Tillbaka

 

 

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Under varma, mulna  augustikvällar såg jag som barn ibland hur ett ljussken snabbt flimrade förbi på himlen vid horisonten i väst. Mor förklarade att det kom från Öresund femton mil borta. Där simmade den blanka sillen, alla fiskar åt samma håll, fram och åter. Då stimmet plötsligt bytte riktning såg det ut som det blixtrade, sade hon. Det var helt ofarligt, sade mor,  men kanske hade hon fel.

Filmen om den filosofiska duvan är Roy Anderssons femte under 45 år.  Filmens inledande scener visar tre -utifrån sett - banala möten med döden - vilket gör dem  på samma gång tragiska och komiska, precis som vi själva och samhället kan upplevas:

En man dör av en hjärtattack i försöken att korka upp en flaska vin, medan hans fru distraheras av ljudet när hon vispar efterrättsgrädde till i köket.

Tre syskon besöker sin döende mor på sjukhuset. Den äldste sonen blir störd över att hon fortfarande med sina sista krafter håller fast sin handväska, som antas vara full av värdeföremål, för att om möjligt ta dem med sig hinsides.

I den tredje tablån ligger en fet man död på golvet i en färjas cafeteria. Besättningen diskuterar hur man skall göra med en stor räksmörgås och en starköl som han, som en sista jordiska gärning, har beställt och betalt - men  aldrig fått sätta i sig.

Sam och Jonathan, två mycket seriösa resande i pruttkuddar och vampyrtänder, får vi ofta följa under deras golgatavandringar och hemma ungkarlshotellet. Sams ihärdiga spelande av Lilla Vackra Anna på en usel grammofon håller övriga gäster vakna - till föreståndarens förtret: "Det är ju en dag i morgon också" - en upprepad fras hos RA, som kan tolkas som hot eller löfte, beroende hur man har, eller tar, det. Rollfigurer skrattar och gråter sällan, vredgas eller smäller i dörrar. Ett vänslandes par på stranden och en vänlig mor- eller mormor - som gullar med en osynlig unge i dess vagn - utgör rara undantag bland 39 tablåer.

Alla miljöer i Roy Anderssons senare filmer är avskalade, välbekanta, men ändå främmande. Ölkafeet och kaféet är inte riktigt som sig bör. Det är något något kusligt välbekant även över vardagsrummet. Att Karl XII och hans dragoner tittar förbi på kaféet på grund av kungens trängande behov på väg till och från Poltava, kan därför värt att förundras, men inte förvånas, över. Fast muggen var upptagen.

Spelfilmer skiljer sig framför allt från verkligheten genom att allt som syns och händer - inte minst det spontana - är noga planerat och regisserat. De flesta filmmakare ser som sin uppgift, i synnerhet då de beljuger verkligheten å det grövsta, att ge åskådaren illusionen att så inte är fallet. De gör därmed anspråk  på "realism". Att film skulle innebära "verkligheten  24 gånger i sekunden" är förstås rent skitprat.

"Jag har insett att jag inte kan filma riktiga miljöer. Jag föredrar en hyperreality ", säger regissören. ..."Det ser riktigt ut, men det är renat och kondenserat. Jag fascineras av hur livets storhet, litenhet och dödlighet verkar mycket tydligare på detta sätt".

Roy Andersson är humanist och betraktar sig som socialdemokrat. Han har under det senaste decenniet rönt en viss uppskattning inom kulturetablissemanget. Hans tablåfilmer är med bred marginal de mest konsekventa i sin samhälls- och civilisationskritik. Han tenderar ibland att polarisera kritikerna. RA har aldrig saknat kritiker, inte minst bland cineasterna:

 ”Den påminner om min egen poesi när jag var sjutton år”, sa Lukas Moodysson till tidskriften Film & TV om RA:s ”Sånger från andra våningen” i samband med premiären år 2000. Han tyckte filmen var banal och poserande. Fast Moodyson är nog bättre som filmskapare än som kritiker.

 Malin Krutmeijer, som uppger sig ha varit RA-kritiker sedan länge, kallar i det filmkunniga Helsingborgs Dagblad RA:s filmer "ett slags närmast nihilistisk variant av en 70-talsvänsterretorik.... Bredsidan är ohyggligt bred och platt...Samhällets dubbelmoral ges en dräkt förutsägbar som en uniform". Det är oklart det är RA:s påstådda "vänsterism" eller "nihilism" som mest upprör Krutmeijer i hennes ideologiska kritik.

