Guds stad x2

 

Skulle jag vara ett barn? Jag mördar, jag rånar, jag är en man!

(replik ur ”Guds stad”, brasiliansk film 2002)

 

USA är Guds gåva till mänskligheten.

G W Bush 2003

 

Men det folk, vars trälar de bliva, skall jag döma”, sade Gud….

Apostlagärningarna 7:7


Då …lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra; och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.

1 Mosebok 19: 23-25

 

 

Cidade de Deus (Guds stad) är en förstad till Rio de Janeiro. Den uppfördes i stor hast på sextiotalet för att hysa massinvandrade familjer från landsbygden, husvilla vordna efter de stora översvämningarna. Kombinationen av rotlöshet bland de nyinflyttade, upplösta traditioner och dito social kontroll, med arbetslöshet, materiell och andlig fattigdom och ett rikligt flöde av  droger har medfört att de korrupta myndigheterna helt tappade kontrollen över kriminaliteten i denna favela., Den regeras redan på 80-talet av kriminella gäng av unga knarkhandlare och rånmördare.

Nu över till något helt annat ett tag:

För engelsktalande djurvänner - och de är många - är det ganska naturligt att DOG (hund) blir GOD (Gud) baklänges -och tvärtom - men för de kristne från samma språkområde har det länge varit en källa till häpnad och förargelse. Vilket återför oss till:

DOGVILLE (dvs. om man så vill, GODVILLE –Guds stad). Denna gudsförgätna (?) håla var på 30-talet, om man skall tro Lars v. Trier, vilket man absolut inte skall, en mycket liten stad vid foten av Klippiga Bergen. Folk där tycks, ungefär som på Österlen idag, ha försörjt sig på att plocka äpplen och att sälja krimskrams till varandra. Om någon skulle påpeka för v Trier att man idag inte kan återfinna staden på kartan skulle han säkert bara säga, att detta är just vad var och en bör förvänta sig som sett hans senaste film. Denna film har samma namn som staden och handlar ju om hur den försvann från kartan.

I  filmens Dogville finns en intellektuell yngling, Tom. Som intellektuell känner Tom privilegiet och tvånget att ha ett Projekt och att se och tänka lite längre än andra stadsbor, med deras trånga vyer. Exakt vad han då ser har han dock inte klart för sig, det är nog mera en känsla. Så mycket effektivt hjärnarbete har han väl heller hittills inte åstadkommit, men han skriver i alla fall på en bok. Den skall troligen handla om Människans villkor och Det Ideala Samhällets organisation eller något annat ädelt föremål. Dvs. han har nog inte kommit så långt, närmare bestämt bara till första meningen, som han dock inte riktigt bestämt sig för hur han skall formulera.

 

Egentligen är det väl framför allt så att Tom varken ids plocka äpplen eller sälja krimskrams. Och tigga skulle nog inte ha lönat sig i Dogville, ty där sköter var och en sitt. Dessutom behöver han inte, ty Tom är den pensionerade stadsläkarens son, så lite pengar finns det.

En sen kväll, då Tom är ute och faller i hänryckning under stjärnorna och tänker på sig själv och sitt Projekt kommer Grace ( eng. Nåden) flyktandes till byn. Eftersom hon på pricken liknar Nicole Kidman blir Tom engagerad. Grace är synbarligen jagad av onda människor, och Tom antar nu som projekt att övertyga stadsbefolkningen om att man bör ta emot ta emot Nåden, Grace. Men då man som sagt är van vid att var och en sköter sitt och skiter i andra så måste man, enligt Tom, ge befolkningen ett incitament: Grace bör göra sig nyttig för befolkningen genom att arbeta – mot en mycket blygsam betalning. Efter en trög start får Grace allt mer att göra. Från att nästan ha fått tigga sig till arbete blir kraven allt större på henne. I synnerhet sedan stadsborna upptäckt att såväl polismakten som andra krafter efterlyser henne. Då sänker man lönen och börjar utnyttja henne å det grymmaste, inte minst den manliga befolkningen.

Till slut ligger Grace fjättrad i ett kyffe och blir våldtagen stup i ett. Tom, som trots idoga försök har allra svårast att komma till i detta avseende, anger henne till slut till högstbjudande flyktingjägare. Som anländer i svart bilkortege och visar sig vara Graces mäktige Fader, maffialedaren.

Grace fritas och erbjuds komma hem till Fadern och överta Rörelsen. Hon accepterar på villkor att hon får hela makten, i första hand makten att avgöra Dogvilles öde. Domens dag är inne.

Hon och pappa enas om att allt annat än att med råge låta alla plågoandar umgälla vad man gjort henne vore att visa stadens folk bristande respekt. Alltså mejar hon ner hela stan och sätter eld på den. Tom skjuter hon personligen.

Den enda överlevande är Moses, liksom den gången Farao gjorde rent hus med Israels barn under den Egyptiska fångenskapen. Fast Moses är denna gång en hund.

En relativt samstämmig svensk kritikerkår – från Orvar Säfström och Nils Petter Sundgren till Torbjörn Björkman i Proletären har med skilda motiveringar prisat Dogville. Med undantag för den sistnämnde har det i första hand gällt den ”geniala scenografin”, dvs. v Trier har sparat miljoner genom att spela in hela filmen på ett dansbaneliknande brädgolv, där hus och gator bara markerats med kritstreck. Hunden Moses, t ex, är ritad på golvet, något som t ex väsentligt torde ha underlättat regiarbetet.

