Tillbaka

Ur Jultomtens hemliga liv

Påven: Jag har beställt Den Sista Nattvarden från er, och då vill jag ha en Sista Nattvard, med tolv lärjungar och en Kristus.

Michelangelo: En!??!

Påven: Ja, en! Nu vill jag veta vad i Herrans namn som flög i er när ni målade den med tre kristusar i ?

Michelangelo: Käre vän, det funkar!

Påven: Det fanns bara en Frälsare!

Michelangelo: Jag vet det, alla vet det. Men hur går det med den konstnärliga friheten?

(Ur Monty Pythons möte mellan kyrkan och konstnären)

 

Efter moget övervägande har jag, innan det blir för sent, beslutat ta bladet från munnen. Det handlar om BLODSLINJEN och en gigantisk konspiration mot mänskligheten. Låt oss börja från början:

 St Nikolaus (Se bild!) var en biskop någonstans i Mindre Asien.  Biskopen blev berömd  för sin givmildhet – hade för vana att nattetid diskret skänka pengar till sin fattige granne, då denne saknade medel för att gifta bort sina döttrar. År 325 var St Nikolaus med vid kyrkomötet i Nicea och råkade i slagsmål med Arianus, (troligen ett slags antik trotskist el dylikt som det gick illa för). Vår biskop blev, efter sin död 350 e Kr, helgon och så småningom sjöfararnas och barnens skyddshelgon (bl a hos holländarna). St Nikolaus uppgifter utökades med ständigt nya verksamhetsområden: pantlånarna, ogifta kvinnor, parfymörer, kopparslagare, skoputsare m fl. Hans ben flyttades till Bari i Syditalien 1087, eftersom muslimerna var ute efter dem. Oklart för vilket ändamål.

 När Amerika tyvärr till slut upptäckts och holländarna slagit sig ner i ner i Nya Amsterdam (nuvarande New York) på 1600-talet började deras barn vid jultiden få presenter nedstoppade i strumporna under julnatten, vilket av de naiva och vidskepliga amerikanerna tolkats så att St Nikolaus hade återuppstått och följt med även dessa reformerta immigranter. En tidig bild på vårt helgon, som kopplar av från sina många uppdrag från en bowlinghall i USA kan tolkas i den riktningen, långt innan han började uppträda i Disney´s julaftonprogram i TV.

 

Snart började dokument dock strömma in, som påstods visa att St Nikolaus aldrig lämnat Europa, utan av den Gröna Vågen spolats upp i Norra Skandinavien. Där sägs han, till gagn för detaljhandel, turistindustri och det troligen av honom grundade Miljöpartiet, sysselsätta sig som s k naturvårdare, antingen i Rovaniemi eller i Norra Dalarna, där upprepade nattliga grötstölder tillskrivs ”tomten”. På bilden syns vår protagonist klättra i omkring i träden och stjäla nötter från strävsamma ekorrar.

En kritisk, materialistiskt sinnad vetenskapsman, som t ex jag själv ursprungligen var, innan jag visste bättre, måste självfallet och först och främst ta avstånd från dylika gamla kristna helgon- och gengångarmyter. Samt från myter om kringfarande tomtar.  Å andra sidan måste man tillbakavisa den vulgära och lättvindliga förställningen om att minst en av dessa tomtar, sannolikt flera, består av ambulerande bedragare, som antingen av kommersiella skäl, eller av missriktat föräldranit har förklätt sig till St Nikolaus.

Återstod endast att gräva djupare i historien. Jag skall inte dölja att jag härvidlag efterhand starkt har inspirerats av Gudrun Schyman, modern genusteori, liksom av Dan Browns epokgörande nytolkning av kristendomens historia, av symbolologin (som jag avser att ta reda på vad det är), Da Vinci koden (2003, som alla andra har läst, så det behöver jag inte), och framför allt från Ron Howards film med samma namn från i fjol (som jag faktiskt själv tvingats se, om än bara delvis, eftersom ingen tack och lov tänt lyset när de filmade).  

Det är omöjligt att med utgångspunkt från hittills tillgänglig historisk dokumentation entydigt belägga, men den nya, hermeneutiska induktivt-intuitiva historiska metod, som jag numera omfattar, säger mig att det är här som nyckeln till förklaringen varför mänskligheten så länge låtit sig bedragas. Enligt denna metod kan nämligen allt som är möjligt också vara troligt. Det som är troligt är därmed sannolikt sant. Beträffande omöjliga ting, t ex mytomanen Pierre Plantards hemfabricerade medeltida dokument från 1950-talet, och Holy Blood, Holy Grail av Michael Baigent, Richard Leigh, and Henry Lincoln (1982), som stöder sig på dessa och på vars axlar succéförfattaren Dan Brown står, inser var och en, att även dessa, med tiden och ytterligare försäljning (hittills 50 miljoner sålda ex.), mycket väl kan visa sig möjliga. Därmed blir de inte bara sannolika, utan potentiellt minst lika sanna som andra.

