Är du äkta lille vän?

 

Ropa så högt du kan: JAG ÄR JAG!

JAG!

JAG ÄR JAG!

Jag vet inte varför.

Men jag vet att jag gillar det!

Ett trefaldigt leve!

JAG ÄR JAG!

(Ur en nutida satanistdikt . Översättning från amerikanskan av HI)

 

Philip C McGraw är en psykologie doktor i 50+ åldern från Texas som på sin privatpraktik förr försörjde sig genom att lösa sina medamerikaners relationsproblem. Från slutet av 80-talet har han mest sysslat med rådgivning till juridiska ombud vid rättegångar. Han har gett ut tre populära gör-det-självböcker om psykologi och relationer, som nu finns på svenska. 1998 knöts han som stående inslag till Oprah Winfreys TV-show, men blev snart så populär hos tittarna att han kunde starta sin egen, som nu sänds flera kvällar i veckan i TV-4.

Phil McGraw är väl över sex fot lång, väger mellan 120 och 140 kilo utan att vara alltför fet, har en begynnande flint, behärskad mustasch och en lugn och släpig sydstatsdialekt.  Han utstrålar en förkrossande trygghet och säkerhet. Han är ingen man sätter sig på. Han är nu hela den amerikanska TV-tittande medelklassens egen barbapappa och omåttligt populär. Hans personlighet är en lysande affär – den används bl.a till att förutom böcker och kurser sälja t ex basebollmössor, ölmuggar och posters.

Dr Phil löser inför TV-kamerorna problem hos den begränsade grupp människor som är beredd att få sig själv och sina närmaste utlämnade till 50 miljoner tittare – av allt att döma råder ingen brist på sådana patienter. Det är en strålande TV-underhållning, till synes den perfekta blandningen av psykologiskt informationsprogram och dokusåpa. Och Dr Phil drar sig inte för att dela ut handfasta råd:

Damen som väger 150 kilo, men inte kan sluta äta, får av Dr Phil rådet att verkligen gå in för att gå ned i vikt, och studiopubliken nickar instämmande med tårar i ögonen.

Den nyrike mannen som känner sig ekonomiskt utnyttjad av sina fattiga släktingar får rådet att inte låta sig utnyttjas längre, och publiken applåderar. Den utnyttjade själv, som förmodligen varit inne på just samma lösning, ser ändå ut som om han först nu skådat ljuset. Publiken jublar och klappar händer, ty även den önskar behålla sina pengar för sig själv.

Hustrun, vars man bedragit henne dagligen i tolv år, förlupit hemmet och barnen och vägrar göra rätt för sig ekonomiskt får av Dr Phil reda på att karlen nog inte är något att ha och tillråds ta ut skilsmässa. Alla i publiken instämmer och applåderar.

Dr Phils råd tycks, då man ser dem presenterade så här på papper och utan utsmyckning, rimliga, för att inte säga banala och hans hantering av patienten på gränsen till idiotförklaring. Det är nog orsaken till framgången – Dr Phil säger just det vi själva skulle ha sagt om vi blivit tillfrågade trots vår okunskap i frågan. Dr Phil är psykologins motsvarighet till George W Bush – räta linjer, enkla åsikter, värderingar som är så allmänt spridda att de lätt förväxlas med uppenbara fakta, ett minimum av sofistikation. Hans tal utgörs av korta meningar utan bisatser. Stundom höjer han sin eljest välmodulerade röst och läxar vänligt upp sin patient för att han/hon inte tidigare insett hur enkelt hennes problem var.

Dr Phil är helt enkelt en mycket karismatisk person och en nästan lika strålande TV-personlighet som Bosse Bildoktorn eller Tina Nordström – vilka f.ö., liksom han, drar nytta av sina sydliga munarter.

Kärnan i Dr Phils underliggande teori framgår av hans böcker, men stod redan inhuggen i sten på templet i Delphi: Känn dig själv!  Eller som han uttrycker det, fast på psykologiska: människan får problem då hon föds ut i världen och märker hur hon omges av andra människor med egna idéer, vilka även omfattar hur hon själv egentligen är eller borde vara och hon därvid börjar ta intryck av dessa idéer. Då uppstår enligt Dr Phil en ”inkongruens” mellan hennes ”äkta jag” och hennes ”uppdiktade jag”, som leder till personlig osäkerhet, jagsvaghet, komplex, relationsstörningar etc.

En fullt möjlig slutsats av denna teori vore, att vi var och en skulle ha mått alldeles utmärkt, om bara omvärlden och resten av mänskligheten upphörde att existera, så att vi slapp våra hämmande bindningar till och lojaliteter med densamma. I avvaktan på att hans president med militära och ekonomiska medel åstadkommer något dylikt för USA-medborgarna som kollektiv försöker Dr Phil i stället lära individuella patienter vad deras ”äkta jag” är och behöver. Påtagligt ofta går denna process hos individen, liksom vad fallet är med presidentens projekt, ut över omgivningen och dess upplevda behov.

Marx betecknade en gång i sina Feuerbachteser denna människosyn: ”..betraktandet av den isolerade individen i det civila samhället” som den borgerliga materialismens yttersta visdom.

