Tillbaka

Kockpitt??

En svensk tidningsläsare upprördes av de riskabla arbetsförhållandena hos kökspersonalen på jumbojettar och exemplifierade med en notis om en flygkatastrof, där den krossade "cockpiten" upphittades 200 meter från nedslagsplatsen.

Det var, vad jag minns, den eminente afroamerikanske författaren och exkommunisten Richard Wright som på 50-talet (dystert) förutsade att framtidens politik inte längre skulle handla om klass, utan om religion och ras. Länge såg det ut som om hen talat helt i nattmössan. Idag tror många (förhastat) att hen ändå hade rätt.

Dessutom glömde Wright könet. Könsroller har, trots allt mindre praktisk betydelse, fått ökad uppmärksamhet i Västmedia. Den ekonomiska utvecklingen lett till allt snabbare förändringar i arbetsliv, familjens funktion och reproduktion och därmed könens identiteter och kanske t o m vissa personliga pronominas form. Snart kommer kanske inte längre "man" att vara synonymt med "människa". Inte minst har könens förändrade roller grundligt uppmärksammats t ex hos Susan Faludi i Backlash och i Ställd.

Många vänstermänniskor i Väst prioriterar nu kampen för sk jämställdhet och föreställer sig att kvinno- och HBTQ-rörelsen bara är mera tidsenliga former av klasskamp. I den muslimska världen bedriver enligt utsago NATO och USA med vår hjälp en "jämställdhetskamp". Propagandan i föregivet syfte att placera fler "Ruter Dam" i bolagens styrelser - är också ett makabert, avledande skämt. Ty även jämställdheten uteblir när klasskampen underifrån, kampen för jämlikhet läggs ner - vi får "backlasher" som faktiskt historien haft många av.

Enligt Ester Martin Bergsmarks högst trendkänsliga badkarsfilm, Pojktanten, går förstås könsidentitetskrisen "djupare" än till vulgärt materiella faktorer. Och visst har könsidentiteter fascinerat människor sedan urminnes tider. Att kvinnor klär ut sig till män och vice versa kan exempelvis av många anses lite kittlande i ryggmärgen - annars hade vi aldrig envisats med att göra litteratur av det - alltifrån Homeros (där Akilles på mammans inrådan förgäves klädde sig som kvinna för att slippa slåss i Troja) via Shakespeare, t ex i Trettondagsafton, fram till ett onödigt stort antal böcker, pjäser och filmer i vår tid. Varken postmodern dekonstruktionism, queer- eller genusteori har tydligen minskat attraktionen hos temat, tvärtom.

Vi har just sett en publik svensk succékomedi, Cockpit med queer- och dragtema i regi av Mårten Klingberg. Eventuellt lite mer om filmen nedan, om utrymmet medger.

"Cockpit" må låta lite snuskigt både på engelska och svenska, men är en liten försänkt arena, där stridstuppar drabbar samman. Senare betecknade ordet matrosernas logi längst ner i fartyget och senare besättningens utrymme i flygplan och motorfordon. Verbet Drag är ju en engelsk akronym (DRessing Alter Gender) d v s att uppträda klädd/sminkad till motsatt kön. Terminologin är på detta område oftast anglosachsisk.

Kvinnor som klär "upp sig" till män brukar kanske i allmänhet inte anses vara lika komiska som män som "klär ner sig" till kvinnor. Sådana historier kan ibland till och med sluta riktigt illa för kvinnan, senast i filmen Boys don´t cry. Stig Järrel uppträdde däremot som kvinnlig cellist i Ekmanfilmen Fram för lilla Märta, åt vilken vi i Sverige 1945 nästan skrattade på oss. Jack Lemmon och Tony Curtis måste i I hetaste laget (1959, Billy Wilder) för att fly undan maffian, likt lilla Märta, också turnera med en damorkester.

Damen Julie Andrews uppträdde - av arbetsmarknadsskäl som lilla Märta - i makens film Victor,Victoria 1982 till och med som manlig dragartist, d v s dubbeldraggade som kvinna. Hen blev sedermera gayikon. Av samma skäl och år drevs Tootsie (Dustin Hoffman regisserad av Sydney Pollack) dock att framträda som bejublad kvinnlig skådespelare.