Inspirationen till denna sparsamhet kommer delvis från Brechts teaterteorier, men också från 60-70talets svenska TV-teater, som stundom också spelades med samma minimalistiska rekvisita. Det bör ifrågasättas om resultatet, ens för pionjären Brechts vidkommande, vare sig blev sämre eller bättre just pga. denna scenografi. ”Främmandegörelsen” (dvs. att genom distanserande knep få oss att betrakta det välbekanta som vore det för första gången) kan för Brechts vidkommande motiveras med behovet av att i lärstyckena blottlägga förtryckande kapitalistiska strukturer hos ”normaliteten” och se att saker kunde vara annorlunda än de är. Att tvinga åskådaren att se till pjäsens lärdomar utan att låt honom distraheras av handlingen eller identifikation med rollfigurerna. Brecht hade å sin sida viktiga lärdomar att erbjuda.

Men vad har en poserande pajas som v Trier för lärdomar att förmedla? Är det:

1. Att man bör passa sig noga för att exploatera sin nästa, ty hon kan vara en förklädd gudadotter, eller, än värre, släkt med maffian?

2. Att Nåden inte kan göras till föremål för köpslagan utan måste ses som en gåva från ovan för att inte förvandlas till ett straff?

3. Att Luther, bl a därför, hade fel då han påstod att arbetet var den viktigaste gudstjänsten för underklassen?

4.  Att detta att förlåta sin nästa är oförenligt med att respektera henne?

5. Att det inom varje intellektuell idealistisk projekterare ryms en Judas Iskariot?

6. Att människorna, framför allt protestanter i USA, är egennyttiga, inskränkta och grymma hycklare som inte förtjänade någon nåd den 11.9?

7. Att alla nu levande amerikaner har en hund till förfader? Eller

8. att imperialistländernas prestation att samtidigt lyckas utestänga och exploatera flyktingar kommer att få sitt straff?

Det skulle jag inte lita på. I nästa film kan han mycket väl på varje punkt hävda motsatsen, bara han får chockera (och helst även, sin vana trogen, plåga och lemlästa ett värnlöst fruntimmer ett par timmar).

Nej, den billiga rekvisitan har väl sin förklaring i att inga pengar fanns kvar då han fyllt rollistan med gräddan av amerikanska skådespelare som flugits till Trollhättan (i Kidmans fall i eget jetplan). Att han valt att anlita  William Hurt som berättarröst, Ben Gazerra, Laureen Bacall och James Caan etc. i biroller, och låtit den oberörbara isdrottningen  och miljardärskan Kidman våldtas på scen i tre timmar kan möjligen bottna i något slags mänskligt förståelig perversion hos regissören.

Jag tror att en av hemligheterna med von Triers framgångar (och hans påstådda religiositet) är att han helt enkelt inte tycker särskilt mycket om människosläktet och därför känner sig tämligen ohämmad då det gäller att utmåla det som det honom lyster. Den som ständigt låter folk spela idioter på film, antingen det nu sker i form av blaserade medelklassungdomar, irrationellt självuppoffrande kvinnor (som i Dancer in the Dark eller Breaking the Waves) eller i ett allegoriskt nidporträtt av mänskligheten som i Dogville har ju, om man skulle ta honom på allvar, inte mycket annat att erbjuda än hoppet om att en ny syndaflod, en global motorsågsmassaker eller ett renande atomkrig inte skall vara alltför långt avlägset.

Och jag tror att kritikerframgången för Fernando Meirelles’ brasilianska film Guds Stad (Cidade de Deus) egentligen har samma bakgrund. Skildringen, efter Paulo Lins’ roman, av ungdomsgängens självdestruktiva våld i  Cidade de Deus är en social helvetesvision med vackert foto och entusiastiskt spel av en mängd amatörskådespelare från favelan. Barn mördar barn i två timmar och tio minuter, ungefär som i Flugornas herre, fast ingen räddande/straffande marinsoldat (eller, som hos von Trier, Gud/maffiaboss) uppträder på slutet.

Höjden av cynism nås, då handlingens hjälte, Busca-Pé, en yngling som är för fysiskt feg för att delta fullt ut i mördandet, på slutet framstår som favelans maskrosbarn, sedan han etablerat sig som stjärnfotograf genom att utan att engagera sig gå omkring och ta bilder på eländet. Personligen oroar jag mig fortfarande mest för hur det gick för den höna man jagade längs gränderna i filmens början. Hon var ju den enda oskyldiga varelsen i församlingen.

Visst skall konstnären främmandegöra oss inför samhällets förtryckarstrukturer för att hjälpa oss att se och om möjligt avskaffa dem. Men då man som von Triers och Meirelles söker främmandegöra oss från själva människosläktet har man själv blivit en del av förtryckarstrukturen. I gott sällskap med en god del av den hyllande kritikerkören, förstås. Ty om vi människor nu är så hopplöst fördömda att vi inte ens tar emot Nåden slipper man ju att engagera sig och kan lugnt sova vidare.

 

Tillbaka