Denna syn, att vi alla har något som förtjänar att kallas vårt individuella ”äkta jag”, är en fördom, väl anpassad till marknads och konkurrenssamhället och förvisso inte begränsad till terapisituationens laboratoriemiljö. Den är så allmänt spridd att en stor del av mänskligheten var och en för sig tillbringar ett liv med att söka efter ”sitt rätta jag”. Förhållandet, att vi i tusentals år trots allt fortsatt att göra det, måste sammanhänga med att denna aktivitet stundom uppfattas, inte bara som plågsam utan också som lustfylld. Ungefär som att kratsa sig i örat med en hårnål. Men människan är ingen ö, trots att vi stundom upplever oss vara det och ofta uppmuntras, av Dr Phil och andra liberaler, att tro det.

Varför tycks så många människor tro att de kan få hjälp av Dr Phil och hans vederlikar? Utvikning ur medicinhistorien kan vara på sin plats:

Med visst fog kan man påstå att det som skiljer vetenskaplig människovård från kvacksalveri inte i första hand är teorin bakom behandlingen, utan resultatet, och viljan att lära av detsamma. Den behandlare – kirurg eller psykolog- som tror sig ha den slutgiltiga sanningen är en livsfarlig person som borde spärras in. Idag är nödvändigheten av ständig forskning och kliniska studier en allmänt erkänd princip inom medicinen – om än praktiken inte alltid är lika vacker som teorin. Att i stället sätta sin lit till karismatiska terapeuter är som att kissa i byxorna – det må värma en stund, men sedan kyler det!

Mycket av tidigare behandlingstradition hade kunnat överleva i tusentals år med samma medel som de med vars hjälp merparten av dagens sk alternativmedicin överlever och blomstrar: auktoritetstro, anekdotiska rapporter om terapeutiska mirakel, karismatiska utövare samt i synnerhet underlåtenhet att systematiskt kontrollera resultaten. Säkert har ändå miljoner människor upplevt sig hjälpta därav.

Det var först på 1800-talet, dvs helt nyligen, som man genom införandet av kliniska studier och statistik inom medicinen kunde se att en stor del av tidigare terapitradition inte bara i stort sett var verkningslös utan därtill för en majoritet av de sjuka skadlig och stundom livsfarlig.

Det finns dock dessvärre områden av läkekonsten där utvärdering av behandlingsresultat av olika skäl är mycket svårare att genomföra än t ex vad gäller läkemedel eller operationsmetoder. Psykiatri-psykologi, i synnerhet psykoterapi, är ett sådant område.

Det är sålunda först under andra delen av 1900-talet som man mera allmänt har insett t ex hur litet den begåvade, karismatiske och välartikulerade Sigmund Freud hade på fötterna – trots att hans lära för lekmannen under nästan ett sekel nästan varit synonym med psykiatrin. Och det var först då man erinrade sig att några kliniska studier som visat positiva resultat av den terapimetod han rekommenderat inte existerade, och sannolikt aldrig kommer att finnas.

Därför kan starka personligheter som Dr Phil, i synnerhet om de får utöva sin magi på mottagliga och motiverade patienter inför applåderande publik och en TV-publik på miljarder, blomstra ännu ett bra tag.

Utan att ha alla fakta i målet vågar jag ändå gissa att Dr Phils patienter knappast över lag kommer att kunna bevisas må bättre, leva friskare eller komma närmre sina ”äkta jag” än om de talat med en god vän en stund, gått med i ett boulesällskap, skaffat katt eller läst en bok i hängmattan. Om så vore fallet skulle hans metod vara något så utomordentligt sällsynt som en säkerställt effektiv psykoterapimetod.

Det är ytterst osannolikt att förklaringen till den ökade psykiska ohälsan i Västerlandet, inte minst Sverige, under den senaste femårsperioden uppkommit genom att människorna kollektivt plötsligt fjärmats från sina ”äkta jag”. Att klona fram några tiotusentals Dr Phil torde inte hjälpa dem tillbaka till hälsan. Lika litet som en reduktion av sjukersättningen gör det – dvs. våra nyliberala myndigheters lätt förutsägbara ekonomiska lösning av ett socialt problem, som med all sannolikhet uppkommit genom ett decennium av försämrade villkor för de arbetande. Men Dr Phils och myndigheternas angreppssätt kompletterar varandra utmärkt. Som sanna magiker får de publiken att titta åt annat håll, medan de manipulerar oss.

Många individer, i synnerhet sådana vilkas ekonomiska och sociala ställning erbjuder dem tillräckligt svängrum för förändringar i sina liv, kan säkert trots allt uppleva Dr Phils handfasta råd som befriande. Vem vill inte höra att det gäller att förstå var JAG egentligen vill och behöver, och att ens illabefinnande kommer sig av överdriven hänsyn till ANDRA och att man tänkt för lite på SIG SJÄLV.

Förhoppningsvis inser majoriteten av TV-tittarna dock att det i grund och botten inte handlar om terapi, utan om ett i grunden politiskt, borgerligt individualistiskt budskap som framförs av en stark personlighet i en form med högt underhållningsvärde.

Du som mår dåligt för att du är ful, invandrad, korkad, halvgammal, utsugen, värkbruten och sjukskriven och/eller arbetslös har däremot inte mycket att hämta hos Dr Phil.

Tillbaka