Tillbaka

Den engelske patienten

Regi: Anthony Minghella

 

Den flerfaldigt oscarsbelönade ”Den engelske patienten” efter Michael Ondatjes roman finner man i Internets filmdatabas under sökorden:

Drama, romantik, minor, brännsår, tillbakablick, tragedi, sann kärlek, arkeologi, minröjningsenhet, Andra världskriget, kartografi, äktenskapsbrott, sköterska, öken.

Jag skulle vilja påstå att det räcker med att se dessa sökord och tänka själv, men för säkerhets lade jag ut 75 kr för att få mina misstankar bekräftade. Boken hade jag tidigare gjort ett fåfängt försök att ta mig igenom, men efter att vid tre försök ha somnat inom tio minuter gav jag upp.

 

Sammanfattning, så ni andra kan spara pengarna:

Almásy är en ungersk, ursprungligen bildskön greve (Ralph Finness från bl a Quiz Show) på arkeologisk expdition i Libyska öknen 1937.  Det var sex år innan Casablanca gick på biograferna för första gången. Under öknens himmel träffar han finansiärens vackra, coola  och bildade hustru Mrs Clifton (Kristin Scott Thomas) och de hamnar snart, om inte i halmen så dock i sanden. Mr Clifton tar illa upp, lastar 1942  in hustrun och sig  i ett flygplan och försöker störta det på Almásy. Han missar, omkommer och den skadade älskarinnan läggs av Almásy i en grotta i öknen medan han söker hjälp. Då är tyskarna på offensiv mot Kairo. Engelsmännen , som tror Almásy är tysk spion, hindrar honom att nå den sårade kärestan i tid, han får låna ett plan av tyskarna i utbyte mot militära kartor. Förgäves, Mrs Clifton har avlidit, och då Almásy flyger liket över öknen skjuts han ned, bränns fördärvad och accepteras nu som engelsman. Han hamnar efter invasionen i ett kloster i Italien där han ömt vårdas av Hana, (Juliette Binoche) en vingskjuten kanadensisk sjuksköterska. Hon får ihop det med Kip, en sikhisk minröjare som kommer till undsättning då hon flinkt spelar Goldbergvariationerna på ett minerat piano. Till klostret kommer även Caravaggio, en sannolikt italiensk-libysk svartfot  i brittisk tjänst (Daniel Dafoe). Han har blivit torterad och vanställd av tysken pga Almásys förräderi. Han vill döda Almásy, men avstår.  Alla får varandra utom Almásy, som får en överdos morfin av den ömma Hana. Sen måste filmen sluta, eftersom det vi hittills sett till största delen är den döende Almásys återerinringar.

 

Enligt en mer eller mindre samstämmig kritikerkår är detta en mycket stor och sofistikerad film som ställer angelägna frågor om identitet, lid och död och som visar att kärleken spränger alla gränser, satta av nationer, äktenskapskontrakt etc.

Det kan man ju i och för sig delvis hålla med om, även om entusiasmen säger mer om filmkritikens andliga status och grad av sofistikation  än om filmens. ”Den engelske patienten”  handlar onekligen om detta. Att den skulle visa något som en normal damtidningsläsare (och i viss mån herrtidningsläsare) inte väl kände till förut är dock osäkert. Men filmkritiker kanske inte läser damtidningar? Jag vill inte undanhålla er några sofistikerade filosofiska höjdpunkter ur dialogen:

 

Smärtsamt avsked:

Almásy: -Jag vill att du skall veta: jag saknar dig inte ännu.

Mrs Clifton: -Det kommer du att göra.

 

Småsnack på sängkanten:

Almásy: -När var du som lyckligast?

Mrs Clifton: -Nu.

Almásy: -Och när var du som olyckligast?

Mrs Clifton: -Nu.

 

Självbekännelse om vad han mest ogillar:

Almásy: -Äganderätt. Jag avskyr att vara ägd.

 

Om sömnad:

Mrs Clifton: -En kvinna bör aldrig lära sig sy, och om hon kan det så bör hon aldrig medge det.

 

Nya fysiologiska rön:

Almásy: -Hjärtat är ett eldens organ

 

Förebråelse mot Mrs Clifton efter separation:

Almásy: -Hur kan du le och låtsas som om ditt liv inte slagits i spillror?

 

Högtidligt löfte:

Mrs Clifton: -Lova att du kommer tillbaka!

Almásy: -Jag lovar, jag kommer tillbaka till dig. Jag skall aldrig lämna dig.

