Flyg och far!

 

Det är en de läckra ironierna med denna film att jag aldrig riktigt förstod vad den gick ut på trots att jag var var med och skrev manus.

James Schamus, en av manusförfattarna till "Crouching Tiger.."

 

Liksom det finns böcker finns det film som låtsas säga något och till och med ha en handling, men egentligen är till för att tillfredsställa långt mindre sammansatta drifter än den intellektuella. Det gäller t ex. porr- eller hästfilm för sexuellt frustrerade av olika åldrar och kön.  Eller slagsmålsfilmer (numera kallade actions) för testosteronstinna pubertetsynglingar i alla åldrar. Och det finns en hel genre, fantasy för folk som inte har någon egen och som inte riktigt orkar engagera sig i den komplicerade värld de lever i utan längtar till en annan, renare, enklare och hanterligare. Men som aldrig skulle drömma om att läsa något så barnsligt och gammalmodigt som sagor. Utan tvivel kan en stunds flykt till en sådan fantasivärld verka lika lugnande som en pipa cannabis på den mottaglige, fast numera dyrare, emedan flykten på bio är skattebelagd.

Ang Lee är född på  Taiwan men är utbildad i,  präglad av  och säljer på USA.  Ang Lee har tidigare på Taiwan gjort riktigt intressant film - T ex Bröllopsbanketten (1993) eller Mat dryck , man , kvinna (1994) och någras, mindre intressanta, i Hollywood.  Han skördade i vintras en del Oscars med Crouching Tiger, hidden dragon (Wo hu cang long), på svenska "Hukande tiger, dold drake". Den är filmad i Folkrepubliken Kina - där filmen dock inte slagit lika bra. 

På internets stora filmdatabas hittar man den under något av sökorden:

Svärdfäkteri, bambu, öken, återblickar, gift, hämnd, hemlig identitet, svärd, lärere-elev, obesvarad kärlek, medfödd begåvning, protegé, knorr på slutet, kampscener med trådhjälp, bandit, att flyga, kärlek, giftpilar, svärdfäktare, kvinnlig svärdfäktare, stöld, förräderi, hjältinna, häst, kidnappning, giftermål, baserad på roman, strid, självmord, snyftare, skurkaktighet, kampsport, wuxia-fiction.

Eller i sammandrag:

Li är något slags taoistisk kringvandrande krigare i  det godas tjänst  (godhet definieras först efter 1 timme och 57 minuter som att man "är sig själv trogen" - en definition som torde vara smältbar för varje nyliberal). Efter tio år i kloster återvänder Li till sin likaledes kyska och svärdfäktande väninna Yu (egen företagare i speditionsbranschen) för att lägga sitt svärd "Gröna Ödet" på hyllan.  Han har nämligen haft alldeles särdeles djupgående upplevelser under meditation, om vilka vi endast kan bilda oss en föreställning. Li har därför utvecklat en, dessbättre för handlingen tillfällig, avsmak för våld och blodspillan. Han ber Yu skänka svärdet till höjdaren Te i Beijing. Så sker, men det bär sig inte bättre än att Tes hus samtidigt besöks av ståthållaren Li, vars dotter Jen i hemlighet har en alldeles enastående talang för kampsport och har utbildats av Jaderäven (ännu ett kvinnligt kampsportgeni ) som står i det ondas tjänst (icke närmare definierat, om det inte skall anses tillräckligt att ha en dolsk uppsyn och vråla högt när man anfaller). Henne har vår hjälte Li ett svårt horn i sidan till. Han har lovat att döda henne eftersom hon en gång dödat hans mästare Meng, vilken vänninnan Yu en gång varit förlovad med. Ännu efter 20 år utgör denna förbindelse ett hinder för en köttslig förening mellan Li och Yu.. Jaderäven gömmer sig under falsk identitet hos ståthållaren Li. Jen stjäl Gröna Ödet, Jaderäven upptäcks och flyr. Jen vill inte ingå planerat ståndsmässigt äktenskap eftersom hon mycket sensuellt brottats, och av allt att döma haft flera samlag med, den fräsche rövaren Lo i  Xinkiangöknen. Hon flyr med Gröna ödet och försöker med dess hjälp starta karriär som kringvandrande slagskämpe  men jagas av Li uppe bland bambugräsets toppar (barn under 11 förstår inte hur sexigt det är), kidnappas av Jaderäven som dräpes av Li sedan han dödligt sårats av hennes lömska giftpil. Li flyr till sin fräsche rövare Lo och tar slutligen sannolikt livet av sig genom att hoppa ner bland molnen från ett berg. Vart svärdet, som man slagits om i två timmar, tog vägen fick vi aldrig reda på, tror jag (se nedan under "lösa trådar").

Och Yo-Yo Ma spelar cello i bakgrunden.

