventuella uselhet.

Gud är död, marxismen i kris och själv mår jag heller inte så bra. (Med rätta bortglömd postmodern tänkare på 1990-talet)

Redan Edison placerade framsynt nog ett myntinkast på sidan av sin första kinematograf. Pengarna har därefter alltid styrt filmbranschen i vår del av världen. Lenin betraktade filmen som socialismens främsta konstart, men den är den västerländska kulturyttring som, f ö i likhet med socialismen själv, redan i moderlivet kan tacka kapitalismen för sin tillblivelse.

Men - som bekant kännetecknas kapitalismen av att den skitar ner allt den rör vid. Ambitiösa filmskapare som Steven Soederberg har nyligen hoppat av sin karriär, enligt egen utsago eftersom han återupptäckt att Hollywood i regel styrdes av folk som lika gärna kunnat sälja korv. Björn Runge, den sista svenske spelfilmsregissör som vunnit festivalpris (Berlin 2004; Om jag vänder mig om), har högtidligen i fjol också lovat att för gott lämna branschen efter att gjort liknande erfarenhet på Svensk botten. Bröderna Coen gjorde f ö redan för 23 år sedan  i "Barton Fink" en mörk satir på ämnet - och de var förvisso inte de första eller sista som noterat faktum.

 FLM, en av de få kvarvarande filmtidskrifterna i Sverige, formulerade och behandlade hösten 2013 frågan om varför svensk film under 2000-talet är så usel, sedan redaktionen först som ett faktum slagit fast detta. Jacob Lundström, FLM:s redaktör, underbygger omdömet genom att karakterisera svensk, modern film som "kompetent medioker", d v s gjord av personer, som ofta, efter ambitiös utbildning på Svenska Filminstitutet (Sfi), visserligen ofta uppvisar gediget kunnande om hur man gör en film, men inte så mycket om varför de prompt måste göra den. Han citerar med instämmande andra kännare på området, som hävdat att våra regissörer "kämpar i ett underläge i en inhemsk och internationell filmkultur som sedan länge premierar genrefilmens stereotypier". Med detta begrepp avses sannolikt bl a datormanipulerade Science Fiction-filmer, d:o skrivna thrillers, animerad stupid barnfilm, romantiska komedier och familjefilmer om vilka man kan säga som grosshandlaren om den jästa sillen - "den är inte för att smakas, utan för att säljas".

Med få positiva undantag, signerade t ex av filmskapare som den alltför sparsamt producerande Roy Andersson, av Ruben Östlund och på senaste åren , Lisa Langseth och Lukas Moodyson rör det ofta om habila, filmatiserade böcker eller filmer, baserade på enskilda händelser - inte om verkligt originella konstverk. Anna Odell, Gabriella Pichler och Lisa Aschan, regissörer som välförtjänt toppar recensenternas tio-i-topplista för åren 2007-2014 borde nog om möjligt återkomma med ytterligare alster för att inte behöva nöja sig med att bara kallas "lovande".

Lundström understryker att svensk films opasslighet under 2000-talet inte är en lokal sjuka - snarast en del av en pandemi. Numera är en film ett så pass kostsamt projekt att bolagen blivit alltför obenägna att ta risker och in i minsta detalj utövar sin kontroll för att undvika varje inslag i en filmproduktion som inte vunnit en testpanels gillande.

Sådana överväganden skrämde av allt att döma slag på finansiärerna till Björn Runges spelfilm om Sveriges krig i Afghanistan, "Mission 1325",  vilket medförde att regissören för gott tog sin Mats ur skolan. Ändå hade regissören lagt in dokumentära inslag i filmen i fåfäng förhoppning att det skulle bli svårare för finansiärerna att styra verkligheten än t ex huvudrollsinnehavarinnans sminkning.

Icke så få hävdar ändå att det med 2000-talets svenska filmkris är som med  Sveriges ekonomiska kris, när Borg/Reinfeldt talar om den: a) den finns inte, Sverige är ett underverk, eller läget är, utan att vara perfekt, i alla fall bättre än någonsin b) om krisen ändå skulle finnas ligger dess orsaker utom räckhåll för de närmast ansvariga och är ett internationellt fenomen. Var du står, beror nämligen på var du sitter.

