Tillbaka

Tjyvar och tjyvar

Härom kvällen såg jag två filmer. På Folket Bio såg jag ”Barnet” (L’ enfant) av belgarna Luc and Jean-Pierre Dardenne, som uppskattats här genom Löftet (La Promesse) och Rosetta.

Filmens Bruno är ett barn. Små barn kan vara charmiga, även om de stundom skriker och kissar på sig. De saknar känsla för hygien och ansvar samt förmåga att ta hänsyn till andra. Tråkigt nog för Bruno och för hans flickvän Sonia har han dock förblivit ett barn även bortom lumparåldern.

I en babianflock skulle en individ som Bruno, med sin infantila egoism, snabbt lära sig veta hut. I ett socialistiskt samhälle, där någon form av samband mellan arbete och förvärv upprätthålls, likaså. Men Bruno har vuxit upp i en urban djungel, där man samtidigt får lära sig dyrka egendomen och förakta dem, vilkas slit skapar dess nyttigheter. Bruno har alltså (t ex på bio) fått lära sig att ”arbete är för losers”. Även så, hade Bruno klarat sig galant, om han haft rika föräldrar, genomgått Handelshögskolan, skaffat sig företag och haft råd att med bolagsjurister och målvakter. Men Bruno tillhör socialgrupp fyra. Likafullt tycker han om pengar. Bruno är som klippt och skuren till småtjuv. De stackars intet ont anande fotgängare, som fått sina väskor ryckta och vittjade av Bruno och av hans gravt minderårige kumpan, eller de strävsamma medborgare eller butiksägare, som blivit av med sina surt förvärvade ägodelar, är föga charmade av Bruno. 

Bruno växer inte precis när Sonia ned- och hemkommer med deras gemensamma barn, och finner att han under tiden på BB har hyrt ut hennes lägenhet. Visst är Bruno fäst vid Sonia. Han är inte ”elak”, men att påstå att han riktigt förstår att flickvännen, eller någon annan, t ex deras barn, är en annan människa, som blöder när han sticker det eller skrattar när han kittlar det –det vore att gå för långt. Sonia, som heller inte står på samhällsstegens högsta topp, förstår i alla fall att man måste ta ansvar för sig själva och sin utökade familj. Det gör Bruno på ett för honom karaktäristiskt sätt, som tycks lösa allas problem. För 5000 Euro säljer han barnet på svarta marknaden. Det skulle lösa parets likviditetskris, ge Bruno råd att köpa fler meningslösa prylar och ge Sonia mer tid att ägna sig åt honom. Och som han med karakteristisk inlevelsekänsla senare tröstar modern ”Vi kan alltid göra en ny sedan”.

För säkerhets skull skedde barntransaktionen i hast utan Sonias vetskap. Bruno förstår inte varför Sonia reagerar så häftigt på förlusten. Men han förstår i alla fall att han snabbt måste köpa tillbaka ungen, dels emedan Sonia polisanmält honom, dels emedan han dunkelt anar att hans chanser hos Sonia vore mindre än noll om hon inte finge sitt barn tillbaka. Bruno köper tillbaka barnet till dubbla priset, som han försätts arbeta av med nya, utökade stölder. Till slut ger han upp. För en tjyv i kriminalitetens gärdesgårdsserie kan till och med en tillvaro som vanlig arbetare på sikt vara ett mera attraktivt alternativ. Kanske, kanske får han bli vän med Sonia igen, när han slipper ut från stillot.

Hemkommen från bion fick jag på TV1 se en annan film om kriminella (sådana förekommer!): ”The Italian Job” i regi av F. Gary Gray. Det är en några år gammal re-make av en brittisk film med samma titel från 1969. Den tillhör en helt annan genre, det är en thrillerkomedi. Filmens personager och dess psykologi är som klippta ur en serietidning från 50-talet. Jag skulle normalt aldrig kommit på idén att skriva om den, om inte en jämförelse väckt en del tankar:

I ”The Italian Job” stjäl tjuvarna inte för maten, utan för desserten.               

