Tilbaka

 

Riktigt bra filmer – finns de?

 

Varhelst svenskar träffas utan att ha något särskilt att prata om finns det alltid några stående samtalsämnen som räddar situationen, även om de något varierar beroende på den omgivning man befinner sig i:

Bland landsbygdens invånare från övre medelåldern och uppåt är vädret ett givet samtalsämne, ty väder råder alltid. Sådant folk har stort engagemang i ämnet, och ett rikt språk, varmed man kan beskriva meteorologiska förhållanden. Och en mer eller mindre väldokumenterad väderstatistik som kan sträcka sig över årtionden.

Bland storstadsbor mellan 15 och 20, i synnerhet om de är lite intellektuella, är det vanligare att fråga, huruvida samtalspartnern har sett någon film på sistone. Även om vi numera ser långt fler filmer på TV, nät eller DVD avser man därvid fortfarande filmer som konsumeras som färskvara, d v s på bio. Det gjorde förra året invånarna i Sverige ungefär 16 miljoner gånger, vilket innebär att man har goda chanser att få ett jakande svar, trots att biobesöken under de senaste decennierna har sjunkit från 80 miljoner (före TV) till dagens siffra.

Skulle man ha i stället frågat en medborgare om vederbörande varit i kyrkan nyligen vore chansen, trots avkristningen, faktiskt större. Fast det gör man i regel inte, ty då kunde man inte följa upp med den i kyrkliga sammanhang olämpliga, men när det gäller filmer obligatoriska, frågan om föreställningen ”var bra”. Om man tar en godtycklig medborgare över 15 års ålder och idag ställer denna svarar han/hon enligt statistiken att, i ordningsföljd, de svenska filmer som under 2000-talet hittills varit allra bäst var:

 1.Så som i himmelen (Regi:Kay Pollack 2004) 2.Grabben i graven bredvid (Kjell Sundvall 2002 ) 3.Ondskan (Mikael Håfström 2003) 4.Tillsammans (Lukas Moodyson 2000) och 5.Göta Kanal 2 (Pelle Seth 2006).

Åtminstone är det dessa som bland inhemskt skapade filmer – som upptar genomsnitt 25- 30% av alla biobesök - lockat flest åskådare till bion. Vilket egentligen inte är samma sak. Men något mera objektivt mått på allmänhetens preferenser har vi inte tillgång till.

Detta kvalitetsmått sammanfaller delvis med det som SF:s dåvarande chef Olof Andersson redan på 30-talet, fast i negativ form, proklamerade:

"Den film som inte bär sina kostnader är en dålig film".

Enligt regeringens filmutredning 1993 gällde detta (liksom sannolikt nu) minst 80% av de filmer då producerades. Även den som inte delar Anderssons något krassa kriterium på en dålig film, eller håller med om vilka filmer det gäller, kan instämma om de 80 procenten.

Det är uppenbart att personer, vilka regelbundet åtagit sig att skriva om film, tycks ha från allmänheten ganska avvikande kriterier på vad som är bra och dåliga filmer. Av de mest publikdragande filmerna under åren 2000 - 2009, är det sålunda ingen som rankas bland de fem bästa i en nyligen företagen enkät bland svenska 26 filmskribenter i tidskriften FilmLukas Moodysons ”Tillsammans” är faktiskt den enda publiksuccé som även trängt sig in bland de främsta tio kritikersuccéerna. Denna film hade troligen publikt lite draghjälp av publiksuccén Fucking Åmål ett par år förut.

De fem filmer som mest har tilltalat kritiken är däremot i tur och ordning:

1.De Ofrivilliga  (Regi: Ruben Östlund 2008) 2.Sånger från andra våningen (Roy Andersson 2000) 3.Lilja 4-ever (Lukas Moodyson 2002) 4. Låt den rätte komma in (Tomas Alfredson 2007) 5. Du levande (Roy Andersson 2007). Som nr 6 kom Tillsammans (Lukas Moodyson) och som nr 7 Darling (Johan Kling). Flest förstarankingar hade de båda främsta filmerna med sex vardera.

Nyligen har vi haft någon slags debatt mellan Göran Hägglund och resten av det kulturella etablissemanget, där den förstnämnde anklagade det senare för att fjärma sig från folket, som enligt honom skulle föredra Blondinbella framför Horace Engdahl och får skit för det. Hägglunds populistiska magplask vittnar om desperation, men även beträffande filmsmak tycks det onekligen finnas en klyfta mellan å ena sidan recensenter och å den andra publiken, d v s marknaden, och dess advokat i KD-ledningen. Däri skiljer i och för sig inte filmen från andra konstarter. Vad är det som speciellt skiljer biopublikens preferenser från filmkritikens? (Att kritikern oftast är minst dubbelt så gammal som publiken är förstås relevant, men mindre intressant.)

