Tillbaka

 

"..en dum och djup glädje."

 

Televisionen borde i demokratins intresse avskaffas. Redan för trettiofem år sedan utvecklade Jerry Mander i en provokativ bok fyra goda skäl för detta. Hade författaren hunnit se förra veckans prinsessbröllop i svensk teve skulle han säkert lagt till ett femte. Mander utvecklade Marshall McLuhans välkända tes från 1964: Mediet är budskapet (svensk översättning av hans bok: Media; 1967). Vi erkänner sedan dess att ett medium inte bara är något som passivt lagrar eller förmedlar information om samhället. Det är en del av detsamma och påverkar det i högsta grad. Under den s k Arabiska våren 2011, då mobila och smarta telefoner för en tid tycktes verka som hävstänger för avgörande politisk förändring blev detta uppenbart.

I den mån man som medborgare eller som krönikör inte äger den totala överblick som låter en direkt peka ut de företeelser som i dagens värld i varje skede är de mest angelägna att uppmärksamma måste man få dem värderade och rangordnade via de media, vilkas uppgift vi, före McLuhan, trodde enbart vara att passivt förmedla dem.

Svenska media har därvid vecka 23-24 varit relativt samstämmiga i sin bedömning: Det var den svenska kungafamiljens överblivna dotters förmälning med en angloamerikansk, mindre betydande, finansparasit, som just då ansågs kräva vår nästan odelade uppmärksamhet. SVT ägnade fem timmars direktsändning åt denna eminenta pseudonyhet, varpå höjdpunkterna repriserades. På TVplay kan man se spektaklet under ytterligare en månad. Inget mänskligt bör vara oss främmande. Passa därför på, så ni inte missar denna televiserade överklassafari!

Så här post festum är det väl sent att än en gång gå igenom alla detaljerna från evenemanget - alltifrån eklateringen och teveintervjun med de unga (nåja!) tu. Prinsessan Madeleine introducerade där "ti-hi" som nytt verbalt - eller snarare oralt - uttryck för kunglig förtjusning. Vilket gjorde oss medvetna om att det har gått lång tid sedan Gustaf Vasa (faktiskt en synnerligen avlägsen förfader till bruden) eller Karl XII meddelade dåtidens kungsord till svenska folket. Därpå bröllopskortegen, ceremonin och de efterföljande middagarna med brudgummens emotionella, fast opublicerade tal (alla närvarande överklassare grät enligt media) och efterbörden, där alla matsedlar, bordsdekorationer och klänningar recenserades i AB med 1 - 5 plus. Annie Lööfs orangea dress fick bara 1 plus - faktiskt ett inte enbart politiskt motiverat underbetyg, ty hon skulle säkert ha klätt bättre i grönt. Och sen bröllopsresan till Seychellerna.

Här är ingen plats att lägga synpunkter på överklass, monarkin eller på de personliga egenskaper som deras uppbärare har eller inte har. En enstaka rojalist som av misstag läser detta är ändå enligt all erfarenhet bortom all rationell argumentation. Det vore närmast en förolämpning mot vederbörandes residuella intellekt att anta att hen inte redan på förhand lärt sig att förtränga förnuftsargument.

Charles Baudelaire skriver i De fattigas ögon om en fattig man med sina två pojkar, som tittar in genom fönstret på en lyxrestaurang:

”Faderns ögon sa: ' Hur vackert det är, hur vackert det är! Man skulle kunna tro allt guld i denna fattiga värld satt på väggarna !' "Den lille pojkens ögon sa: 'Hur vackert det är, hur vackert det är! Men det är ett hus, där bara människor, som inte är som vi, kan komma in! '

Det allra minsta barnets ögon var alltför fascinerade av att uttrycka något annat än en dum och djup glädje....."

Slutraden i Baudelairecitatet träffar nog precis rätt. Det vore värt att försöka förstå varför folk med min läggning blir så illa berörda av att konfronteras av den "dumma och djupa glädjen" hos dem som faller i denna hänryckning inför en anrikning av fysisk skönhet, rikedom och prakt, från vilken vi tycks vara utestängda. Den är f .ö. inte reserverad för kungligheter: Roy Anderson har gestaltat en liknande känsla i sin film "Du levande.." genom den stackars idoldyrkande flickan, som endast kunde artikulera sin åtrå genom att oupphörligt upprepa "Micke Larsson sjunger ju så jääävla bra".