Såtillvida har apologeterna rätt, att den stora krisen för biofilmen i vår del av världen inträffade åren 1956-63 då TV-gjorde intåg med dunder och brak. Då  sjönk antalet biobesökare  från 80 miljoner till hälften, för att sedan dala långsamt till 15-17 miljoner på 90-talet, varefter det legat stilla. Detta innebär att en svensk numera, om hen inte är filmrecensent, avlägger i genomsnitt 1,7 besök på bio varje år. Om operan är en "död konstform" skulle man av denna statistik dra den förhastade slutsatsen, att detta också gäller filmen. Ty folk har ju aldrig någonsin sett så mycket film som idag. Det är bara det att i Sverige endast 2%   av visningarna sker på bio - resten konsumeras via TV, DVD eller hemdatorer.

Det är dock inte denna långsiktiga strukturförändring som avses, då man talar om krisen för svensk film. Stadigt producerar Sverige omkring 40 långfilmer. Svensk films marknadsandel i ligger år efter år på 20-30% av i Sverige visade filmer. Men går man i stället till det som ligger branschen varmast om plånboken, det ekonomiska utfallet, kommer man närmare sakens kärna. Med 30% av visade filmtitlar inhöstar USA nästan 70% av intäkterna för biljetterna, medan Europa (exklusive Sverige), med 35% av visade filmer, endast tar in 8% av bruttointäkterna och övriga filmländer (inklusive de filmiska  jättarna Nigeria, Indien och Kina) med 8% av visade filmer här endast  tar in 2% (allt enligt Sfi:s statistik för 2013).

Varken förekomsten av en global kris för biofilmen eller en snart 7-årig allmän ekonomisk depression eller bristande svenskkunskaper hos 99.8% av jordens befolkning kan dock undergräva eller förklara FLM:s iakttagelse om relativt och snabbt sjunkande attraktivitet hos svensk film: ty de förklarar inte varför den internationella publiken på senare år alltmer tycks lägga benen på ryggen då de erbjuds att se en svensk produktion: från 10 miljoner åskådare utomlands 2009 hade publiken utomlands på svenska filmer 2013 successivt minskat till cirka 600 000 trots att våra filmroller ofta börjat att tala engelska - som t ex hos Moodyson och att internationella samproduktioner blir allt vanligare för att sprida risktagandet.

Om man i stället anlägger kvalitetsperspektivet kan man enkelt konstatera att, sedan Roy Andersson fick jurypriset för "Sånger från andra våningen" i Cannes år 2000, ingen svensk spelfilm har lyckats vinna något mer prestigeladdat pris på de 10 stora festivaler som Sfi söker sända våra filmer till. Med undantag för Moodysons "Mammut" och Björn Runges vinst i Berlinfestivalen har de inte ens blivit nominerade till huvudtävlingen. Under åren 2009 -13 har ingen svensk spelfilm blivit nominerad till huvudtävlingen i Cannes, Venedig eller Berlin. Samtidigt har USA och Frankrike haft med 107 verk där. Till och med Danmark har lyckats 8 gånger. Det bör framhållas att världens mesta produktiva filmländer, Nigeria och Indien, på utländsk botten delar  samma öde som Sverige. Men den dramatiska minskningen av den internationella publiken på svensk film förklaras delvis av de uteblivna konstnärliga framgångarna på festivalerna - d v s i branschens skyltfönster.

Globaliseringen har medfört att också filmmarknaden är ett stim, där en massa sardiner skall samsas med ett fåtal, ofta anglosachsiska hajar. Att Sverige som regel inte tillhör hajarna är uppenbart. Detta faktum jävas inte av att en och annan USA-remake av svenska  deckare och thrillers. Saken har inte blivit bättre av Bonniers och SF:s monopoliserig av biografbranschen, vilket innebär att en mängd intressanta filmer aldrig - utom ibland på Folkets Bio och sent om kvällen i SVT - kan visas i Sverige. Därigenom vänjes vi vid att inte ha några anspråk när vi (sällan) ser på biofilm - och svenska filmmakare har anpassat sig vid att de, för att om möjligt inhösta det extremt marknadstillvända  efterhandsstödet, inte bör avvika alltför mycket från hollywoodnormen.