 

Nå, det är ju förvisso erkänt svårt att variera sig vad gäller konversation i intima lägen. Egentligen roar sådan mest de inblandade. Jag är säker på att även  Einstein och Thomas Mann  blev ganska trista att höra på i motsvarande situation. Därför blir filmer och böcker om en Man och en Kvinna som Möts gärna lite tradiga. Denna film är inget undantag.

Det intressanta med ”Den engelske patienten” är dess förmåga att entusismera det lättflyktiga halvkulturella skikt  i väst som bestämmer vad som just nu är stor konst och vad som inte är det.

Flera gånger det senaste decenniet, då ytterligt banala filmer väckt begeistring i dessa kretsar,  har man också haft anledning fråga sig varför: Döda Poeters Sällskap och Fyra Bröllop och en begravning t ex. . I båda fallen har eftertankens kranka blekhet slagit till och båda verken har snart reducerats till  vad de var: välgjorda pastischer på urgamla förebilder fyllda med gottköpsmoral och tomma på socialt innehåll. Men vadan den första vågen av förtjusning?

 

Visst är ”Den engelske patienten” en ”vacker” film. Förhållandet att Sahara ger fantastiska naturupplevelser är dock inte filmmakarens förtjänst. Det överdådiga skådespelet och de vackra ansiktena hos Scott Thomas, Binoche, Dafoe och Finness kan ju inte ursäkta den närmast pastischmässiga formen, storyns banala känslopjunk och dialogens totala humorlöshet. Det kan alltså knappast vara frågan om att ”Den engelske patienten” attraherar genom sin intrig, eller genom de insikter den förmedlar. Vad kan det då vara?

En av flera tendenser inom det senaste decenniets underhållningsfilm är den koloniala nostalgin. Man längtar tydligen tillbaka till den tid då Ingrid Bergman log rart mot Humphrey Bogart i hans vita tropikkavaj i Casablanca. Eller då Blixen-Finecke odlade kaffe i Kenya långt innan Mau-Mau kom och välte spelet över ända. Sedan kom ju kriget och upproren och fördärvade allting.

Gott om bra manuskript har det funnits att tillgå, ty inte så få av seklets betydande europeiska författare har ju vistats i kolonierna före eller under sin produktiva period: Graham Greene, Somerset Maugham, Karen Blixen, St Exipery , Joseph Conrad (för att inte tala om Albert Camus och Doris Lessing som ju var naturaliserade svartfötter). Resultatet har blivit filmer som ”Högre än himlen” och ”Mitt afrika” etc. Och nu ”Den engelske patienten” av Michael Ondatje, född i kolonialistfamilj på Ceylon 1943, samma år som Casablanca gick upp på dukarna.

Med dessa filmförlagors teman och personager är det precis som Povel Ramel sjunger i ”Naturbarn”: det rör sig om kultiverad vit överklass som ”komma till ö, titta på varann”. Varken romaner eller filmer handlar om den koloniala miljön, dess folk eller om det koloniala förhållandet. Kolonin är en exotisk kuliss som i alla bemärkelser ger framställningen färg. Den är en tillflykt i abstraktionens tjänst.

 Liksom frånvaron av stark centralmakt och geografisk avskildhet i Vilda Västerngenren används för att renodla moraliska frågeställningar vad gäller våld och ägande så används den isolering kolonisatörsskiktet drabbades av  eller åtnjöt  i öknar eller på barerna ofta för att renodla existentiella frågor, som förhållandet till kärlek och död.

Koloniala filmer/romaner förläggs därför också  fördel till den oskuldens tid som alltid förutsätts ha rått i det historiska skede innan kolonisatörerna, likt Eva och Adam i paradiset, började betrakta varandra och därvid noterade att de var nakna - den lyckliga tid då det koloniala förhållandet åtminstone av kolonialmakten uppfattades som ett naturligt tillstånd mellan överlägsna och underlägsna nationer. Andra världskriget och de påföljande upproren gjorde slut på denna historiskt sett ganska korta epok, då de koloniala länderna och folken kunde användas som kulisser och statister utan att någon reagerade.

På samma sätt finns det uppenbarligen en nostalgisk längtan tillbaka till den sociala oskuld som (man ibland tror) rådde inom (film)konsten före sextio- och sjuttiotalens uppvaknande.

Man vill slippa störande sociala vinklingar som skymmer sikten för De Eviga Frågorna. Efter decennier av politiskt korrekt jämlikhetsideologi vill man hämta nya ideal från en tid, då överklassen vågade vara överklass, vita vågade vara vita  och en svarting var en svarting. Det är vilsamt för dem som tänker så, eller försöker lära sig att göra det.

Därför, kanske,  alla dessa skildringar av drottningars och drönares kärleksliv i öknen, på ensliga hotellrum eller i djungeln. Det är mest vilsamt så. För själen.