Tillbaka

 

Hur kritisera film?

 

1. Filmkritik kan bedrivas på många olika sätt beroende på frågor den framför allt väljer att ställa om en film:

Man kan koncentrera sig på formen: Är filmen ”välgjord”? Innehåller den något nytt grepp?  Har den häpnadsväckande ”specialeffekter”? Citeras andra filmer? Är skådespelarna sexiga? Man kan också koncentrera sig på handlingen, den underliggande berättelsen - är den ”spännande”, ”underhållande”?   

 

Alla dessa frågor har sitt berättigande. En film får aldrig vara tråkig. Om vi skall kunna ta till oss handlingen bör den vara väl gestaltad. Men om man anser att världen och samhället är viktigare än sin spegelbild i konsten är det framför allt filmens budskap, dvs vad den faktiskt säger och rekommenderar oss att göra beträffande världen och samhället – dvs. dess innehåll, dess ideologi och politiska hållning som måste granskas. Så gör också de flesta människor, medvetet eller omedvetet, då de värderar film eller annan litteratur.

 

2. All film är huvudsakligen en text om människor i samhället. Oavsett han påstår sig, eller tror sig, skildra kampen om en ring i forntiden eller företar en rymdfärd 1000 år in i framtiden - eller göra en ”dokumentärfilm” är det mycket svårt för en filmmakare att i grund och botten skildra – och värdera - annat än sin egen tid och sitt eget samhälle. 

Vår tid, vårt samhälle och vår värld domineras av kapitalismen och borgarklassen.

 

3. I varje samhälle och vid varje tid formas de dominerande tankarna av den samhällsklass som har makten i samhället. Kulturen speglar och förstärker väsentligen dessa tankar. Filmen är en av de allra nyaste och mest spridda formerna av kultur. Den kännetecknas av att den är mycket dyr att göra och sprida. Därför har filmer från början producerats av folk med makt och pengar för att konsumeras av dem som i regel saknar bådadera. När vi i fortsättningen därför talar om ”filmen” kommer vi att avse den film som verkligen når massorna, inte den film som i huvudsak beundras och konsumeras av finsmakare på filmfestivaler.

 

4. Den som skapar film må uppleva sig som samhällskritisk och som en fri konstnär. Men det medium han använder ligger i härskarnas, kapitalets händer. Ingen storkapitalist kan i långa loppet anställa folk, som anställer folk som använder filmmediet för att undergräva tilltron till storkapitalets dygder och förmåga. Dvs filmskapare, som i stället propagerar för social revolution och majoritetens maktövertagande. Hur skulle sålunda filmen i vårt samhälle kunna vara radikalt systemkritisk?

 

5. I stället är det vanligaste:

a. Att filmer framställer samhället vi lever i som det bästa tänkbara – vanligen genom att den egna ”livsstilen” och kulturen får framstå som det ”normala”, ”mänskliga” och kontrasteras med andra, främmande, fientliga, t ex i krigsfilmer eller SF-filmer.

b. Att man skildrar samhället som präglat av brister, men ändå som det bästa möjliga. Det är det absolut vanligaste. Det skapar samförstånd mellan makthavare och alla människor som söker en ursäkt för att slippa göra något åt de missförhållanden de upplever.

Folk som arbetar för dessa förändringar är därför i grund och botten ute efter att försämra samhället. De framställs antingen som ”orealistiska”, moraliskt tvivelaktiga, , mindre upplysta, inskränkta eller i bästa fall aningslösa.

c. Att man framhåller att samhället verkligen behöver förändras, men att möjligheten av sådana förändringar förnekas – ofta genom hänvisning till en oföränderlig, oftast ond, självisk, ”mänsklig natur”. Det är en sk pessimistisk hållning, vanlig t ex hos uppburna filmkonstnärer i Skandinavien. Låter sig utmärkt kombineras med b.

 

6. Filmen, liksom all masskultur i det kapitalistiska samhället, har som omedelbart mål att dra in pengar till producenterna. För att göra detta måste den vara ”underhållande”. Dess politiska innehåll ligger inte alltid, dvs. mycket sällan, i öppen dag.  

Som kritiker måste man, om man önskar klarlägga filmens politiska budskap, först och främst kort klarlägga dess handling. Därpå ställa en rad detaljfrågor till filmen/texten. Om vi begränsar oss till handlingen förslagsvis i första hand dessa:

a. I vilken typ av samhälle utspelas handlingen? Är det ett modernt kapitalistiskt samhälle med dess klassmotsättningar? Är det en historisk film som återger händelser i en annan tid - och, i så fall, (detta gäller såväl filmer om framtiden som historiska skildringar) hur speglas nutida förhållanden?

b. Vilka samhällsklasser är representerade? Syns de undertryckta och arbetande klasserna överhuvudtaget?

c. Om handlingen utspelas i ett modernt, kapitalistiskt samhälle - hur presenteras  representanter för dess majoritet (arbetarklassen)? Inte alls? Som villiga slavar?  Som primitiva men ädla vildar eller råa sällar? Som clowner? Som strävande efter att bli medelklass?

d. Vem är hjälte (och varför?) – skurk (och varför?), hur utvecklas vederbörande och hur värderas detta?

e. Vad gäller konflikten i handlingen? Egendom, kärlek - eller inre moraliska konflikter?

f. Hur löses konflikten? Genom försoning? Mellan vilka?

g. Vad är bra, vad är dåligt enligt filmens värderingar? Vad anses vara äkta (t ex känslor, t ex vrede, kärlek) och vad betraktas som falskt  utanverk ( t ex politiska attityder?)

h. Hur slutar filmen - lyckligt-öppet-olyckligt?  (Vad anses vara lyckligt)? Genom att egendom förvärvas eller bevaras? Genom att framgång vinns - vad anses vara framgång? Genom att ett kärleksförhållande etableras?  Genom att hjälten gör en klassresa uppåt? Genom att en moralisk konflikt löses - och i så fall hur? Varför slutar berättelsen där den slutar?

Vad säger filmen, alltså – och vad gör man, om man väljer att tro på det den säger?

 

11 Om en film inte åtminstone till en del låter sig analyseras på detta sätt kan man gott låta bli att analysera den. För en filmkritiker som betraktar omvärlden som viktigare än filmkonsten, och kritik av film i första hand som kritik av samhället, är livet alltför kort för att han skall ha tid att befatta sig med rent ”ögongodis”.

 

12 När man slutligen ställt och begrundat, och om möjligt besvarat, alla dessa frågor diskuterar man resultatet med sin presumtiva läsare. Man bör då minnas att han/hon sannolikt framför allt önskar veta något om filmen i fråga. Han/hon är troligen mindre intresserad av kritikerns tankar om världen och samhället, och vi skriver ingen lärobok i politisk teori. Man bör ändå finna en form och med en vinkling som gör att läsaren klart kan uppfatta våra åsikter och helst vinnas för dem. Annars reduceras kritiken till konsumentupplysning.