Vore det inte bättre om vi kunde vara lite mera som Baudelaires minsta pojke, eller Roy Anderssons backfisch? Eller, som DN-krönikören Bengt Ohlsson, vilken efter nyåret 2012 uppgav sig ha börjat tro sina medmänniskor om gott - till och med makten, eftersom den också består av medmänniskor? Att sluta vara negativa och missunnsamma mot dem som lyckats, sluta att äcklas av allför många frackar och diadem och alltför långa klänningar i alltför långa och poänglösa TV-sändningar? Varför inte bli som Bo Frank, Växjös moderata kommunalråd, som i lokalpressen förebrår oss vår surhet och i stället "gläds över människors framgång" och tror att "världen skulle vara mycket bättre om vi var glada över andras framgång och inte låta missunnsamheten ta över".

Jag misstänker dock att Franks generositet inte fullt ut kan utsträckas till oss och våra eventuella framgångar, eftersom dessa för att realiseras bland annat skulle kunna kräva motgångar för folk som han själv och hans uppdragsgivare. Om oss tror han att vår sort "innerst inne" skulle önska att festfolket vid prinsessbröllop i stället, iklädda Helly Hansenpaltor och keps, diskret skulle serveras subskriberad korv med mos vid närmaste korvkiosk.

Däri misstar sig Bo Frank delvis.

Vår avsky handlar inte främst om de yttre markörerna för framgång, även om sådant hjälper till. Om korv med mos och Helly Hansen och Coke bara vore mycket dyrare än frack, champagne och rysk kaviar hade överklassen nämligen säkert bjudit på detta i stället - och det hade säkert funnits en pöbel, simpelt klädd i frack och långa klänningar, som tillsammans med SVT trängts utanför korvkiosken för att andlöst beundra det illustra korvätande sällskapet.

Den handlar kanske inte ens om den vackra klassens förakt mot oss andra, d v s om det som en välkänd fackföreningsballad från USA 1910 talade i en strof:

Folk i stan klär sig så fint

och strör pengar omkring sig.

De tittar inte ens på en jobbare

som klär sig som du och jag.

Huruvida vår Olympiske Guldmedaljör i trestegshopp, känd från TV, i övrigt är något ideologiskt föredöme för svenska folket saknar vi information att bedöma. Men i denna fråga - om vad som är framgång - har han i alla fall yttrat något som skulle vittna om att han förstått en del. På tal om allt medialt ståhej och hyllningar kring hans segrar sade han i en intervju ungefär: "Det var ju ett jävla väsen. Jag bara springer 30-40 meter, tar tre steg och landar i en grusgrop. Det är ju inte precis som att jag löst cancerns gåta eller något".

Det handlar mest om att vi "missunnsamma" har andra begrepp och normer om vad som är framgång och om upp och ned i det samhälle där den skördas. Att bli snuskigt rik på andras arbete, lägra en prinsessa eller att åtminstone få klä ut sig och gå på hennes bröllop anser vi inte vore något som en tänkande människa borde eftersträva men som kungahuset och uppenbarligen tevemediet försöker få oss att eftertrå. Hovet visste säkert vad det gjorde då den krävde ett stort offentligt bröllop för prinsessan och gav (?) televisionsrättigheterna till SVT.

Vår avsmak handlar alltså inte främst om hur överklassen klär sig och beter sig, utan på att den överhuvudtaget existerar och på den norm för framgång och "finhet" denna klass, förr b l a med hjälp av kyrkan, numera med hjälp av massmedia, etablerat. Manifestets ord: "den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna" gäller fullt ut även för vår tid, då de kolporteras genom etermedia, film och press till den arbetande klassen. Underklassen förblir underklass tills den kan frigöra sig från detta dumma, magiska tänkande. Det som gör oss så förstämda av att uppleva "ståhejet" kring prinsessbröllop är att det påminner oss hur lång väg vi ännu har att gå innan frigörelsen kan ske. Under tiden måste vi leva på hoppet och besinna slutstrofen i balladen ovan:

Så låt dem ha sina silverrovor,

sina ringar och pärlhalsband!

För när Domens Dag kommer

får vi dem att släppa sina godsaker!