Är det humorn som skiljer? Sådan uppskattar dock både publik och de flesta kritiker. Såväl Roy Anderssons som Ruben Östlunds filmer har, liksom f ö Darling och Tillsammans – och själva livet - mängder av humor, som man dock får upptäcka själv, eftersom den inte alltid är verbal, blandad med tragik och sällan annonseras på förhand. Bland publikfilmerna fanns endast en film som var fabricerad för att skrattas på – eller åt – farsen Göta Kanal 2.  Det bör dock tilläggas att det snart gångna årtiondet varit ovanligt fattigt på filmskrattsuccéer, vilket många påtalat. Å andra sidan har jag, för var gång jag tänkt på den, funnit decenniets mest sedda film, managementkonsulten Kay Pollaks Så som i himmelen alltmera komisk, på grund av dess ohämmat spekulativa, pompösa och förljugna New-Agekristendom, som tydligen gått hem mitt i den svenska hedendomen som Guds ord i en tokig.

Om man med komedi å andra sidan bara menar att filmen skall ha ett lyckligt slut på en rak historia var de publikdragande filmerna samtliga komedier – till och med Ondskan slutar ju lyckligt för Eric Ponti, som äntligen till publikens förtjusning skall få misshandla sin stryktäcke styvfar. Tvärtom slutade kritikersuccéernas handling genomgående med att det sket sig för huvudpersonerna – i den mån de överhuvudtaget innehöll något klart urskiljbart slut – vilket åtminstone i Roy Anderssons och Ruben Östlunds filmer inte var fallet. Att som Oskar i Låt den rätte komma in fly från Blackeberg som adjutant åt en gravt könsstympad 200-årig vampyr i en låda bör inte vid närmare eftertanke betraktas som ett särdeles lyckligt slut.

De flesta kritiker brukar instämma i att all film som avhandlar människor är politisk. Detta faktum brukar huvudsakligen påtalas, då det rör sig om vänsterpolitik. Ingmar Bergmans och Jan Troells ofta djupt borgerliga visioner och folkhemsförakt brukar, på grund av deras yrkesskicklighet, inte ofta diskuteras eller ens noteras. Ej heller den halvfascistiska mentaliteten i mängder av våldsamma, fabriksproducerade svenska polis- eller deckarfilmer – den brukar anses tillhöra genren. Folk och kritiker verkar i båda fall vara relativt eniga – inga sådana filmer, inte ens Millenniumfilmerna, har tagit sig in på någon av listorna.

Publikens och kritikens listor skiljer sig dock synbarligen beträffande filmernas politiska innehåll, såväl vad gäller dess inriktning och framför allt dess tydlighet: Kritikernas fem mest uppskattade filmer är, liksom de fem följande mer eller mindre ”samhällstillvända”.

Roy Anderssons tablåfilmer är självfallet de mest konsekventa i sin samhällskritik. Hans filmer tenderar i föreliggande enkät att polarisera kritikerna – antingen rankas han som etta, eller inte alls. Möjligen kan detta också sammanhänga med att filmkritiker inte politiskt är någon enhetlig grupp. Moodysons och Alfredsons nominerade filmer är mera begränsade i sina teman och betraktar samhället med ett barns kritiska ögon.

Däremot figurerar, med undantag för i Tillsammans, knappast samhället som problem i någon av filmerna på listan för publikfilmerna - inte ens metaforiskt. Detta gäller enligt min åsikt även Ondskan, där Eric Pontis problem, såväl som hans lösningar av dem, mest måste betraktas som individuella.

Är det så, vilket opportunister som Göran Hägglund hävdar, och som jämförelsen mellan publiksmak och kritikernas lista tycks antyda, att ”vanligt folk” verkligen skyr samhällkritik inom underhållning och kultur? Är det så, som Bert Brecht påstår i sin kommentar till Corolianus, att ”först med vattnet upp till näsan börjar folk att tänka”? Nej, och man skall inte överdriva den ideologiska skillnaden mellan kritiker och publik.

Vädret engagerar sig många i, även fast man aldrig kan göra något åt det, för det kostar inget. Politik och samhälle engagerar man sig främst i när man tror att man kan göra något åt dem. Även om det kostar. En riktigt bra film förmår övertyga oss om vi kan, och inte har råd att låta bli. Med detta kriterium är riktigt bra svenska filmer lika sällsynta som moskéer i Vellinge.