Om ni framtiden måste se ännu en film i denna något slitna genre kan ni ha nytta av att veta att det i dragkomedier finns några obligatoriska moment i handlingen:

1. Publiken måste av dramaturgiska skäl redan tidigt vara informerad om den draggande huvudpersonens verkliga kön för att redan från början kunna skratta med och uppskatta "Verfremdungseffekten" av att se en gestaltning av ett könsbundet beteende, vilket, särskilt vad gäller karlar i kjol och höga klackar, uppfattas som komiskt.

2. Motivet hos draggaren skälet måste komma utifrån - det duger inte att huvudpersonen är en transsexuell/transvestit som av egen böjelse initierar dragget. Äkta transvestiter är det f ö numera inte ens riktigt lagligt att skratta åt, lika litet som åt manifesta bögar och lesbor. De båda främsta dragqueens vi i modern tid har haft - Divine och Dame Edna - har funnit det angeläget att påpeka att de utanför scenen inte får någon kick av att klä ut sig till kvinnor. Almodovars många transhjältar är därför heller inte komiska, utan representerar normen i hens filmer. Om Pojktanten, är komisk är det nog oavsiktligt. Att skratta åt den vore nog lika blasfemiskt som att göra det när folk i största allvar knäböjer vid altarrunden för att konsumera Jesu kött och blod. Vår självbevarelsedrift förbjuder det. Dessutom är ju de högst seriösa pojkarna i karet inte utklädda, snarare tvärtom.

3. Komplikationer uppstår nästan alltid genom den i komedier obligatoriska (lyckliga) kärlekshistorien, som efter ett dråpligt avslöjande skall leda fram till till - minst - en slutkyss. Alla förälskade är därvid vid den dramatiska demaskeringen inte lika vidsynta som den miljonär som på slutet av I hetaste laget vid sitt frieri får reda på att hens tillbedda dragperson (Jack Lemmon) inte besvarar hens känslor och till yttermera visso inte ens är kvinna: "Well, ingen är perfekt!".

Klingbergs Cockpit har noga kryssat av alla rutor i detta schema: Valle (c:a 40) är flygkapten som tyvärr förlorar sitt jobb, sin bostad och dessbättre även sin sällsynt vidriga hustru. För att få åtminstone delad vårdnad om sonen måste hen få inkomst och lägenhet. För detta ändamål kvoterade hen in sig i yrket som kvinna. Som motvillig medsammansvuren utnyttjar hen sin lesbiska och extremt genusmedvetna syster. Med hens persondata inklistrade i sin c.v. jämte peruk, kjol och makeup får hen ny anställning som trafikpilot. Hen träffar den docksöta flygvärdinnan Cecilia och ömsesidigt tycke uppstår, eftersom hen är bisexuell och tänder även på damer. Eftersom Valle, även som uppsminkad till "Maria", är hetero, leder förhållandet till diverse, inte helt oförutsägbara, komplikationer. Och till ganska ganska mycket masturbation hos Valle-Maria för att lätta på trycket - hur Cecilia klarade skivan får vi inte se, eftersom motsvarande aktivitet utförd av kvinnor inte anses lika komisk och lättfilmad.

Efter en genomklappning vid spakarna och efter en tid som hjältemodig mediehjältinna tvangs Valle-Maria ut ur garderoben. Därpå löste sig allt förstås till slut och från att vara ett hinder blir Cecilias läggning här snarast en tillgång.

"Det finns inte män och kvinnor - bara människor" är filmens devis - försiktigtvis gång på gång lagd i munnen och på plakaten hos queergrupper. Möjligen hade filmen varit intressant om man utgått från denna i stort oklanderliga ståndpunkt och sedan gått vidare. Men man gör på stället halt, litar inte på vårt omdöme och låter i stället för säkerhets skull alla heterosexuella rollgestalter, Valle undantagen, vara klart obehagliga och försedda med riktigt usla argument.

Begreppet PK (d v s Politisk korrekthet) har ett par decennier använts av borgerliga opinionsbildare så länge man befann sig i opinionsmässigt underläge, där man hänvisades till att slå underifrån utan att lämna träffyta genom att öppet stå för sin ståndpunkt. En mera tidsenlig användning av PK kunde idag vara att använda den om ställningstaganden, som ansågs chockerande för ett par decennier sedan, men som i många fall debatterats färdigt, passerat riksdagen och ibland t o m redan blivit föremål för lagstiftning. I just denna nygamla bemärkelse är Cockpit mycket PK.