Krutmeijer exemplifierar med ett par scener ur Duvan, t ex den, där unga flottister 1943 sjungande betalar Halta Lotta med kyssar för drickat på hennes krog. Hon tycker att scenen är djupt obehaglig: "Å ena sidan liknar den en så kallad gang bang, med den ensamma Lotta och alla dessa män – å andra sidan framställer den Lotta, halt och medelålders, som rätt slipprig.... I en annan, utdragen scen tafsar en äldre, korpulent tango(?)lärarinna på en ung, passiv man under en lektion".

Det bör sägas, vilket Krutmeijer inte gör, att den passive unge mannen dock till slut diskret värjer sig, varvid lärarinnan blir rejält ledsen. Hade en lärares utnyttjande av en elev väckt andra känslor och sympatier hos kritikern om de båda hade bytt kön? Hade krogägaren Lotta kunnat påräkna några kyssar från de värnpliktiga om deras törst inte överträffat deras ekonomiska tillgångar? Parterna drevs i båda fall av sina behov och hade samtidigt något den andra ville ha?  Dessa scener, samt de där en apa utsätts för ett grymt medicinskt experiment och den där koloniala undersåtar steks i en roterande musikalisk Bolidentunna gör att kritikern drar slutsatsen att "mänskligheten är vidrig – och äcklig". Men är Bolidens bolagsstyrelse ett representativt urval av "mänskligheten"?

Om man kort och rått skulle sammanfatta denna kritik: RA är en misatropisk, misogyn, fascist, som alltför länge har undgått upptäckt genom sin s k humor. Det måste därför vara frusterande för Krutmeijer att samtidigt bara "sitta tryggt och nicka bifall."

Men denna diatrib är bara en västanfläkt mot den som bestås av den mera högersinnade filmvetaren och aktivisten i den Svenska israellobbyn, Charlotte Wiberg i FLM och i radions Kulturnytt. Hon spinner (!) "När katten ändå är ute" vidare på Krutmeijer och på Lena Anderssons bok om kulturmannen Hugo Rask. Trots att författarinnan förnekat att bokens skurk porträtterar RA tycker Wiberg att hans konst ändå var på pricken lik RA:s: "Han betraktade människorna utifrån, behavioristiskt, aldrig fenomenologiskt. Han ville få anklaga själv, inte förstå. Av det blev begränsad konst"(Wibergs citat ur Egenmäktigt förfarande).

Som en clou kommer Wibergs dråpslag och mantrat för de mest hängivna proisraelerna: RA:s svartvita världsbild liknar nämligen vår samtid vid Tredje riket – vilket gör att "lidandet trivialiseras eftersom det finns överallt och hela tiden". Hur Wiberg lyckas få ihop detta universella lidande med behavioristens  avståndstagande från introspektion och känslor, förebrå RA för bådadera och samtidigt antyda att han är förintelseförnekare är bara det en prestation.

RA:s "begränsande filmer" kontrasteras av Wiberg mot närbildskonsten hos Ingmar Bergman, vars manipulativa porträtt av människorna sägs "skapa en intimitet och jämbördighet" mellan åskådare och skådespelare. "I Bergmans filmer finns inga små människor. I RA:s är alla små."  Möjligen kan detta sammanhänga med att Bergmans filmer nästan uteslutande utspelas bland             överklass, intellektuella och konstnärer, som utan all störande humor skildras inifrån.

Wiberg medger dock klokt vad som är uppenbart: "Och är det inte möjligen så att jag helt enkelt inte förstår hans sinne för humor?" Ja, fanatiker har svårt med humor överhuvudtaget. De tror inte att folk klarar att gilla sina medmänniskor och samtidigt betrakta dem utifrån och med humor. Inom vissa yrken - lärare, läkare, socialarbetare m fl ingår detta t o m helst  i yrkesrollen. Identitetsideologer t ex är just nu inte ens för konstnärer att leka med . Det har tex von Trier fått erfara då han av sionisterna blev portad i Cannes, eller Assange, när han hamnade på Ecuadors Londonambassad.

Hoppas jag har fel, men om jag rätt tolkat sillblixtarna (Obs! inte snille-) från Öresund och från DN:s eller AB:s kritikerpaneler har Roy Anderssons makalösa humor därför samma chans som en snöboll i helvetet vid Guldbaggeutdelningen i vår. Detta trots internationellt genombrott och att han även denna gång utan större konkurrens gjort årets bästa svenska film.