Jultomtens/St Nikolaus’ ostentativt (i tid och otid) exponerade skägg erbjöd sålunda för mig nyckeln till den enda, enkla vetenskapliga förklaringen till jultomtens ubikvitet i tid och rum, ty:

 

St Nikolaus var helt enkelt en kvinna!

 

En av den patriarkaliska historieskrivningen oförvillad läsare kan omedelbart konstatera att samtliga porträtt av St Nikolaus alias Tomten, bär stora skägg, ett typiskt maskulint/patriakaliskt attribut.  Kyrkomötet i Nicea lät den kristna kyrkans legitima överhuvud, Maria Magdalena, gå i slasken tillsammans med minst ett femtiotal andra framstående evangelister. I stället lät man postumt utnämna den hängde, misstänkt illegale terroristen Jesus till Gud och den ökände menedaren Simon Petrus till chef för kristenheten. Därmed gjorde man tillvaron för ambitiösa kvinnliga biskopar omöjlig, därav St Nikolaus sura reaktion på mötet. Så mycket mera som det alltmera besvärande celibattvånget måste ha varit tungt för ensamstående mödrar, vilket redan Maria Magdalenas tragiska öde bevisat. Således anser jag det mer eller som ett faktum, som ingen seriös forskare skulle vilja eller kunna vederlägga, att St Nikolaus hade fött en, troligen flera döttrar, varav minst en givit upphov till den matrilineära BLODSLINJE som under minst 50 generationer gett världen ett ständigt ökande antal feminina tomtar.

Allt det hittills sagda hade kunnat betraktas som, visserligen välgrundade, hypoteser, om jag inte nyligen genom smygfotografering lyckats fånga ett exemplar (bild t v) av dessa moderna arvtagare till St Nikolaus. utan förklädande skägg. Till yttermera ser vi hennes avkomma, som just oavsiktligt lossat hennes röda lösskägg, dymedelst försökande att kväva sin mor genom att stoppa ner det i halsen. Fotot är en prestation som får Mr Spielbergs att på bioduken kläcka levande, utdöda dinosaurier att förblekna. Det togs nyligen utanför ett hamburgerställe i trakten av Ljungby.

I denna situation återstår inget annat för min del än att snarast på detta sätt bringa mina rön till offentlighetens ljus. Som Tom Hanks så träffande påpekar för Audrey Tautou i Da Vincikoden är det ju i grund och botten inte fråga om någonting är sant – frågan är om tillräckligt många människor tror det. Uppenbarligen måste tusentals människor – nu levande (och vem vet, hur många redan döda?) redan ha känt till sanningen om Tomten och hennes sexuella identitet, men av eget materiellt intresse bevarat hemligheten, eller, än värre tystats. Av detta kan man sluta sig till existensen av en internationell sammansvärjning, förslagsvis med namnet Prieuré de Père Noël eller dylikt med syfte att till varje pris skydda tomtehemligheten. Avslöjandet av Tomtens rätta kön skulle inte bara vända upp och ned på tomtehistorien, den skulle rikta ett dråpslag mot Walt Disney Inc., mot sysselsättningen i såväl Norra Dalarna och i trakten av Rovaniemi och mot hela den svenska detaljhandeln. Att Tomten på senare år stundom figurerar tillsammans med Tomtemor, som hon uppenbarligen sammanlever med, skulle fastmer visserligen ge gayrörelsen vind i seglen. Men den skulle skapa grav förvirring bl a hos barn, som just har lärt sig vad makar förväntas göra tillsammans, men som nu måste lära om. Och en rad ledande Mp-tomtar, från Birger Schlaug till Peter Eriksson kan lika gärna kasta bort sina skägg. Liksom Leif Pagrotski och hans kulturexportnäring.

Starka intressen står således mot varandra, där ett och annat människoliv, till exempel mitt, torde aktas för intet. Det värsta som kunde hända vore dock om någon skulle sno mitt tomtescoop. Det gäller att passa på, ty det tycks vara ovanligt gott om folk just nu som är beredda att tro vad som helst.

Återstår frågan: Vad är det för tomtar som hade skrivit förlaga och manus, regisserat och producerat den film som jag egentligen skulle ha skrivit här om?