Sens moral: Skärp dig, men lagom! Var kysk så länge inte driften slår till! Lyd din mästare om han/hon inte är en skurk! Lyd din fader och din moder om inte annat talar emot! Följ lagen om inte ditt samvete säger annorledes! Slå bara ihjäl folk som du vet, eller misstänker vara onda!

Detta är onekligen värden som håller!

Svårt att hänga med i min sammanfattning? Det är i så fall inget mot åskådarens problem. Filmen baseras på ett sammandrag av en roman i fem volymer av Wang Du Lu. För att få in allt på två timmar har man lämnat så mycket lösa trådar att de skulle nå härifrån och till Taipeh om någon till äventyrs skulle anse det mödan värt att knyta ihop dem.

Men vadå? Handlingen är ju väsentligen en rad transportsträckor mellan sammanlagt tio-tolv minuters dator- och trådassisterade slagsmålsbaletter ā la Matrix. Det innovativa i filmen måste väl vara detta att man med trådens hjälp låter kontrahenterna  upphäva tyngdlagen? Fast jag har en känsla  att Christopher Reeves flög omkring i  djurgårdsfärgade trikåer som Stålmannen för mer än 20 år sedan och att Meličs gjorde något liknande för snart 100 år sedan. Man måste vara fast besluten att låta sig hänryckas för att ryckas hän av något sådant och att inte sitta och kika efter trådarna. Fast det är ju sådant vi skall ha marknadsföring till!

Regissören sade sig ha gjort denna film för att han är så förtjust i den utdöende genren kampsportfilmer. Det kan så vara - men vad skall vi andra få ut av den? Kinesisk svärdfäktning och akrobatik är liksom pekingoperor i sanning en högt utvecklad konstform som förtjänar all respekt . Dess aktörer tänjer på röstens och kroppens förmågor långt utöver vad man trott vara möjligt och detta brukar man kunna, om inte njuta av så dock beundra, även då handlingen är obefintlig (som i kampsportfilmer) eller som i pekingoperorna obegriplig för klassiskt obildade västerlänningar.

Här har kosmopoliten Ang Lee "förbättrat" akrobatiken genom kilometervis med metrev och dold dataanimering som till och med skulle göra mig själv i stånd att på vita duken bolla med Charlie Chan och att bli en Stålmannens överman i styrka och flygfähighet - vad är nu kvar att beundra?  Han som håller i trådarna? Datateknikern?

Ibland blir man nästan lite generad över den anspråksfulla esteticismen - vad i hela friden skall det vara bra för att låta skådespelarna flyga mellan trädkronorna likt löpska ekorrar i pyjamas? Och vad är det för spänning i kampscener där det inte finns några hopplösa situationer eftersom en trängd kontrahent när som helst kan välja att flyga till himlen eller springa bort på vattnet? Om skurken åtminstone fått ha tillgång till lite kryptonit!

Handlingen har man försökt göra smältbar genom att smeta på med gravt anakronistiska kärlekshistorier, shejkromantik, spank-sex  och ett lager feminism samtidigt som hjältinnorna i sista hand inte tycks kunna duga till annat än att sitta och gråta eller ta livet av sig sedan den riktige hjälten dött och samtidigt som de riktiga, dvs manliga, hjältarna alltid i sista hand får övertaget i brottningarna med damhjältarna. Kvasidjupingen i oss söker man tillfredsställa med en nypa taoism. Och esteten med vackra landskapsbilder och tyngdlöshet.

Är det kanske så att jag försöker såga en hel genre - att jag helt enkelt är emot trams på film? Jag tror inte det. Bevis: Jag såg denna film mellan 7 och 9. När jag kom hem tittade jag på Läderlappen och Robin på video. Denna film är ett filmat seriealbum och låtsas aldrig vara något annat. Replikerna är avpassade att få plats i en pratbubbla - det gäller såväl längd som filosofisk halt - och de gotiska kulisserna är påtagligt och rejält  konstruerade i dator. What you see is what you get. Den handlar om den ädle och tragiskt föräldralöse miljardären Bruce Wayne som hjälper polisen i Gotham City genom att förklädd till fladdermus jaga den ryslige Ismannen och och den förföriska och giftiga Poison Ivy och får hjälp av sin protegé Robin - för att få slut på alla homosexrykten mellan mästare och lärling hade man denna gång låtit dem intressera sig för och slåss om damer.

Gjord för tioåringar med inlagda blinkningar till övriga så att vi vuxna tioåringar kan titta på utan att skämmas, men barntillåtet, dvs bara bestialiskt och fantasifullt avdagatagande, inget under bältet. Och totalt opretentiöst - häri den enda avgörande och  välgörande skillnaden jämfört med Ang Lees film.

Fast Yo-Yo Ma spelade inte cello i bakgrunden.

Och pretentiös kvasitaoism och uråldrig gottköpsfilosofi är mera  inne.

Tillbaka