Tjuvarna är välbeställda, om än lite äventyrliga, välbegåvade, nogsamt planerande fackmän, vida överlägsna de korkade lagens män, vilkas närvaro i filmen motiveras av att man skall ha någon att dra vid näsan, och vars bilar skall rulla och demoleras Man kör inte omkring på en lånad euromoped, utan i Maserati.                                                                                                     

 Hjälten och hjältinnan känns igen på att de är de som är vackrast. Underhuggarna känns, precis som hos Shakespeare, igen på att de är mera komiska.                                                                                                     

 Man stjäl inte 20 Euro från en äldre dam på trottoaren utan 35 miljoner dollar i guldtackor från ett bankvalv med hjälp av en armada av snabbgående motorbåtar på Venedigs kanaler.                                                                                         

Visst finns det moral bland tjuvarna i The Italian Job. Den kumpan som sviker, och försöker lägga beslag på tjuvgodset för egen del döms för ”trolöshet mot huvudman” till att mista livet på det mest bestialiska sätt.                               

Hur det gick? Vem bryr sig om hur det går för kriminella seriefigurer?                                 

Men - hur kommer det sig att publiken på filmer som ”Barnet” är högskoleutbildade medelklassmänniskor? D v s filmer med allvarligt menad social och psykologisk problematik och som handlar om livet hos individer från socialgrupp fyra?  Ligger det något i förklaringen att folk som Bruno inte bor granne med bättre folk, och inte stör dem och inte hotar att dra ner dem till sin egen status? Och att folk som Bruno aldrig brukar kunna samla sig till att utgöra något politiskt hot. Inte ens av den dignitet som välanpassade, men välorganiserade, arbetare, för att inte tala om deras högst reformistiska representanter, så ofta brukar anses utgöra runt borgarfamiljernas frukostbord. Och inte ens om de bränner ett och annat bildäck eller plundrar en och annan butik. Och hur kommer det sig att det är att det är (manliga)åskådare, inte minst med arbetarklassbakgrund, som utgör merparten av publiken hos relativt hjärndöda actionfilmer som The Italian Job ?  Jag själv är en del av denna publik, fast jag sparar mina pengar och ser dem på TV.

Hur kommer det sig att Bruno, som stjäl några hundralappar från en handväska hos en pensionär utanför Konsum, (visst) är ett kräk, under det att de som i stället stjäl 35 miljoner dollar ur ett bankfack, är hjältar? Hur kommer det sig att den som inget har, och saluför sitt barn till någon som sannolikt har större råd och intresse av barninnehav (med viss rätt) anses extremt sniken och okänslig?  Medan de rika vid makten varje dygn av ekonomiska skäl slår ihjäl tusentals barn i världen. Ändå beundras de, och de avundas av småfolket.

I viss mån sympatiserar jag med dem som föredrar hjärndöda actionthrillers. Varje aldrig så väl menad litterär skildring av underklassens elände fyller en del av mig med olust. Det gäller inte minst sådana som erbjuder systemvänliga upplösningar som att hjälten vinner på lotteri, får ärva en tidigare okänd släkting eller upptäcks som geni. Då tittar jag hellre på Dallas, ty familjen Ewing skiter jag totalt i, och kan njuta ostört, som rörde det sig om en fotbollsmatch mellan två bortalag. En repris på en match som Tre Kronor har förlorat skulle jag aldrig titta på. The Italian Job och många, många fler erbjuder ett liknande, magert men ogrumlat nöje.                                                                                                                        

I stället för att förena sig tittar vi proletärer i alla länder ännu på upprepade repriser på Dallas med dess otaliga re-makes hemma på sin TV, om de har någon. Detta beror nog delvis att inget annat erbjuds oss. Men i valet mellan att se hemmalaget förödmjukas och på sin höjd få ett tröstmål på slutet, väljer de flesta av oss att se överklassen skära halsen av varandra. Till priset av att vi till slut identifierar oss med dem. När vi har ändrat de förhållanden i samhället och världen som vidmakthåller vår beundran för folk med makt och rikedom, oavsett hur de förvärvats, har vi förhoppningsvis kommit på en bit på väg.